Att vara hos hästen gör en alltid på bättre humör! Även om det också känns motigt när allt annat känns motigt. Dock försvinner det motiga så fort man har kommit till stallet.
Idag stod det tömkörning på schemat. Mazy börjar haja grejen nu och är väldigt mycket lättare att styra. I skritten kunde jag till och med börja be henne att trampa in inre bak lite mer under kroppen. Roligt! Traven är jättefin i höger varv, men i vänster varv hittar hon inte riktigt balansen än. Det blir dock bättre ju längre passet går. Hon har ju varit svårare i vänster varv ända sedan jag började rida henne i våras, så det är bara att fortsätta att jobba på.
Egentligen en kommentar på ditt förra inlägg. Eller, nej. Egentligen har jag inte ord. Katt, så naket, så ärligt och så ont det gör i hjärtat. Men du är inte där. Du är inte där nu, du är inte den Katarina. Du är rustad, du är älskad, du är stark. Ingenting någonsin kommer bli som då. Kramar om!
SvaraRaderaInstämmer i K´s kommentar. Varje dag förändrar oss, i varje ögonblick är du inte längre samma person som i det föregående. Men samma rädsla finns hos mig, att saker ska bli som det varit tidigare. Inte ens en diagnos kan fastställa vad vi är, eller VEM vi är. De kan bara ge oss en större förståelse för delar av vår personlighet, men de är inte en dom.
SvaraRaderaJag har flyttat till Huddinge nu, men jag längtar tillbaka till Uppsala.
Sköt om dig!
kram