Det känns som höst

Och jag tycker inte om det. Det kryper av ångest i kroppen och jag är livrädd. Höst väcker liv i gamla minnen, händelser och känslor igen. Det är i runda slag exakt tre år sedan jag snubblade och föll handlöst. Jag satt hos min fantastiska psykolog och visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon tog mig i handen, åkte med mig till psykiatriska akutmottagningen och skrev in mig. Och där blev jag kvar. 

Hela livet föll. 

Jag var ensam. En hård landstingssäng och en hög korsordstidningar. Blod i badrummet och korridorerna av en medpatient som trots vak fick tillfälle att skada sig själv. Allavarliga frågor om hur man ska gå tillväga för att bli så smal (mager) som jag var. Hysteriskt intensiva historier om sönderhoppade bord på Plantagen och elaka gliringar om mina matvanor. Långa promenader i färgade löv och kylig luft. Piller. En kopp kaffe, ett äpple och en brödbit om dagen. 

Jag vet inte hur jag orkade?

Ett samtal från en välbekant stämma. Bedömningssamtal. Vägran att ta emot slutenvård. Väntan. Inskrivning på dagsjukvård. Fruktansvärt tidiga morgnar. Ångestfyllda dagar. Sena kvällar. Kyla och mörker. Förlust av en fantastisk människa. Kraftlöshet.

Kyla och mörker.

Min värsta fiende. Jag vet att jag klarar det, efter den här våren klarar jag allt. Men jag vet också att det blir fruktansvärt jobbigt. Speciellt när jag är ensam. Därför fyller jag dagarna med så mycket aktiviteter som möjligt. Så att jag slipper tänka. Det är tankarna som är så förrädiska. 

Jag läser "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein. Bara titeln är fantastisk. Och trots att jag inte ens har läst en fjärdedel av boken är jag fast. Hon beskriver kaoset i mitt huvud. Men så har vi också samma diagnos. Tydligen. För jag har fortfarande inte riktigt tagit till mig min diagnos.

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt ska ta slut, för evigheten."

Precis så.