Ännu ett svar på en fråga

"Vad skulle du säga var det avgörande och det som hjälpte dig att ta steget fullt ut från ätstörningen?"

Det allra sista steget tog jag nu i vintras när exet stack. Jag antar att det var överlevnadsinstinkten som slog in. Hela mitt liv vändes upp och ner på en kväll, men någon ofattbar kraft fick mig att fortsätta framåt. Jag var tvungen att reda upp mitt liv, jobba och ta hand om min häst (som jag bara haft några veckor) och med allt som hände fanns det varken tid eller ork att vara ätstörd. Så det var väl kanske ett omedvetet steg.

Innan det var det förra våren när jag gick i öppenvården på Capio. Det började gå utför igen den våren. Tillslut sa min behandlare att hon vägrade att låta mig gå in i anorexin igen och erbjöd mig en plats på dagsjukvården igen. Jag fick ha kvar min fantastiska behandlare, trots att hon egentligen bara hade patienter i öppenvården. Inne på avdelningen hade jag enormt stöd av behandlingsassistenten, som jag redan kände sedan förra perioden på Capio. 

Tiden på Capio förra sommaren gav mig så otroligt mycket. Mer än någon annan behandlingsomgång har givit mig. Jag var mer redo för att ta emot hjälpen och kunde be om hjälp på ett helt annat sätt. För första gången kunde jag ta till mig och förstå vad som sas till mig. Allt min behandlare och behandlingsassistent sa till mig den perioden genomsyrades av sådan ärlighet och uppriktighet. Och plötsligt gick det upp för mig att jag faktiskt får finnas till och dessutom har rätt att göra det.