Idag gick jag upp kl 05.45 för att köra bort till Ullbolsta och ta hand om alla hästar tillsammans med Anna. Vi var mycket nöjda över att det var uppehåll/bara duggade lite, bara för att någon timme senare upptäcka att himlen bokstavligt talat hade öppnat sig och det bara vräkte ner. Detta resulterade i ett herrans springande fram och tillbaka med hästar, spolning av ben och hovar, en sjö i stallgången vid uteboxarna och dyngsura stalltjejer. Stallet blev i alla fall klart, alla hästar kom ut på walken och ingen dog.
När jag ändå var igång med hästeriet åkte jag bort till min pålle i ösregnet. Hon och Fine verkade inte direkt bekymrade av regnet utan stod mitt i hagen och käkade gräs. Mazy har fortfarande en liten knöl (stl som en fingernagel) på ytliga böjsenan bak. Känns ungefär som ett insektsbett, lite mer vätskefyllt kanske, och sitter precis där det går någon blodådra. Vad jag kommer ihåg från när jag visiterar henne annars. Pratade med veterinären som tyckte att jag skulle avvakta, att det mycket väl kunde vara just ett insektsbett, men jag blir så orolig. Eller ja, just nu orkar jag bara inte. Ser framför mig 6 månaders konvalescens, otaliga behandlingar och enorma veterinärkostnader.
Det ska liksom alltid vara någonting i det här som visst kallas livet.. Och ja, nu tänker jag faktiskt ha offerkoftan på mig. Mazy hade det bättre hos AL - hos mig verkar hon bara skada sig hela tiden. Vilket iofs inte är så konstigt med tanke på hur dålig jag är på allting. Alltid är det någonting som går fel. På jobbet, på gymmet, på Ullbolsta, med Mazy. Men det går liksom inte att lägga sig platt fall och bara ge upp. Det går inte.
"Mitt totala nederlag. Det är något mer. Något mera som skaver.
Alla de där misslyckandena. Att ändå liksom alltid bli bortvald, lämnad ensam kvar.
Lyckad.
Objektivt lyckad i andras ögon. Jajaja. Men så fruktansvärt misslyckad i mina egna.
Det är ju ingen som vill ha mig.
Hör du mitt vrål nu? Hör du hur jag skriker? Mina barnsliga snyftningar?
Varför blir jag alltid över? Vad är det med mig som gör att resten av världen skyggar?
Vad är det med mig som gör att jag aldrig får några riktiga jobb, fasta anställningar?
Varför finns det ingen trygghet för mig?"
Alla de där misslyckandena. Att ändå liksom alltid bli bortvald, lämnad ensam kvar.
Lyckad.
Objektivt lyckad i andras ögon. Jajaja. Men så fruktansvärt misslyckad i mina egna.
Det är ju ingen som vill ha mig.
Hör du mitt vrål nu? Hör du hur jag skriker? Mina barnsliga snyftningar?
Varför blir jag alltid över? Vad är det med mig som gör att resten av världen skyggar?
Vad är det med mig som gör att jag aldrig får några riktiga jobb, fasta anställningar?
Varför finns det ingen trygghet för mig?"
- Ann Heberlein
Lägger ner och följer loppen på Göteborg Galopp istället. De är för övrigt sanslöst sega med att uppdatera resultaten på ATGs hemsida.
äh, men sluta.. Varför skulle hon hade sämre hos dig? Du har ju börjat rida henne och allt, skaderisker finns det alltid och jag tror inte ens att den är non fara med henne, hoppas iaf. Du är inte alls dålig!!
SvaraRaderaSäg inte så Katarina, jag vet att det kan kännas som om allt negativt kommer samtidigt ibland men försök att inte vara så hård mot dig själv. <3
SvaraRaderaOch tack så mycket för kommentaren, duktig fotograf!
Lägg av med det där.
SvaraRaderaSe det så här. Livet består av tre sorts dagar - svart, gråa och turkosa. De svarta, ja de kommer ibland, det kan vi inte göra så mycket åt, och det drabbar alla människor. De grå dagarna, de är alla dagar som känns så där jobbiga. Då det bara regnar, grannen verkar sur på en och bilarna stannar inte vid övergångsstället. De turkosa dagarna, då kommer det sol efter regn, grannen verkar ha en dålig dag och bilarna verkar inte sett en vid övergångsstället.
De svarta kan vi som sagt inte göra så mycket åt, men de grå och de turkosa de väljer vi däremot. Varje morgon vi går upp väljer vi hur dagen ska bli. Vi väljer om grannen är sur på en eller har en dålig dag. Det verkar inte vara livet eller 7 miljarder människor som är emot oss. Nej, det är vi som väljer att tro att det är så.