Jag vet, det är dags att lossa de sista banden..
Min trygghet som i så många år bara funnits ett telefonsamtal bort. Som har dragit upp mig från djupaste botten och vägrat låta mig falla tillbaka. Som så många gånger har kvävt min ångest i sin famn. Som aldrig har slutat tro på mig, hur omöjlig jag än har varit.
Det gör ont.
Hjärtat knyter sig och tårarna rinner.
Trots det känner jag, någonstans allra längst inne, att det måste ske. Att det är ett viktigt steg. Kanske ett av de allra mest betydelsefulla i den här processen. Att bryta den allra sista lilla länken till livet i svält. En länk jag aldrig skulle ha valt att bryta själv. Och som jag vet att jag aldrig, aldrig skulle ha blivit tvingad till.
Det gör så fruktansvärt ont.
Aldrig mer.
På riktigt, aldrig.
Men det känns ändå fint. Att hon tänkte på mig. Att det inte längre finns något som helst att sakna bakom de där sjukhusväggarna. Och att få se att man när som helst kan göra en helomvändning i livet och följa sitt hjärta.
Någonstans ute i skogarna, inte alltför långt ifrån mig, töltar hon fram på stigarna - en människa jag aldrig, aldrig, kommer att glömma..
Kramar!
SvaraRadera/M
Katt. Jag förstår dig. Och jag tycker du ska låta den göra ont. Ingen förstår ert band. Kanske kan du känna att du verkligen kan klippa banden nu, nu när hon inte längre är kvar? Ni är klara med det som varit. Om det är meningen så möts ni igen. Och om du vill så kan du plocka fram henne i ditt minne och ditt hjärta, precis när som helst. Värdesätt vad hon gjort för dig! Sakna henne om du vill! Men glöm inte att DU tagit dig ur detta, med din styrka. Och DU kommer stå pall för allt i livet. För DU är en stjärna. Saknar dig!
SvaraRaderaVet du Katarina, hon kommer aldrig glömma dig heller. En del människor tar man verkligen till sig och det vet jag att hon gjorde med dig. Och hur trygg plats hon än erbjuder så är det dig tryggheten ska komma i från, men det där vet du ju allt om redan. Det är märkligt när man träffar de där människorna, terapeut efter terapeut, alla är bra, men olika, så plötsligt träffar man ngn när poletten trillar ner och som man kan jobba med och vill jobba med.
SvaraRaderaDe är fantastiska de där människorna. Jag skulle gärna ha min Karin på Idun under sängen och ta fram lite då och då bara för att hon för mig är den absolut bästa.
Kraaaaam <3
Finaste du.. mitt hjärta gör ont med ditt.. Katarina skrev det så bra i sin kommentar..
SvaraRaderaOch som Tjebbs sa oxå; hon kommer aldrig glömma dig heller..
Men jag är OERHÖRT stolt över dig ska du veta!!!
Saknar dig vännen!
STOR KRAM!