Just idag pågår ett event på Facebook som heter "Negativa dagen". När jag kom på det under dagen idag tänkte jag att det verkligen inte stämde in på min dag idag. Den har inte varit speciellt negativ alls! Jag fick under förmiddagen reda på att jag får 100% jobb hela juli månad. Sedan jobbar jag på 25% i minst 3 månader i forskningsprojektet utöver min 75%-tjänst jag har nu. Och efter det får jag med största sannolikhet en 100%-tjänst där jag jobbar nu. Ingenting att klaga på direkt.
Men, det kommer alltid ett men.. Och eftersom det faktiskt är negativa dagen så tänker jag ta mig friheten att än en gång spy lite galla på alla bloggar med bilder på skelett. Jag förstår inte vad de ska tillföra!? Varför behöver vi andra veta precis hur många knotor som sticker ut på er? Jag önskar att jag bara skulle kunna rycka på axlarna och tänka "stackars tjej". Men ja, jag blir triggad. Även om jag nu inte för allt i världen skulle vilja se ut sådär, må sådär eller vara sådär så drar det igång en hel massa processer i huvudet. Jag vill bara kräkas på det. För jag kämpar som en j-vla idiot med att låta tankarna vara just tankar och inte göra några som helst handlingar som följer dem.
Vissa perioder är tankarna nästan inte närvarande alls, medan de vissa perioder sitter på mina axlar 24/7. Som nu. Då åker jag bil till jobbet och stallet, tränar ingenting alls, äter ordentligt med mat, tar glass till mellanmål och godis på fredagskvällen. Och jag ställer in det planerade loppet jag skulle ha sprungit i helgen.
Det är det enda sättet att vinna - jag vet det - men det blir inte roligare för det. Känslan av att ha gått upp 10 kg på 2 dagar är verkligen en mardröm. Och det tar så fruktansvärt mycket energi att gå emot. Så får man någon sån där käftsmäll och så får man ta i ännu mer, när det egentligen inte finns så himla mycket mer att ta av. Fast det går. Om man är riktigt envis och ihärdig.
Nej, det är ingen som tvingar mig att läsa de bloggarna. Och jag läser i princip inte en enda ätstörd blogg alls längre, i alla fall inga som medför trigg-risker, men så dyker det upp skit ändå som man inte kan skydda sig mot. Dags att rensa. Igen. Ibland hatar jag den här världen så fruktansvärt mycket!
"You never know how strong you are until being strong is the only choice you have"
Tacktacktack snälla för de fina orden!
SvaraRaderaFörstår att du är ridsugen till tusen. Håll ut! :-)
Jag förstår SÅ VÄL vad du menar. Och det handlar inte bara om bloggar, för dem kan man ju som sagt undvika ganska mycket. Men när kompisar fäller kommentarer om hur de ska sluta fika och börja träna (det är nog det allra värsta tror jag), när man ser stickor på stan och när man får mail från tjejer som berättar om sina problem och varför de inte kommer att bli friska... DÅ gör det jävligt ont och man får panik. Det är så fruktansvärt outhärdligt och man vet inte vad man ska ta sig till. Jag hoppas att vi båda två ska bli tillräckligt starka för att slippa påverkas så starkt, samtidigt som det ju inte är konstigt - vi bryr oss ju. Själv har jag dock äntligen lärt mig att inte alls låta det påverka mitt BETEENDE, även om det påverkar tankar. Hoppas innerligt att det även gäller dig - för, som du och jag vet, så är det allra sämsta och mest korkade man kan göra att börja om igen.
SvaraRaderaMASSA KÄRLEK OCH STORT GRATTIS TILL JOBBET! TA HAND OM DIG
DU E SÅ BRA!!!!
SvaraRadera<3<3<3
Grattis till jobbet vännen, helt underbart ju och speciellt att man får jobba med det man gillar.
SvaraRaderaJag fattar vad du menar med bloggarna, man blir bara så irriterad och vill typ skrika högt. Men jag har liksom stängt av där lite, när jag kommer in på en sån blogg så klickar jag bort den och tänker på vad JAG vill göra med mitt liv och uppnå, och det är inte svält och anorexi, det är friskhet och friheten att kunna göra vad jag vill.
Kram Mia
Även jag förstår mycket väl vad du menar, även om jag just nu inte riktigt försöker särskilt mycket alls för att tränga undan tankarna och arbeta emot. Men jag vet hur det har varit, när jag verkligen velat och gjort allt för att undvika smalhetsen och kaloriräknande bloggar, och så finns dom helt plötsligt ÖVERALLT. Där meningar som 'jag är så jävla äcklig som ätit över 300 kcal idag' tycks vanligare än regn på midsommar. Som automatiskt får en att tappa den där lilla gnutta stolthet man av en händelse kanske må känna över det faktum att man kämpar, försöker och faktiskt gör någonting annat av sitt liv. Dock gissar jag att det är sådant vi kommer behöva leva med, för resten av våra liv, och även om jag fortfarande undrar hur man ska göra för att inte bli triggad så tror jag att det nog går, på ett eller annat sätt.
SvaraRadera(Och att jag överhuvudtaget kommenterar det här kanske tes som lite dumt, eftersom att jag inte riktigt vet hur pass triggande jag själv är i nuläget, ber om ursäkt på förhand i vilket fall som helst)
I vilket fall som helst så är du stark som tagit dig vidare, som har bestämt dig för att gå vidare, och det ska du ha flera dussin med kred för. Kramar på dig!