So I like a quiet time, please

Hemma efter ännu en bilresa för hästtittande. Dagens häst var tusen gånger bättre än den vi tittade på för ett par veckor sedan, men ändå inte helt bra. På torsdag ska vi åka och titta på ännu en och på lördag ska vi titta på en tredje. Skoj! Och det var riktigt skönt med lite miljöombyte och pladder med Jessica samt bästa S. 

Jag är fortfarande sårad. Ledsen och arg. Men allra mest sårad. Det gör så rysligt ont att på omvägar få höra att man inte klarar av sin häst. Med ångestfyllda tårar rinnande nedför kinderna tänker jag att det väl är lika bra att jag gör mig av med min ögonsten. För att i nästa stund bli förbannad över att någon tar sig rätten att sprida ut rykten om saker som är tagna helt ur sitt sammanhang. Och dessutom vitt och brett förkunna att jag inte tar den hjälp personen i fråga tycker att jag behöver med min häst. 

1. Varför får inte jag veta hur dålig jag är med min häst? Det hjälper knappast hästen att alla andra vet det..
2. Jag har en plan med min häst och tänker inte rida för en massa tomtar bara för att man "ska" rida för någon. 
3. Vi rider till 99% i skogen. Min häst är riden i 2 månader - vad mer kan jag kräva av henne än att hon går fram i alla gångarter, stannar när jag vill och svänger när jag vill? För allt det där gör hon klockrent..
4. Tre olika unghästutbildare ger mig tips och råd och säger att jag jobbar henne rätt.
5. Man kan omöjligt begära att en 3-åring ska bete sig på samma sätt som en 12-åring.
6. Det går inte att förutse allt. Även om jag gärna skulle vilja kunna det.

Nej, jag gör inte allting perfekt. Vem gör egentligen det? Och jag är verkligen inte rädd för att ta hjälp med min häst - när jag känner att vi behöver det. Men att en 3-åring som blir rädd för något på stallplan travar ner till sina kompisar i hagarna känns som en rätt normal reaktion. I alla fall i min värld. Speciellt om det bara har hänt 2 gånger på över 3 månader? Och vad jag minns så är det ett flertal hästar på över 10 år som har stuckit rakt ut ur stallet och sprungit ner till hagarna ett flertal gånger under min tid i det där stallet. 

Jag slår på mig själv varje dag för att Mazy gick omkull på utebanan för några veckor sedan. Det räcker liksom så. Jag skulle kunna redogöra i minsta detalj för vad som hände den gången, men jag känner inte att jag ska behöva göra det. Det är min häst och jag gör allt som står i min makt för att hon ska ha det så bra som möjligt. Om någon har åsikter om det jag gör lyssnar jag gärna på dem direkt från personen i fråga. För jag är inte bäst på allt och tar gärna emot tips som jag sedan värderar enligt min filosofi. 

Det gör ont att sakna..