Öppna ögonen och ta in världen

Vissa dagar är som den här dagen. Andra dagar är helt annorlunda. Som idag. Eller igår. Då ser jag dessa magra gestalter på stan. Med byxor som hänger och armar som är så tunna att det ser ut som om de ska gå av om man råkar ta i dem lite för hårt. Och jag kan inte känna en endaste gnutta av avund. 

Istället kan jag bara tycka synd om dem. För allt de går miste om i livet. För att de missar allting som händer runt omkring dem. Och för att de har en så otroligt lång och jävlig resa tillbaka till livet. En resa som inte tar veckor eller månader - utan år. Den är inte över bara för att man når den magiska gränsen för normalvikt, men normalvikten är definitivt en förutsättning för att resan ska kunna fortsätta.  

Och då tänker jag genast på det otal människor som gång på gång när de når normalvikt packar sin väska och ger sig tillbaka till startpunkten igen. Ofta med förklaringen att de inte mådde bättre på normalvikt än i svält. Vilket om man tänker efter lite grann inte är speciellt märkligt alls: När kroppen och hjärnan är i svält är även känslorna det, men när kroppen börjar må bättre kommer också alla känslor fram. Och det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.

Men, med alla svåra känslor kommer även de positiva känslorna. Det må ta lite tid, och kanske är det så att man samlat på sig så mycket oro och ångest i kroppen under sjukdomstiden att det måste få komma ut innan glädjen kan hitta fram. Men man kan bli glad! Och den glädje man känner när kroppen mår bra är en helt annan glädje än den man känner när vågen visar 2 kg ner. 

Det är också här någonstans man måste börja "öppna ögonen och ta in omvärlden", som Fru Klok tjatade så mycket om. Lättare sagt än gjort såklart, men faktum är att man som anorektiker är så otroligt introvert och självupptagen att det är rent ut sagt omöjligt att må bra. Och det är mycket trevligare att kunna ta emot komplimanger, titta på människor, och engagera sig i diskussioner istället för att konstant sitta och fundera på hur hemsk man ser ut, om man gått upp 2 hg eller om armen ser lite fetare ut än igår.

Jag blir fortfarande grön av avund när jag ser snygga och slanka tjejer. Tjejer som ligger där precis under normalvikten. Precis där jag också vill ligga. Men, jag vet att det bara är att gilla läget och acceptera att jag aldrig kommer att kunna ha en så låg vikt och samtidigt må bra. Jag har sett Fru Klok rita de där kurvorna så många gånger och jag vet att hon har rätt.

Och om jag öppnar ögonen och tar in omvärlden så inser jag att den som störs mest av de där pluskilona på min kropp är jag själv.