Jag vet liksom att det inte är värt det, men jag är jävligt avundsjuk ändå. Ibland. Idag åt jag en napoleonbakelse till förmiddagsfikat. Det var gott och ganska ångestfyllt, men ändå värt det. För det är ett bevis på att jag faktiskt är starkare än anorexin. Och jag åt min pasta med creme fraiche och fetaost till lunch och jag äter mitt mellanmål. Nej, det är inte speciellt konstigt att jag inte är smal. Men jag orkar mer. Jag klarar av att hantera motgångar och svårigheter på ett helt annat sätt.
Den 12:e maj hade jag mitt allra sista samtal med psykolog K. Hon ska gå på mammaledighet och vi kom tillsammans fram till att jag inte är i något behov av regelbunden samtalskontakt just nu. Så förutom läkarsamtal om medicinuppföljning är jag fri från psykiatrin!
Jag fick höra så många fina ord den där torsdagen. Om hur fantastiskt det är att jag lämnat så mycket av ätstörningen sedan vi började vår kontakt; t ex att jag nu kan spontanfika godsaker till fikat på jobbet, att jag i princip inte kräks alls och att jag håller min vikt. Om hur beundransvärt jag hanterade hela situationen med Mr J. Och om hur förståndigt och välgenomtänkt jag hanterar svårigheter nu.
När vi sedan pratade om det som gjorde mig så ledsen för några veckor sedan och jag berättade att jag ringde upp personen i fråga satt psykolog K med gapande mun och vidöppna ögon. Sedan utbrast hon: "Men, vilken tuff tjej du är!!". Och nej, jag skulle aldrig ha hanterat situationen på samma sätt förut..
Nu kommer Jessica - dags att åka till Gävle för att titta på häst!
vännen, du kanske inte är mager - men jag tror allt att du är smal!
SvaraRaderaoch jag förstår verkligen precis det där med avundsjukan.. jag känner den också, och det händer att jag förbannar min kropp och mig själv att jag gått upp så himla mycket i vikt osv.. och så skäms jag över att jag tänker så. För jag "borde" ju inte det, såklart. Men jag tror att det sundaste man kan göra är att acceptra att man har de tankarna också.. nånstans så tror jag att det är mer skadligt att försöka ignorera dem, låtsas som att allt är frid och fröjd. Då kan man ju aldrig bearbeta dem ur sig. Så ont som det gör - både det temporära självhatet, ev äckelkänslor och avunden samt känslan av att man varken VILL eller BORDE ha sådana känslor/tankar, så är det att vara både stark och modig att våga acceptera dem, se dem för vad de är och försöka komma igenom dem, lämna dem bakom sig. Och jag tror på dig. Tror att det är det du håller på med. Du är både stark och modig!
och jag tycker inte att du är en sämre människa för att du tänker avundsjukt ibland. Huvudsaken är att du är medveten om det, och det är du. Alltså är du en synnerligen upplyst och reflekterande varelse som tar ansvar för sitt mående och inte hycklar.
jag går 4e året.. i en hel vecka till. Helt galet! Snart i 5an.. bara 1½ år kvar, jag har inte riktigt greppat det än. men samtidigt så känns det himla bra, det känns som att jag börjar bli redo för verkligheten, som att jag börjar vilja bli klar nån gång! :)
och jag kommer gärna och klappar på hästen din nån gång! (hehe fast kanske inte övar - eller, förhoppningsvis inte, det är ju bättre om hon slipper vara sjuk kanske :)
kram!
Du är bäst! Kramar!
SvaraRaderaFatta att du här har alla exempel i världen på hur fantastisk DU ÄR! Skriv gärna ut det och sätt på kylen - eller - rama in och gör en tavla! Tycker du är jätteduktig och du andas optimism på ett helt annat sätt nu! Det kommer gå jättebra för dig, det är jag helt övertygad om!
SvaraRaderaPs. Även jag har ätit fika idag - det händer inte för ofta att jag gör det på en torsdag - rabarberpaj och glass. Alldeles för gott för att avstå!! :-)
Massa kram!