Trust

Någonting jag har otroligt svårt för är när folk inte litar på mig. Det var bland det tuffaste att hantera när jag började på nya jobbet i år, men som tur är har det gått väldigt fort att komma in i både gänget och arbetet. För det mesta glömmer mina kollegor att jag bara har jobbat där sedan början av året och det tar jag som ett bra tecken. Och när man kommer till en ny arbetsplats känns det ändå rätt självklart att man inte kan få helt fria händer alldeles från början, inte i mitt yrke i alla fall. 

När det däremot är människor i min omgivning som inte litar på mig tar jag det hårt. Speciellt när det gäller människor som jag trodde att jag hade en bra, till och med nära (?), vänrelation till. Jag vill inte någon av mina vänner någonting illa - varför skulle jag vilja det? Vad skulle jag vinna på det? 

En fråga i förbifarten, någonting jag tyckte lät intressant. Resten av livet var ju bara kaos. Och jag hade faktiskt  inte tillräckligt med ork för att analysera detaljer om något som ändå verkade begravt i veckor. Hjärnan var redan fylld av svek. Jag klandrar inte mig själv, för jag skulle inte kräva mina vänner i liknande situation på det som begärdes av mig. Men vetskapen att det krävdes av mig, trots att min mark skakade, gör faktiskt ont ändå. Likaså den förutfattade föreställningen att det var av illvilja. 

Idag högg det igen. Och jag förstår inte varför jag ens skulle komma på tanken att ljuga om någonting så uppenbart? Den här gången har jag i alla fall, svart på vitt, att jag talar sanning. Plus en värmande kommentar om att jag ju är en ordningssam tjej, så det finns ingen anledning att misstro det jag har sagt. 

Ibland blir det liksom bara för mycket..