Jag har fortfarande inte vant mig vid de snabba svängningarna. Hur det på bara en sekund kan bli så tungt, oinspirerande och meningslöst. Det är som att gå i djup lera upp till knäna och samtidigt befinna sig i ett slags vakuum. Jag vet att det kommer att bli bra igen. Kanske till och med redan om en timme när jag sitter och grillar, dricker rosé och snackar skit med fina vänner. Det är bara det att det blir så förbannat mycket tyngre att gå när man inte vet hur långt man har kvar.
ikväll glömmer vi alla bekymmer för en stund!:)
SvaraRaderaJa, hur knäppt är det inte.. sitter precis i samma sits just nu...
SvaraRaderaBara o ta tag i det ändå I guess...
Kramar om!!
Jag undrar om man någonsin vänjer sig. Jag avskyr det, och då har det ändå blivit bättre sen jag fick de där tabletterna som gillar att man går upp i vikt.. Det är ju helt värdelöst med den där osäkerheten. Värdelöst!!
SvaraRaderaKramelikram!
åh, vännen, jag förstår precis! hoppas det blv en bra kväll ändå, goda vänner brukar vara det bästa för mig i den situationen, oavsett om man blir glad eller fortsätter vara låg så ändrar de inte uppfattning om att man är en bra person :)
SvaraRaderamen det svåraste är det där med att "lyssna på sig själv" i de situationerna.. om hela mitt jag skriker efter att stanna hemma och dra nåt gammalt över mig.. är det "duktiga" jag som tvingar mig själv att trots allt gå iväg - då ska jag ju stanna hemma för att jag innerst inne vill det. Eller är det "deprimerade" jag som vill stanna hemma - då bör jag bekämpa det och istället ta mig iväg.. suck, det är inte lätt, men jag övar och övar, provar olika strategier och hoppas att det blir bra tillslut :)
kram