Prydnadskatt

The weekend

Fokus

Nej, det är inte på grund av att jag är tjock som domaren dömde ner poängen så mycket när Cohiba viftade med svansen eller slängde ut ena bakbenet i första galoppfattningen. 

Nej, Cohiba gjorde inte så för att jag är tjock. 

Nej, vi kommer inte att få högre poäng bara jag blir smal. 

Jag försöker lägga om fokus! Cohiba var lite spänd och inte riktigt igenom i kroppen. Då blir hon alltid lite okontaktbar och ena bakbenet kickar. Jag vet det. Det går inte att visa de fina mellangångarter hon faktiskt har om hon är lite spänd och hon är alltid lite hypad på hemmatävling. 

Dessutom var det flera saker som gick riktigt bra:

1. Jämn och fin takt igenom hela programmet
2. Kommentaren "fin form" på flera bedömningspunkter
3. 7:or på serpentiner och galoppfattningar
4. 8:a på volten i högergaloppen
5. 7:a på gångarter! 

Kommentaren "fin form", att vi hade jämn och fin takt samt den fantastiska 7:an på gångarterna är ett verkligt kvitto på att det har hänt saker sedan Cohiba och jag började vårt samarbete! I våras fick vi i varje program kommentarer om att hon var lång, föll isär och tappade takten. Dessutom fick vi i princip alltid 5:or på gångarterna. 

Vi får helt enkelt vara nöjda ändå och jag har i alla fall fått kvitto på att jag arbetar i rätt riktning!

För att

Nej, men jag orkar faktiskt inte. Det är så mycket skönare att stänga ute omvärlden. Ignorera problem, sjukdomar och separationer. 

Ena sekunden hypar jag för att jag aldrig kommer att få jobb - för att ingen kommer att vilja anställa mig eftersom jag har mina luckor i CV:t pga anorexin. Jag hypar för att jag har munta nästa vecka och jag varken kan någonting eller kan koncentrera mig på att lära mig någonting. För att jag har bokat in mitt sista samtal med Fru Klok och kommer att sakna henne så mycket att det känns som om jag ska gå sönder. För att jag isolerar mig från varendaste person som kan tänkas ställa en jobbig fråga jag verkligen inte orkar svara på just nu. För att jag inte vet var jag har mig själv - så hur ska jag då veta var jag har min omgivning?

Och nästa sekund sitter jag på hästryggen och glömmer allt annat! I helgen är det häst och plugg för hela slanten..!

Ett sällsynt exemplar

"när natten är här ska jag lämna allt tillbaks

vinet och skulden jag har

du visste nog att jag hade mina skäl

ett sätt att ge, ett sätt att ta

när mörkrets sista trummor dånar ut

överger och lämnar mig kvar

jag blundar i en frusen tyst minut

ett mycket sällsynt exemplar

ljus - stanna kvar

kom och var min vän

ljusna mig igen, igen, igen

du sätter all din tilltro till en dröm

till sångerna som tar ens liv till slut

din skönhet inspirerar till en lögn

när mörkrets sista trummor dånar ut

och varför stod du annars här?

du kunde valt den andra vägen

du läser mig kapitel för kapitel

jag är mindre stolt nu, mer förlägen

kom och var min vän för en sekund

när kvällens första frusna stjärnor vaknar

bli mitt sista halmstrå för en stund

vi som har allt, vi som saknar

jag skänker dig den sista lögn jag har

jag offrar och betalar vad som krävs

när natten är här ska jag lämna allt tillbaks

resterna jag frossat i förgäves"

- Winnerbäck

Äsch jag vet inte - det är bara en så sjukt fin text! Nu föreläsningar och grupparbete innan jag får åka till stallet med Jess för en skrittur i skogen med massa skitsnack. Ikväll blir det näsan i skolboken igen.

Intressekonflikt

Om jag överlever muntan nästa vecka ska jag belöna mig själv med en riktig helrenovering av skatboet på mitt huvud. 

Psykolog K var sjuk idag = ingen start av DBTn. Trist! Jag hade nästan börjat se fram emot det.. Istället har jag suttit med näsan i skolböckerna hela dagen. Eller i alla fall försökt. Det går sådär. Jag kan inte välja ut vad jag ska lära mig utan vill lära mig allt. Och jag är alldeles för intresserad av de molekylära processerna. Så istället för att lära mig något blir det snarare ett kaos av irrelevant kunskap i huvudet. Högst tveksamt om man klarar en munta då.   

Min häst har i alla fall gått fantastiskt bra två dagar nu!

Check!

Försäkringskassan - check!

CSN - check!

Boka in sista samtalet på Capio - check!

Getting closer

"What can I do, 

I am losing you"

Intressehamstrarna hoppar

Jag har ingen lust alls för bloggen just nu. Datorn står på av gammal vana, men jag använder den bara till att slå upp ord jag inte förstår i kurslitteraturen. Jag snabbscannar mina bloggar på Bloglovin' och de som berör anorexi orkar jag inte läsa. Det känns sunt!

Igår högtryckstvättade vi ridhuset och Cohiba och jag skrittade ut i skogen en sväng barbacka. På kvällen var Mr J och jag hemma hos bästaste ängeln på cocktailparty. Det var verkligen supertrevligt och jag var lite putt över att vi var tvungna att gå så tidigt! Jag vågade mig till och med på att ha en svart, tight klänning och ändå äta snittar, pizzabitar och godis utöver middagen.

Idag har jag segat halva dagen i stallet. Pysslat med onödiga saker bara för att det är så skönt att strosa omkring där utan att stressa. Jess var och provred en av pållarna i stallet så nu verkar det som om vi kan få hänga i stallet tillsammans lite oftare - jippie! Cohiba och jag var ute i regnet och galopperade. Det kändes som om det var precis vad hon behövde efter den här rätt så intensiva veckan.

Nu har jag tänt ljus och Nag champa-rökelse samt kokat kaffe. Är med andra ord redo för några timmars plugg!

Det är inge roligt att ladda upp bilder när kvalitén blir så mycket sämre.

Wiee!

Flower Power

Jag älskar blommor som bara blir finare och finare ju oftare man glömmer att vattna dem!!

Pissmärr

CSN strular fortfarande och jag o-r-k-a-r inte! Ansvariga på UGSBR försöker hjälpa så jag hoppas att det löser sig snart. Om jag ens vågar hoppas det. 

Idag är verkligen en riktig pissdag. Trots att solen skiner. Den enda föreläsningen blev inställd för att ingen föreläsare dök upp. De satans växlarna på cykeln hackade så att jag nu har ett enormt blåmärke på handen. Inga foton blev någonting att ha. Stolen som jag har målat ser ut som om en 3-åring skulle ha varit på den. Jag har varit aptrött och inte kunnat fokusera på pluggandet för 5 öre. Och jag är f-e-t! Jag har fått dubbelhaka, dallrig mage och låren bara rinner ut över stolen när jag sitter ner. 

Jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer att få varken jobb eller doktorandtjänst. Att min utbildning är helt fel. Att jag helt klart kommer att kugga muntan, stenhårt! Att jag aldrig kommer att trivas med den jag är. Och att hela min omgivning hatar mig. 

Nu ska jag dessutom iväg på hoppträning, som idag innebär banhoppning och seeeen hemkomst. Så jag gör väl bäst i att pallra mig ut till köket för att trycka i mig lite middag..

Såna här dagar spenderas bäst tillsammans med mitt håriga gosmonster!

Say it with a picture

 Idag är allt bara ett enda stort virrvarr..

Och allt känns åt skogen..

DBT

Så blev det. Nästa vecka kör psykolog K och jag igång med lite specialanpassad DBT. I vanliga fall sker det i grupp och varje träff är ca 2 timmar lång. Vi kommer att köra individuellt och med tillfällen som är 45 min - 1 timme långa. Det kommer alltså att ta minst dubbelt så lång tid att arbeta oss igenom alla steg, men jag tror att det är bra. 

"Det centrala och övergripande i terapin är att hjälpa patienten att hitta en balans i sitt inre och gentemot den yttre omgivningen. Man lär patienten att acceptera verkligheten och sig själv så som hon är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt." Källa

Ridtäcke

Inte för att jag någonsin vinner någonting i tävlingar.. men om man aldrig är med kan man ju aldrig heller vinna! Och ett ridtäcke till prinsessan är ju aldrig fel!   

Roeckl-handskar

Melanozz har en tävling i samarbete med Stablestore där man kan vinna Roeckl-handskar. Det finns inga bättre ridhandskar än dessa, så jag måste bara vara med! 

Det är ett fängelse

Nu är det över för den här gången - tentan alltså. Det var en godkänd-tenta och jag blev godkänd. Jag borde vara nöjd med det. Gränsen för att bli godkänd var dessutom 70% och det klarade jag med marginal. Ändå är jag inte nöjd. Jag borde ha kunnat mer. Jag borde ha kunnat tänka mer rationellt. Och jag borde ha pluggat mer. 

Var hos psykolog K på morgonen. Möttes av en underbar doft av yogi-te och det hade kunnat sammanfattas som en riktigt bra stund om det inte vore för den där förbannade vägningen. Jag vet att det är den här vägen det måste gå, men det gör det inte lättare för det. Det är ett fängelse. Att vara fast i en kropp som bara växer och att ständigt slåss emot alla tankar. Just precis här har jag alltid stannat. Och backat. Därför är det så viktigt att jag fortsätter framåt nu. Jag är livrädd. När kommer vågen att stanna? Kommer den verkligen att stanna? Kan jag verkligen lita på att kroppen säger till när den är hungrig eller mätt? Kommer jag någonsin att kunna acceptera min kropp på en vikt över min eget satta gräns?

Psykolog K upprepade nästan ordagrant de ord jag fick höra från Fru Klok någon gång i våras. Någonting om att det är imponerande att jag klarar av ett så aktivt och intensivt liv trots det krig som pågår i huvudet. Vadå klarar av? Jag tycker ju inte att jag gör det!

Cohiba var hur som helst riktigt, riktigt fin att rida idag!

Söndagsnöje

Jag lever fortfarande med näsan i Frape's "Equine nutrition and feeding". Det är mycket roligare att läsa i boken än att läsa handouts, samtidigt som det är grymt ineffektivt. Jag fascineras som vanligt av alla små molekyler och processer på cellnivå, vilket jag egentligen inte har så mycket nytta av på tentan. Men jag hoppas att det fastnar lite annat vettigt under tiden jag läser också. 

Nu är det dock dags att laga tacos till sambon och mig. Som efterrätt väntar en burk Ben&Jerry's. Baraförattjagärsåförbannattjockidag. Jag har ingen som helst lust att äta varken tacos eller glass, men jag s-k-a göra det i alla fall.! Enough is enough. 

Gullunge!

Pluggkväll

Fnattisen och jag ägnar lördagskvällen åt att plugga lite..

Hon tycker att det är sådär kul..!

Envis som synden

Och ibland är jag mycket tacksam över att jag är det! Jag lyckades efter 6 månader få rätt mot Försäkringskassan och nu har jag inlett nästa strid: mot CSN. Och även den ska vinnas!! 

Jag blir g-a-l-e-n!

Det är fel uppgifter hela tiden och all kommunikation måste ske med b-r-e-v på 2000-talet. 

Gaaah!

Ajdå!

Det var visst nån som upptäckte att hon faktiskt har tenta på tisdag!

Årets häst

Rösta på min vita prinsessa här!

Vad tar det åt mig?

Usch, jag är fruktansvärt improduktiv! Det är totalt olikt mig att vara så totalt oengagerad i en tenta. Jag gör allt annat än att plugga till den; läser irrelevanta kapitel i kurslitteraturen, redigerar bilder, skriver jobbansökningar, räknar foderstater, äter gigantiska mängder mat etc etc. Jag tänker till och med: "Äh, det är ju omtenta veckan efter". Illa!! När jag beklagade mig för Mr J igår svarade han lugnt: "Äh, nu börjar du ju låta som en normal student!". Så dags nu.. ;o)

I morse fick vi i alla fall tillbaka kommentarer på vårt projektarbete i hästkursen och jag känner mig mycket nöjd med dem. Jag var lite orolig att min illustration av avelsplanen inte skulle gillas, men kommentaren var: "Väldigt fin och tydlig, ange referens om ni inte har gjort den själva", vilket man väl måste tolka som att den är godkänd! Dessutom suger jag åt mig kommentaren om att arbetet är välskrivet! 

Tänk vad lite mat kan göra! Nu ska jag försöka vara duktig och plugga lite, eller om jag ska skriva klart den där jobbansökan.. Sedan är det i alla fall stallet som gäller. Isbjörnen ska klippas och efter det ska Jess, AK och jag ut i solen och skritta lite. 

Höstljus

Skutt!

Bild

Det enda sättet

“If you wait to do everything until you're sure it's right, 

you'll probably never do much of anything.”

- Win Borden

De är sanna ord. Och de påminner mig om min Fru Klok. Jag vet inte hur många gånger hon har upprepat för mig att jag inte kan vänta med att göra saker tills det känns rätt - för det kommer liksom aldrig att kännas rätt. Den stunden när jag känner att jag är redo att släppa allt som har med anorexin att göra kommer aldrig att komma. Precis som den stunden när jag känner att jag visst är lika värdefull som alla andra aldrig heller kommer att komma. 

Lösningen verkar alltså vara att göra som Fru Klok och Psykolog K säger - äta och göra saker som om jag tyckte om mig själv.  

Sagolik!

Att göra helt tvärt emot

Lunch lördag: paj och kladdkaka
Middag lördag: pasta och lördagsgodis i massor
Lunch söndag: pastarester från lördagens middag

Fälttävlanspremiär!

Idag har Cohiba och jag varit på Säfva Ridklubb och ridit en startfälttävlan. Det var superkul och Cohiba var fantastiskt duktig! Vi red dressyren på 69,5% och hade till och med en 9:a på mellantraven! I hopprovet var vi felfria och i terrängen likaså. Jag som aldrig ridit en terrängbana tidigare! Det var dessutom jättefint väder, vi var ett helt gäng som åkte iväg tillsammans och Mr J kom dit och tittade lite. En toppendag med andra ord! Jag vågade till och med äta kladdkaka till lunchen - helt oplanerat! 

Nu ska jag slänga mig i soffan med en godispåse, Fnattis och världens bästaste sambo!

Vem har rätt?

Jag fick i uppgift att granska texten i projektarbetet samt redigera layouten. Det är uppgifter som passar mig väldigt bra, men det tar sån tid! Dock mycket bra övning i att inte göra allting perfekt.. Huu! Har redan obehagskänslor över att lämna in någonting som är av så dålig kvalité som jag tycker att det där arbetet är. 

Igår pratade jag i telefon med psykolog K. Jag trivs bättre och bättre med henne och det gör mig livrädd! Hur som helst nämnde jag att jag har ångest för att jag inte anser mig värd att ha Cohiba, varpå hon svarade: "Men du har alltså gått emot alla tankar och gjort någonting som om du verkligen tyckte om dig själv? Det är ju kanon!" Hm, ska man lyssna på det?

Dags för lite stall innan det bär av till Mr Js farmor på 90-årsfirande!

Nörd - javisst!

Bild

Den här korta filmen om infektionsprocessen av HIV är helt fantastisk! Jag är alldeles fascinerad över att man kan skapa någonting sånt!

I did it!

Jag gick ut UGSBR och jag gick ut med högsta betyg i alla delkurser! Trots allt strul. Trots att Fru Klok i våras sa att det var ett under att jag klarade av att prestera något över huvud taget. Trots att jag inte är smal. Och trots att jag varit helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att ens få godkänt. 

Ordningsbegär

När allting är kaos inuti och runt omkring återstår bara att försöka skapa något slags ordning i alla fall någonstans. Just nu ligger stallet närmast till hands. Cohiba har numera fräscha och uppmärkta höpåsar och foderbyttor.

Jag må vara en idiot som tar en häst på foder nu (jag vet att ma & pa kommer att flyga i taket), men faktum är att det är hästarna som får mig att fortsätta kämpa även de allra svartaste av dagar. När anorexin skriker åt mig att jag äter för mycket och att jag absolut inte kan äta nästa måltid är det tanken på Cohiba som får mig att gå emot det. För jag vet att ridningen blir en katastrof om jag inte äter. Och de dagar jag inte vill annat än ligga kvar i sängen och gråta floder är det stallet som får mig att ta mig samman. Bryta destruktiviteten och lämna lägenheten. 

Men det pågår ett krig inuti. För jag tycker inte att jag är v-ä-r-d att ha Cohiba. Varför ska jag, som fortfarande maler på med kurser på universitetet, inte jobbar, inte lyckas bli helt frisk och inte är smal få ha denna underbara häst!?

Rakt in i hjärtat

Fick följande lista skickad till mig på mailen idag. Man kan liksom inte göra annat än att le!

Att-göra-lista för Katarina:

1. Ta hand om dig.
2. Vila.
3. Ät.
4. Älska.
5. Skicka tiden till mig när du kommer nästa gång.
6. Kanske man kan få ett foto på dig och pållen?
7. Ät.
8. Vila.
9. Älska.
10. =)

En "ta hand om sig själv"-dag

Ja, det är precis vad jag har idag. Jag har haft en rent ut sagt urusel natt med minimala mängder sömn och den ena mardrömmen efter den andra. Låg och läste förhandsupplagan av "Diktator Anorexia Nervosa" alldeles för länge, men jag kunde bara inte sluta. Jag känner igen mig så i alla tankar som rör sig i huvudet på huvudpersonen och när jag kom till delen där hon tvingas avsluta kontakten med sin terapeut, som hon äntligen börjat få förtroende för, rann tårarna konstant. 

Hur som helst vaknade jag upp som en levande död i morse och efter samtalet med Psykolog K på morgonen bestämde jag mig för att helt enkelt göra som hon säger och göra saker som om jag tycker om mig själv. Vi hade för övrigt ett riktigt bra samtal idag, om man bortser från vägningen som bara förvirrar och stör. Men jag försöker att inte lägga så mycket tankeverksamhet åt den. Den säger mig egentligen ingenting - direkt efter frukost och med både jeans och tröja. Allting var med andra ord bakvänt så dessa siffror ska jag försöka förpassa längst bak bland alla tankar. 

Efter samtalet med Psykolog K slog jag mig ner på Wayne's Coffe med en himmelskt god sojamjölkslatte och pluggade i någon timme innan jag trampade bort till Susanne för lite massage. Jag var tydligen ganska så rejält spänd, men efter lite klämning av knutor och ett rejält lass med liniment känns det bättre!

Innan jag åkte hem ifrån stan smet jag in på Claes Ohlson och köpte rosa foderhinkar till Cohiba. Tänk att man kan bli så löjligt glad över så fåniga saker! Passade dessutom på att rusta upp vintergarderoben lite med 2 par tights och en tröja. Jag vägrar fortfarande att köpa jeans och räknar med ännu en jeansfri vinter. Och eftersom jag rensat ut alla tights jag använde förra vintern, för att inte lockas av att klämma ner mig i dem igen blev jag så illa tvungen att uppdatera mig lite på den fronten. Trots att det svider i både samvete och plånbok..

Dags att försöka göra lite nytta innan jag beger mig iväg till stallet för en uteritt i solskenet!

Röra!

Gah! Allt är så galet rörigt överallt att jag blir tokig! 

Stallet är fullt med alldeles för mycket saker och människor för att normala rutiner ska fungera. Dessutom verkar organisation vara en extremt svår bristvara.. För att inte tala om sunt förnuft!

Det är stört omöjligt för mig att förstå hur man efter över tre år på universitetet fortfarande inte har lärt sig hur man skriver vetenskapliga texter. Talspråk och olika tempus i samma mening känns så.. högstadiet? (Okej, jag hade tänkt skriva mellanstadiet.)

Jag kan för allt i världen inte bestämma mig för vad jag ska göra period 2 av höstterminen. Duktiga Katarina säger en sak medan förnuftet säger en annan. 

Och den där förbannade kanelbullen och den mörka chokladbiten, tillsammans med allt annat satans kaloriäckel, svider i magen och får hjärnan att koka över. Dessutom tränar sambon och äter trots det mindre än jag. Jag blir galen!!

Förresten var årets Nobelpris i medicin tråkigt!

Åh, och det är ingen som är jättesugen på 6 fullvuxna kaniner och 5 ungar? Eller i alla fall någon av dem? Jag kommer att få magsår av detta!

Tobbe Larsson

Igår var vi och tittade på Tobbe Larsson på Täby Ridcenter:

 

 Fler bilder finns här. 

"Diktator Anorexia Nervosa"

Jag har inte läst den, men jag ser faktiskt fram emot att göra det. Min första tanke var: "Åh nej, inte ännu en bok om en tonårstjej med anorexia!". Det känns som om marknaden är mättad. Men samtidigt kan man faktiskt inte komma ifrån att varje fall av anorexi är unikt, med en alldeles egen bakgrund och kamp för tillfrisknande. Och även om det redan finns en uppsjö av böcker inom ämnet blev i alla fall jag nyfiken på ”Diktator Anorexia Nervosa” när jag läste att man som läsare får en inblick i hur man med hjälp av samtalsterapi kan börja en vandring mot fri(sk)heten.

Min förhoppning är just den att boken ska fokusera mer på resan mot friskheten än själva sjukdomen anorexia, tvärt emot vad jag tycker att många andra böcker jag hittills läst har gjort. För även om samhället är i stort behov av ökad information om anorexi, speciellt bland yngre tjejer, så är i alla fall jag ganska så övertygad om att den information bäst sprids genom workshops och information i skolorna. Utan tips om hur man smygmotionerar, gömmer undan mat eller kräks i plastpåsar på rummet.

Jag efterlyser böcker med fokus på ett liv utan anorexi, inte ett liv med anorexi. Och när jag läser dessa ord, riktade till de läsare av ”Diktator Anorexia Nervosa” som är drabbade av anorexi: ”Det finns hopp, det går, och det kan bli riktigt, riktigt bra!”, ger det mig en förhoppning om att detta är en annorlunda bok om anorexia. En bok som inger just hopp och som kanske kan få någon där ute att våga söka hjälp!

Bokens författare heter Ann Lögde och drabbades av anorexi när hon var 16 år. Idag arbetar hon som anestesisjuksköterska och är med. mag. i vårdvetenskap. Här kan man läsa lite mer om boken och även förhandsbeställa den. Preliminärt utgivningsdatum är 1/12-10.

Slutkörd, men nöjd!

Jag är totalt utpumpad och borde verkligen gå och lägga mig! Det har varit en galet intensiv dag, men den har varit bra och jag är äntligen, äntligen klar med mitt UGSBR-år! Fick dessutom beröm för min skriftliga rapport av både examinatorn samt min opponent. 

Skrittade ut barbacka på Cohiba tillsammans med AK, K och J på eftermiddagen. Underbart höstväder och glada hästar - så mysigt! 

Kvällen spenderades tillsammans med härliga tjejer och skönhetsprodukter. Lyx! Och Helena och jag avslutade alltihop med att baka fantastiskt goda scones som åts tillsammans med te, mörk choklad och prat vid köksbordet. 

Nu ska jag inviga min nya ansiktsrengöring och slänga mig i sängen tillsammans med min lilla Fnatt!

Nu kör vi!