Nej, inte vidare produktiv, när det gäller artikeln, idag heller.. Men jag har varit hos psykologen, köpt ett nytt dressyrspö, handlat mat åt Fnattis, hämtat ut näring på burk, köpt svart målarfärg och en handdammsugare, lagat ett enormt lass sojakorvstroganoff, skickat in papper till försäkringskassan med mera med mera..
Jag säger: "Jag borde fixa att få ihop den här artikeln utan min handledare, trots att jag inte har diskuterat vare sig upplägg, resultat eller slutsats med honom."
Psykolog K säger: "Jo, men det är faktiskt så att man har en handledare av en anledning.."
Jovisst.. Och hade det varit en vän som var i min situation hade jag utan att blinka sagt att hon/han skulle pausa skrivandet helt den här veckan och ta tag i det igen under den kommande veckan, när handledaren är tillbaka. Men, när det gäller Katarina då kan man minsann inte göra så! För när det gäller henne ska allting vara perfekt. Allting ska klaras av utan problem och hon får absolut inte vara till besvär.
Det spelar ingen roll att det exjobb hon har fått en kopia av, som utförts på samma institution av en kvinna som nu är doktorand där, ligger på en nivå som är klart lägre än hennes egen föreställning om hur ett exjobb ska vara. Det spelar ingen roll att alla som publicerar vetenskapliga artiklar skriver dem tillsammans med flera andra kollegor, eller att även väl etablerade forskare får hjälp med att få sina artiklar granskare.
Psykolog K avslutar med att säga: "Och till nästa gång vill jag att du tänker på det där vi pratade om under förra samtalet - att göra saker som om man tyckte om sig själv."
