Om Capio

Jag fick en fråga angående behandlingen på Capio: "Jag är intresserad av att få veta mer om Capio; upplägget av deras behandling, maten, behandlare etc. Vad är din uppfattning om den vård du erbjudits? Vad var bra/dåligt?!" Jag misstänker att fler kan vara intresserade av svaret så jag skriver det i ett eget inlägg.

Till att börja med vill jag påpeka att jag är övertygad om att det är väldigt individuellt vilken behandlingsform som passar just dig. Ingen behandling kan passa alla och alla moment i en behandling kan inte vara optimala för alla. 

Jag har fått all min ätstörningsbehandling på Capio Anorexicenter på Löwenströmska Sjukhuset i Upplands Väsby, men har även varit på Akademiska Sjukhusets ätstörningsenhet vid ett fåtal tillfällen. På Capio har jag gått både i dagvård och öppenvård. Min första behandlingsomgång var hösten 2004 - hösten 2005 och bestod av 6 månaders dagvård + 6 månaders eftersamtal. Andra gången jag började i behandling där var hösten 2008 och det är egentligen samma behandling som pågår fortfarande. Eftersom behandlingen har ändrats en hel del sedan min första omgång på Capio tänker jag fokusera på min senaste omgång där.

Dagvården är mellan 8.15 och 18.00 mån-tors samt 8.15 till 15.00 på fredagar. Man äter frukost, lunch, mellanmål och middag på avdelningen. Därutöver serveras näringsdryck till de som behöver det och kvällsmålet förväntas man äta hemma.

Lunch och middag är normala portioner för alla patienter, men frukost, mellanmål och kvällsmål anpassas efter patientens behov. Jag stod (står) på maxad ordination vilket innebär 2 mjuka smörgåsar med smör och pålägg, 1 glas juice samt 1 tallrik fil/yoghurt med flingor och 2 msk sylt till frukost. Till mellanmål och kvällsmål är det 2 mjuka mackor med smör och pålägg samt en tallrik fil/yoghurt. 1 gång i veckan serveras det  obligatoriskt alternativt mellanmål, vilket är jättebra! Då får man tips på hur man kan variera mellanmålen hemma och man tvingas testa nya sakar.

Efter frukosten är det en kortare samling då man t ex diskuterar någonting intressant, gör en avslappningsövning eller mjukar upp kroppen. Efter lunch är det 30 min vila, sittande eller liggande beroende på patientens behov. Efter middagen är det ca 30 min samling då man t ex spelar något spel, diskuterar eller gör avslappningsövningar. 

En gång i veckan har man samtal med sin behandlare. Därutöver har man gruppbehandling, kroppskännedom samt skapande verksamhet 1 gång i veckan. Om man vill får man även hjälp med att planera hur man ska hantera ätandet under helgen, då med någon av behandlingsassistenterna.

Jag är väldigt nöjd med den behandling jag fått det senaste året! Det föregående året (dagvården hösten 2008) var däremot sämre och såhär i efterhand kan jag konstatera att det berodde på att jag var för sjuk för att gå i dagvård. Jag var för underviktig för att kunna ta till mig den behandling som erbjöds och när jag tänker tillbaka på hösten 2008 kan jag i princip inte minnas någonting alls. När jag väl började komma upp i en normalare vikt och kunna ta till mig det som sas var det nästan slut på min behandlingsperiod. Men, jag fick med mig mycket värdefullt ändå! Behandlaren jag hade är en fantastiskt fin människa och hon var precis vad jag behövde den perioden, när jag var så svag både psykiskr och fysiskt.

Hösten 2009 började jag i öppenvård hos en annan behandlare på Capio. Jag känner henne sedan min första omgång på dagvården och hon har hjälpt mig enormt mycket! Hon ser så klart på allting och lyckas förvandla mitt kaos till enkla och självklara samband. Hon skäller på mig när jag är vrång, hon kramar mig när jag är ledsen och hon skrattar med mig när jag är glad. I våras såg hon rakt igenom mig och hindrade anorexin från att ta mig ner i fördärvet igen. Detta resulterade i ytterligare 7 veckors dagvård. 7 veckor som gav mig mer än hela behandlingsperioden 2008-2009 någonsin gav mig!

Det finns flera anledningar till att dagvården nu i sommar gav mig så mycket. Till viss del beror det på att jag har en annan trygghet i livet nu med sambo, hästar och studier osv. Sedan har det nog stor betydelse att jag gjort det förut. Jag visste hur kroppen skulle reagera. Jag visste att jag skulle få ångest. Och jag visste att jag skulle behöva rensa garderoben. Dessutom har jag kunnat prata om det som är svårt, både med min behandlare och med en av behandlingsassistenterna, och det har gjort väldigt, väldigt mycket!

Fråga gärna om det är någonting annat ni undrar.

Bild