Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik

Jag försöker verkligen att inte bry mig. Att inte bli besviken. Att inte känna mig osynlig. Att inte förminska mig själv. 

Men det är så förbannat svårt!

För när 3 fulla och 5 slarvigt ihopvikta flyttkartonger som stod mitt i vägen i hallen är bortplockade, den gigantiska sladdhärvan i vardagsrummet är rensad och dold, soffan är flyttad och omdesignad, hörnet som var fullt av bråte (en stor matta, två jättelånga hyllplan, en förpackning golvplankor, en rulle isolering etc) är helt tomt och de skruttiga växterna är borta utan att han ens lägger märke till det är det precis så jag känner mig.

7 kommentarer:

  1. Tack så himla mycket fina du!

    Och du, du ska inte behöva känna idg osynlig! Det är ignorant och himla dåligt av den som inte lägger märke. Kramar!

    SvaraRadera
  2. Åh Katt. Det här är verkligen, verkligen något jag känner igen mig i. Jag gråter så många tårar i besvikelse över att inte bli sedd och att det jag gör inte syns. Det är en enorm frustration! Och samtidigt som jag tänker att jag måste lära mig att göra saker för att de måste göras, och inte för att bli uppmärksammad själv, så inser jag också att vi har rätt att kräva att bli sedda. Och vi har rätt att tas på allvar. En fruktansvärt svår balansgång. Jag har inte lösningen, men som vanligt kan jag bekräfta att du inte är ensam om dina tankar, att de gör förbannat ont i mig också och att det är ett helsike att leva tillsammans med en annan Man. Jag lovar dig. Hade jag varit din sambo hade du fått en fetkram för allt du gjort och ett sjutusans beröm för din kreativitet. Men jag bor med någon som aldrig märker att disken bara trollas bort, och som inte märker att jag precis handlat nya blommor för 700 :-. Det suger...

    SvaraRadera
  3. gumman min <3

    Berätta för honom...

    SvaraRadera
  4. Men han är ju kille... Det handlar inte om DIG, dom bara funkar inte som vi =)

    SvaraRadera
  5. Jag önskar att jag slapp säga att jag känner igen mig, but I do... Och jag vet hur lätt det är att lägga hans misstag på sig själv. Hur lätt det är att dra paralleller till att man inte duger. Att ta det personligt. Det är mer regel än undantag.

    Du är så himlans bra, och jag önskar att jag kunde få dig att se det.

    Kramar

    SvaraRadera
  6. <3

    En dag ska vi krypa upp i din omdesignade soffa och bara snacka skit. Dricka vin, skratta, gråta. Leva. Jag tycker vi gör det snart!!

    SvaraRadera
  7. Ta det nu lugnt, som min ängel skulle ha sagt. Det är bara manligt/kvinnligt, har inget med dig som person att göra... det har min erfarenhet lärt mig...

    Kram igen!

    /M

    SvaraRadera