Men inga ord har jag till försvar

Igår var jag på samtal hos Fru Klok igen. Det började med vägning och siffrorna skrattade mig rakt upp i ansiktet. Fru Klok log med hela ansiktet och talade om för mig hur fantastiskt stark jag är som har jobbat så hårt den här veckan. Själv kände jag mig bara som ett stort "fail". Flodhästkänslorna från tisdagen blev bekräftade och det enda jag kunde fokusera på vad hur runt och äckligt mitt ansikte är på väg att bli, hur magen guppar när jag går och att jag inte kan urskilja en endaste muskel på kroppen längre. 

"Jahaa ja.. Men du som inte ens är normalviktig än!?" var Fru Kloks kommentar på mina tankar. Därefter sa hon så många ofattbara ord att jag blev alldeles stum:

- Vet du Katarina, ibland kan jag faktiskt bli riktigt avundsjuk på dig..!

- ..?

- Jo, för att du är så otroligt begåvad på så många olika saker. Vad man än sätter i dina händer så blir det någonting, vare sig det är små elefanter eller något annat. 

- ..?

- Jag menar det! Inte för att jag på något sätt är missnöjd med att vara jag, men ibland så önskar jag att jag kunde få vara bara lite, lite Katarina. Du är fantastiskt duktig på att teckna och är kreativ på alla sätt. Du är smart och du är rolig. Du är snäll och är helt säkert en trevlig vän. Och så är du fin att titta på! Jag har nog aldrig, och det sa Mr J också, träffat en människa som är så bra på så otroligt många olika saker som du. Och allt du ser är de där siffrorna på vågen.. Återigen, det är inte bara ditt perspektiv som gäller! 

Och såhär i efterhand känner jag mig lite lugnare igen. Jag känner ju hur mycket lugnare kroppen är nu och det är faktiskt gott med mat, hur gärna jag än skulle vilja att det inte var det. Mina vänner är inte mer värda för mig ju smalare de är, så varför skulle mitt värde sjunka bara för att jag är normalviktig? 

Därför åt jag pasta två gånger igår!