Jag ville vara nåt som känns

Idag är en tuff dag. Jag känner hur låren klibbar sig mot varandra när jag går och i spegeln ser jag hur magen har antagit en form som skulle få vem som helst att tro att jag är gravid i 8:e månaden. Det är en riktig kamp. Jag har inte känt det förrän nu, men detta är också första gången jag håller mig helt borta från all slags träning. Första gången jag inte slutar med näringsdryckerna så fort jag lämnat dagvården. Och första gången jag fortsätter att kleta smör på mina mackor, utan att någon tjatar på mig. 

Jag förstår varför jag ska göra det, men har alldeles för svårt för att acceptera det. Det är så lätt att dras med i andras prat om träning, hur mätta de är och hur mycket de vill gå/går ner i vikt. Det är så lockande att krypa tillbaka till den (om än falska) trygghet som kontrollerandet ger. Men jag vet ju vad jag har haft. Jag vet vad jag har. Och jag vet att jag inte vill ha det, egentligen. 

I alltför många år har jag fokuserat på allt jag inte klarar av, allt jag inte har och allt jag borde göra istället för att uppmärksamma det jag faktiskt klarar av, allt fint jag har i mitt liv och hur mycket roliga saker jag trots allt gör. I alltför många år har jag stängt ute omvärlden, sett den som jag tror att den ser ut, istället för att öppna ögonen och låta den verkliga bilden nå mig. Jag har tänkt alla tankar så många gånger att de blivit sanningar och jag har varit alldeles för instängd för att kunna lägga märke till vad som verkligen utspelar sig.

Jag måste verkligen försöka. Ingen mår bättre av att jag ständigt slår på mig själv, faktiskt. Så istället för att gräva ner mig i alla destruktiva tankar försöker jag mig på denna uppgift hos Maria. Jag ifrågasätter om den tanke jag har hjälper mig att leva det liv jag vill leva och jag väljer att flytta mitt fokus till någonting annat. För genom att tänka andra tankar kan jag också påverka mina känslor. Genom att tänka fler positiva tankar börjar jag konkurrera med de negativa tankarna och låter dem ta mindre plats.

Så, istället för att fortsätta att traggla med min artikel en sådan här dag, när det är upplopp i huvudet, fortsätter jag att läsa "Att välja glädje" av Kay Pollack.