Att använda sina verktyg

Idag är första vardagen efter Capio och jag borde ha börjat färdigställa min artikel till UGSBR, men efter att ha sovit som en kratta i två nätter känns det som en mindre bra idé. Istället har jag suttit som en strandad val i soffan och tryckt i mig frukost och näringsdryck samt håglöst surfat omkring på nätet. 

Maten har gått över förväntan sedan jag lämnade Capio i fredags. Kanske, kanske är det så som Fröken Pyssling sa - att jag har ett helt annat jävlar anamma nu. Jag vill tro att det är så. Och någonstans måste jag tro på att det är så, för trots alla kommentarer jag fått den senaste tiden har jag fortsatt att sträva framåt. Fröken Pysslings ord om att analysera och ifrågasätta kommentarerna har använts flitigt, för varför ska jag lyssna på ord om att jag inte ser ut att behöva behandling när det kommer ur munnen på någon som både är full och ovetande? Varför ska jag lyssna på en patient som säger att jag aldrig kommer att klara av att ta mig ur anorexin när denne inte har någon aning om hur mitt liv ser ut. Och varför ska jag avbryta min resa framåt när jag får höra att jag ser normal ut trots att jag ännu inte är normalviktig, när det är självklart att jag ser mer normal ut nu än för 6 veckor sedan?

In genom det ena örat och ut genom det andra - nu till stallet!