Vilken eftermiddag!

Efter det här inlägget var det mellanmål följt av ett kortare samtal med Fru Klok. Jag gick in till henne helt likgiltig. Visste inte alls vad jag skulle svara på hennes frågor och förvred allting hon sa. Inuti var det ett kaos av rädsla, ledsenhet, ångest, skam, besvikelse, ilska och frustration. 

Fru Klok blev arg. Riktigt arg. Och jag kände mig som 9 år igen. Livrädd för vilka vassa ord som skulle sägas den här gången. Bränna till, rispa hål och lämna alldeles för svårblekta ärr. 

Men de kom aldrig. 

Och jag förstod det inte förrän efteråt. När R släpat upp mig från golvet, hämtat ungefär hundra näsdukar och tvingat mig att andas i fyrkanter runt en mosaiktavla i korridoren. Där någonstans hittade jag precis de ord jag borde ha sagt till Fru Klok, helst redan igår. En vädjan om ytterligare 2 minuter av Fru Kloks tid klottrades ner på dörren och när jag räknat ett hundratal maskor av rosa bomullsgarn dök hon upp. 

Orden ramlade ur mig. Fru Klok förstod, förklarade och redde ut allting som blivit galet. Jag är fortfarande besviken, för jag ville så mycket mer. Men jag vet också att det inte går så fort och jag vet att hon har rätt. Acceptans. Och jag måste sluta jämföra mig med andra människor. Utgå från mig själv och min startpunkt. Skynda långsamt och leva nu. 

En vädjan om att "byta ut hörapparaten" tillsammans med en såndär kram som bara Fru Klok kan ge och lättnaden började infinna sig. 

Nu firar vi midsommar!