Åsa har rätt. Och min ängel också. Jag har klarat en hel vecka! Det är mycket tuffare den här gången. Jag som trodde att det skulle vara en enkel match! "Been there, done that" liksom.. Å andra sidan kommer jag inte ihåg mycket av hösten 2008. Vilket bekräftar hur sjuk den perioden verkligen var. Och kanske är det så att det är tuffare den här gången just därför att min hjärna faktiskt fungerar. För att jag inser vart jag vill komma och hur mycket jobb som krävs för att ta sig dit.
Hösten 2008 la jag mig helt i min behandlares händer. Jag hade ingen egen kraft alls och det kändes som om allt hade tagits ifrån mig. Min älskade farmor. Hästarna. Studierna. Träningen. Människor jag litade på gjorde tvära helomvändningar och livet var mest som en gråvit dimma. Vardagen och människorna jag mötte på behandlingen blev mina livlinor när helgerna var min stora skräck. Det var en period helt utan drömmar.
Idag har jag ett helt annat liv. Jag är långt ifrån ensam. Jag har drömmar och mål. Jag rider en fantastisk häst. Och jag bor tillsammans med en underbar man och världens goaste misse. Helgerna är inte längre skräckinjagande och jag behöver inte lägga mig helt i min behandlares händer. Jag är mer arg och besviken än ledsen. Och jag tror att det är bra! Det får liksom räcka nu. Jag har smakat på livet och jag vet att det finns så mycket mer där ute. Bara jag vågar. Vågar öppna ögonen för omvärlden. Vågar ta den plats jag har tilldelats på jorden. Vågar släppa det krampaktiga taget om min inbillade trygghet.
"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd."
- Tove Jansson
Det är så sant och så klokt.
SvaraRaderaHave the best summer sunshine!
Åh gud, det där citatet! Det såg jag första gången för några år sedan hos en klok människa, men jag hade inte en aning om vart det kom ifrån. Det är så otroligt bra och säger så mycket. Och det gör mig glad att det är Tove Jansson som sagt/skrivit det. Tack!
SvaraRaderatror precis som du skriver, att det blir tuffare ju längre man kommit på sin väg mot friskhet, att den jobbigaste biten är den där du befinner dig nu, på gränsen där det handlar om att våga släppa taget...en gång för alla... det är dit jag har kommit, men inte längre. jag har aldrig vågat släppa det där taget fullt ut, och därför åkt som en jo-jo i ätstörningens band.
SvaraRaderajag önskar att min tid på capio hade fått handla om att ta det där sista steget och släppa taget helt om äs, ist för om en långdragen viktuppgång. jag ångrar att jag inte själv insåg det då och såg till att ge mig den chansen (dvs tog mig upp i normalvikt under min tid där).
har första veckan varit givande, om än tuff, tycker du? jobbar den gamla personalen kvar (anette i köket, erica) och hur mår anna och hennes bebis, blev det en pojke eller flicka?
sköt om dig och hoppas att du får en skön och avkopplande helg!
kram