Ett ben kan man gipsa. En blindtarm kan man operera. Och en infektion kan man behandla med antibiotika. Alkohol kan man leva utan. Narkotika kan man undvika. Mat kan man inte klara sig utan.
"Du måste äta!"
"Vadå, tycker inte du om mat?"
"Det fattar du väl, att du inte orkar om du inte äter."
"Nu har ju behandlingen börjat så nu mår du ju mycket bättre."
1. En ätstörning är ingen förkylning som går över på en vecka.
och
2. En ätstörningsbehandling fungerar inte som en antibiotikakur.
2. En ätstörningsbehandling fungerar inte som en antibiotikakur.
Man är inte helt frisk när man avslutar en behandling.
Jag vet att det är svårt att förstå om man aldrig har varit där själv. Och jag önskar att jag kunde hitta ett sätt, om så bara en endaste mening, att förklara hur det verkligen är. Varför det är så fruktansvärt svårt att snittiden för att tillfriskna är så hög som 2-5 år.
Men det är inte lätt att förklara någonting som man knappt förstår själv..
så otroligt sant. när man inte ens själv kan förklara hur det är inuti och varför det är så - hur i helvete skall man kunna förmedla det till någon annan som aldrig känt likadant! tyvärr känns det ibland som att det bästa bara är att le och säga 'javisst, allt är bra, jag är helt frisk nu' - men det är ju inte bäst. tänker massor på dig vännen! KRAMAR
SvaraRaderaDet är verkligen så, och så otroligt frustrerande. Det känns som att man har press på sig att allt måste bli bra, men det hjälper knappast.
SvaraRaderaVilken fin rosa blomma det står i fönstret. Och känner jag dig rätt så tog du den gröna till C imorse i en hiskelig fart!
Jag har ju bara och det är inte så bara stått bredvid min dotter här i kampen mot äs och visst är det otroligt frustrerande men jag tror det är viktigt att man accepterar att det är så med att det tar tid det går inte att stressa fram och skynda på att blir helt fri och frisk och att anhöriga är medvetna om att bara för att man kanske nått sin s.k normalvikt är man inte frisk..tyvärr är det många som tror det.
SvaraRaderaTankar och kramar till dig!
Så väldigt sant! Jag har hört många som önskat att det finns ett piller man kan ta. Ett piller som hjälper mot smärtan och som genom ett trollslag gör en både "fri och frisk". Snabbt, smidigt och enkelt, ja visst, men vad skulle pillret egentligen göra? Äta upp sjukdomen? Förinta alla elaka tankar som någonsin funnits och någonsin kommer finnas. Vad skulle pillret eller någon medicin egentligen kunna göra? En ätstörning är inte som en tumör som man kan operera bort och vips är allting frid och fröjd igen. En ätstörning sitter så mycket mer djupt och hårt rotat än så. Det handlar om tankar, om känslor och om djupgående problematik som sitter långt, långt inne. Att ta sig ur en ätstörning tar, som du skriver, oerhört lång tid och jag skulle vilja påstå att det är själva resan upp igen som verkligen är vad som ger mest. Den knaggliga färden upp från avgrunden, stretandet i motlut, klättrandet och slitandet för att ta sig över klippsatserna som dyker upp som hinder längs med vägen... Det är en lång resa och det är en resa som på ett vis är livslång. Även om själva ätstörningsproblematiken i sig själv är någonting som efterhand klingar av och förhoppningsvis falnar helt, har resan ur den färgat oss och gett oss så otroligt mycket substans och lärdomar..
SvaraRaderaDet är en tung, en hård och en många gånger otroligt tuff resa, men den ger även otroligt mycket tillbaka.. även om det inte är helt lätt att se eller känna det när man är mitt uppe i allting. Även om det faktiskt skulle finnas ett piller man kunde ta för att bli kvitt allting i ett trollslag, skulle jag faktiskt (såhär i efterhand) välja att tacka nej. Även om jag gråtit många tårar och haft många, många motgångar och verkligt mindre trevliga och svåra stunder, dagar och år, skulle jag inte vilja ha min resa genom allting, upp och vidare, ogjord. Den har färgat mig till den person jag är idag och klättringen ur och upp från allting har stärkt mig något så kopiöst.
Ta hand om dig Cat och fortsätt framåt!
Även om du kanske inte kommer känna dig helt klar efter tiden på Capio, kommer du förhoppningsvis ha fått en hel del nya verktyg, nya insikter och en hel del hjälp och stöd på vägen... som du sedan kan välja att använda på ditt sätt och göra till dina egna redskap för vägen framåt!
Ha en fin vecka!
kram
Herregud kvinna! Här har jag varit så inne i mitt tenta-mode, läser inte bloggar på någon vecka, och du tar ett så gigantiskt kliv framåt och imponerar på mig så galet mycket att jag knappt vet vad jag ska säga!
SvaraRaderaDet kräver mod, mod och åter mod för att börja på dagvården igen. Det krävs styrka, styrka och åter styrka för att våga stå för att man behöver mer hjälp. Att man inte är färdig. Att man inte tänker sluta slåss.
Du är både modig, stark och helt fantastisk.
Don´t you ever forget that!
KRAM