Jag rusar ifrån jobbet klockan 12.15, trots att jag egentligen hade behövt åka redan 11.45. Åker därifrån med extremt dåligt samvete för att min handledare får städa bort det sista ur dragskåpet. Att jag varit på jobbet från klockan 07.00 och min handledare inte kom förrän 9.30 spelar ingen roll..
Jag hinner inte äta någon lunch utan tar min eftermiddagsnäringsdryck under föreläsningen och äter lunch när jag kommer hem. Tankarna slåss på liv och död i huvudet. "Fan vad dålig du är! Du hade väl i alla fall kunnat ta ett mellanmål istället för en hel lunch när du kom hem!"
Jag pratar med en av tjejerna från behandlingen och får höra hur bra hon mår. Det gör mig så glad och varm i hjärtat. Samtidigt undrar jag varför inte jag också är där? Vad är det som gör att jag står kvar här och stampar? Kommer jag aldrig att komma längre?
Jag smyger in i föreläsningssalen. Möts av ett leende hej från L. Får förklarat av E vad föreläsaren hann säga minuten innan jag kom in. Ändå åker hem fullkomligt övertygad om att allting är tillbaka till hur det var i grundskolan. Jag ser framför mig hur jag kommer att bli utan grupp att arbeta med under grupparbetet i cellsignaleringskursen. Händelsen i måndags kastade mig tillbaka till dåtiden och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka.
Jag hör någon som ska träna aerobics, någon som åker skidor och någon som blir stark av yoga. Men själv är jag bara lat, slapp och otränad. Ångesten äter upp mig. Samtidigt som jag inte har ett uns av energi kvar att använda för träning. Och dessutom är beordrad att inte träna. Men yoga då? Jag borde orka yoga. Jag borde träna yoga, i alla fall minst 3 gånger i veckan. Jag borde..
Jag borde rycka upp mig. Skriva labbprotokoll. Läsa artikeln till torsdagens journal club. Renskriva dagens föreläsningsanteckningar. Packa. Hämta ett paket på posten. Hämta ett annat paket på apoteket. Beställa bord på en restaurang. Prata med min handledare. Maila referee-professorn. Lära mig LA:4-programmet. Boka dressyrträningstid. Vika tvätt. Sluta läsa vissa bloggar.
Jag borde vara glad.
borde och borde... tycker att du i alla fall FÖRTJÄNAR att vara glad! Att få känna dig stolt över dig själv för den jäkla kämpa du är, och för den fight du VARJE dag tar! Om du sett det utifrån, hade du definitivt insett hur extremt imponerande det är, för det är inte alltid lätt att kämpa på när det skulle vara så enkelt att bara ge upp och falla...
SvaraRaderaJAG är i alla fall glad och stolt över dig!
PUSS
Darling, nu ska man väl säga att man inte borde ngnting, fast det är väl inte riktigt sant? För visst fan finns det borden, som man borde göra...Älska sig själv, javisst...Äta ordentligt och låta kroppen ta igen sig, javisst...Men ingen säger väl heller att det ska vara lätt...
SvaraRaderaEn sak som du borde göra är i alla fall att sluta läsa vissa bloggar, oh yeah...Det är svårt, men jag tror det i vissa bloggfall är nödvändigt!!!
Puss på dig!
Du KOMMER bli glad! Kram
SvaraRaderaFinaste K, du borde bara få njuta av livet och du borde få se det vi andra ser: hur underbart modig, stark och duktig du är. Hela tiden. Det är fullt tillräckligt att bara besegra denna sjukdom och det vet du innerst inne. Och jag tror inte ens att dina borde-måste-tankar handlar om sjukdomen. Utan om något djupare rotat, som kanske är roten till hela sjukdomen i sig. Iallafall tror jag det är så för mig. Och jag önskar jag kunde få skaka om dig och säga att du är underbar! Och jag önskar att jag kunde trolla bort alla dumma tankar som bara är så orättvisa och negativa och fel. Önskar jag kunde få krama om dig och visa vilken goding du är, på alla sätt.
SvaraRaderaDessutom K, jag går på massa yoga för att överleva. Men varje gång övermannas jag av tankarna som säger att jag borde springa på löpbandet, borde stå på crosstrainern, borde vara vigare, borde vara starkare. Borde yoga oftare... Hur mycket man än gör blir det aldrig riktigt bra. Vi måste brottas med detta också.
Upp till kamp. En dag måste det ju baskemig ge sig!
Dunderkramar!