Jag sitter på jobbet med min egna laptop. Blir galen av att dela dator med någon annan och det är dessutom skönt att ha allting sparat på ett och samma ställe. Däremot verkar de inte ha något trådlöst internet här, så jag har för tillfället stulit granndatorns internetkabel. Hoppas att jag inte blir halshuggen när han dyker upp (sådär kring kl 11-12 när alla andra indier börjar sin arbetsdag).
Idag är dagen med stort D. Jag ska testa om ELISAn fungerar.. och jag ska säga till min handledare att jag inte tänker göra exjobbet för en masterexamen här. Det känns som ett extremt misslyckande. Verkligen extremt. Jag hatar att backa. Att inte klara av det jag tar mig för.. Men säger jag inte ifrån nu kommer jag att behöva backa ännu mer längre fram. Och det är faktiskt inte helt realistiskt för mig i min livssituation att klara av att vara 100% på labb och samtidigt läsa kurs en halvdag i veckan. Plus att utöver det försöka gå i behandling för att få någon sorts ordning på livet. Programansvarige har även erbjudit sig att skicka ett mail till min handledare med instruktioner för hur UGSBR fungerar och vad som förväntas av oss som studenter.
Och om jag mot förmodan skulle behöva ett examensarbete på masternivå utöver min UGSBR-examen får jag fixa det i höst. Jag är ju praktiskt taget lovad ett arbete hos min referee-professor och det arbetet kan lätt konverteras till en masterexamen.
Så varför känner jag mig så förbannat misslyckad???
jag undrar mest vad derAS sjukdom kallas? Att de inte kan se sanning, det jag vet är sant ;)
SvaraRaderaKanske om du kan, försök att se det som ett resultat av att du har kommit SÅ LÅNGT att du kan sätta stopp innan det blir pannkaka.. Bara det, är en fantastisk prestation, ett fantastiskt bevis på att du är allt annat är misslyckad! Det är snarare så, att du är väldigt lyckad, som lärt dig lyssna på DIG SJÄLV! Och. För att lyckas vidare i livet är det grundläggande att kunna göra just det, lyssna på sig själv - då kan det inte bli fel! ;-)
SvaraRaderaMånga, varma kramar!