Att faktiskt vara starkare

Jag försöker att fortsätta andas. Istället för att fastna i någonting jag trodde var över nu. Jag hade nästan förträngt vilken stark smärta den kommer med. Den där känslan av att bara vara fel. Att lamslås av tankar. Och att ifrågasätta rätten till sin egen existens.

Men jag är starkare nu.

Istället för att skära, kräkas, träna och svälta har jag lyft telefonen och pratat med min älskade Mr J. Jag har låtit tårarna rinna och jag har tänkt på det jag fick höra på Capio i fredags. Jag har ätit lagad mat två gånger och jag har druckit min näringsdryck. Löparskorna och skidpjäxorna har fått håna mig bäst de har velat i skostället och istället har jag promenerat 50 m ner till ICA för att handla mer mat. Jag har köpt ett bröd som är gott. Inte ett bröd som innehåller lägst antal kalorier. Jag har mailat programansvarige och berättat hur vingligt det är just nu. Trots att det känns som ett extremt misslyckande.

Jag har fått ett SMS från E, där det stod att hon vill höra min presentation. Jag har fått SMS efter SMS från vänner som vill vara med och fira min födelsedag. Jag har suttít i soffan med min underbara lilla myskatt och ännu en gång förundrats över hur mycket kärlek det får plats i en liten mjuk hårboll. Jag har provat mina nya ridbyxor och upptäckt att de sitter som en smäck. Jag har köpt en bukett tulpaner i olika färger och ställt i köksfönstret. Och jag har förberett morgondagens ELISA-körning.

För jag är starkare nu.