Tankar

Jag klarar inte av att folk tycker synd om mig. Och ännu värre är det när jag märker att mitt mående påverkar andra människor. Det får mig att öka på pressen på mig själv ännu lite mer. Bara för att visa att jag visst både kan och orkar. Att jag är stark.

Och kontrollbehovet blir ännu lite starkare. Det behövs ännu lite mer kraft för att inte ge efter för de ettriga tankar som ständigt håller igång.

För tankar är precis vad det är. Det är dessutom mina tankar som jag tänker. Ingenting går att skylla på demoner. De kommer inte bara att försvinna och de går inte att lämna över på någon annans ansvar. Det är jag som måste lära om mina tankar. Så länge jag är kvar i alla gamla tankar. Så länge jag fortsätter att ge dem lika mycket uppmärksamhet kommer de att finnas där. Så länge jag agerar på mitt gamla vanliga invanda sätt kommer jag att bevisa för mig själv att tankarna är sanna. Och de kommer att bli lite lite starkare för varje gång jag tror på dem.

Jag gör många saker annorlunda nu. Men tankarna är fortfarande desamma. De positiva upplevelserna når inte riktigt ända in. Det yttre skalet är alldeles för härdat och det enda sättet att bryta ner det är att våga tänka nya tankar. Att våga tro på dem. Och att våga låta dem slå rot.

Men hur bär man sig åt för att våga tänka någonting som man inte vet är helt sant?