Capio imorgon och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.. Jag ser i spegeln att jag har gått upp i vikt. Och det är inte lite.. All träning som tagits bort har resulterat i ridlår och sladdermage. Jag hatar det! Och samtidigt som jag hatar det så innerligt, så hatar jag även det faktum att jag fortfarande bryr mig om det. Nästan ännu mer! För jag vill inget hellre än att bara förinta alla dessa tankar. Jag vill inget hellre än att känna mig okej, oavsett om jag väger 42, 52 eller 62 kg. För jag inser ju hur bisarrt det är, att lägga hela sitt värde - hela livets värde - i några siffror som visas på en våg.
Jag dömer inte mina vänner efter hur mycket de väger. Det finns ingen BMI-gräns för att vara en lyckad forskarstudent. Cohiba kommer inte att gå av på mitten, även om jag så skulle gå upp 30 kg till. Fnattisen skiter i vilket! Bara hon får uppmärksamhet och närhet är hon nöjd. Mr J bedyrar gång på gång att han inte är tillsammans med mig på grund av min vikt. Så vad är det egentligen som gör att det är så förbannat svårt att bara släppa kontrollen och L E V A fullt ut, alltid?
Vad är det som gör att hela jag förvrids av äckel när jag tänker på min kropp med X antal kg till? Vad är det som gör att jag föraktar mig själv och allting jag gör så fruktansvärt intensivt? Vad är det som gör att jag då och då längtar tillbaka till svälten och känslan av ben under huden, trots att jag uppskattar det liv jag har idag så ofantligt mycket mer än livet jag hade då? Vad är det som gör att jag ständigt har dåligt samvete gnagandes i bakhuvudet för att jag inte svettas på gymmet?
Jag blir inte klok på det.. Ändå fortsätter jag att äta enligt Fröken Kloks schema och jag lyder uppmaningarna om mängden träning. För någonstans hoppas jag fortfarande att jag genom envist stretande tillslut ska komma fram.
Jag hoppas så ivinnerligt att du skall slippa denna kampen och få ett underbart liv. Varför ska dessa kilon vara så viktiga egentligen?! Dumma siffror och dumma onda tankar!! Från en trogen läsare!
SvaraRaderaVi verkar vara i totalsynk med våra tankar just nu. Lova mig att du berättar om du kommer på någon bra lösning! För såhär är det Katten: jag ska erkänna att jag är ruskigt avundsjuk på hur duktig du är på att fotografera, för att inte tala om hur duktig du verkar vara på att rida. Men inte en sekund har jag tänkt: gud, vad hon är duktig på att vara anorektisk. Och detta tänker jag INTE för att jag inte tycker att du är duktig på det, det tror jag säkert att du iallafall har varit. Men det är för att DET INTE SPELAR NÅGON ROLL! Andra människor bryr sig inte. Det är vi och våra liv som drabbas. Det är vi och våra tankespöken som sätter fällorna!
SvaraRaderaÄr så förbannat less på all denna ångest som slår till hela tiden. Är så förbannat less på att fina tjejer som du också måste må dåligt.
Ridresa till Portugal säger du...
Big smile säger jag!
Det här grejar du, det är inte alltid lekande lätt, medvind och raksträcka. Men faktum är att det är när det är lite motigt som vi växer allra mest. Det är av utmaningarna och svårigheter vi kan lära oss någonting och då vi samlar styrka. Allting vi möter, allting vi är med om, är där av en orsak, för att vi ska lära oss någonting utav det.
SvaraRaderaDu är stark, modig och då vågar möta dina rädslor!
Kram