Dressyrlektion

Capricen och jag var uppe i ottan i morse och tränade dressyr för M. Det gick så bra och var otroligt roligt!! Vi började med samling och travökningar, som först inte blev sådär kalasbra men när Capricen förstod vad som förväntades av honom gick det plötsligt hur bra som helst! Han blev som en liten boll i samlingarna och längde steget kanon i ökningarna. Efter en skrittpaus tränade vi galoppfattningar i båda varven och pålle var så loss och fin så! Galopperade lugnt och bet sig inte fast alls. Finaste hästen!

Det är stunder som dessa man förstår varför man lever!

Läsvärd krönika

Annika Marklunds krönika i dagens Aftonbladet är väldigt läsvärd och sann!

Ice Age 3

Det var härligt att träffa Jess och M i kväll! Vi åt middag och skvallrade lite innan filmen och sedan köpte vi oss lite biogodis och skuttade in på bion. Filmen var fantastiskt rolig och jag bara älskar Sid! :o)

Godiset fick mig att bli en strandad val, men trots det har jag nu ätit mitt kvällsmål och jag tänker låta det stanna i magen. De värmande orden från enmamma i ett av gårdagens inlägg gör det hela lite lättare. Och påminnelsen från Lorena, att man inte kan ändra på den kroppsform man är född med, får mig att sucka djupt och ta ett litet kliv närmare acceptansen.

I morgon bitti ska Capricen och jag träna dressyr för M och efter det ska jag och mr J (och en drös av hans vänner) ut och paddla kanot. Vi ska paddla från Fyrishov ut till Ulva Kvarn där vi ska fika och plocka jordgubbar. :o)

Jag spinner vidare

I förmiddags var jag ute på en riktigt lugn och skön joggingtur samtidigt som jag lyssnade på Hallå P3. Dagens tema var: "varför provocerar HBT-personer?". Och ja, det undrar jag med! Varför kan man inte bara glädjas åt att människor älskar varandra?

Hur kommer det sig att man är så rädd för minsta lilla avvikelse från samhällets norm? Varför strävar mänskligheten efter att vara kopior av varandra? Är det inte just faktumet att vi alla är olika individer, egna personligheter, som är en stor del av charmen med människor?

Precis som jag aldrig skulle vilja jobba som ekonom, spela innebandy eller gifta mig med en 30 år äldre man skulle jag heller aldrig bli tillsammans med en kvinna. Och precis som jag inte fördömer eller provoceras av en ekonom eller en innebandyspelare varken fördömer eller provoceras jag av en homosexuell människa - en människa som älskar precis som alla andra människor..

Kan vi inte bara vara glada för att människor hittar kärleken?

Update

Jag åkte till middagen. Åt sallad och baguette. Drack 1/2 glas vin och smakade en liten bit av efterätten. Nu sitter jag hemma och äter kvällsmål, tacksam över att ingen ifrågasatte varför jag inte drack mer vin, varför jag inte hade smör på baguetten eller varför jag tog så lite efterrätt.

Jag åkte i alla fall dit. Och jag åt av allt. Trots att tankarna bråkade med mig. Det var längesedan jag tittade på tallriken med sådan panik som i kväll. Min mage är fortfarande fylld med luft och jag påminns ständigt om att jag lagt på mig kilon den senaste månaden.

Jag famlar efter acceptans..

Och jag drömmer om en framtid som glömmer

Jag vet att jag inte borde bry mig. Att jag inte ska låta det påverka mig. Och att jag klarar mig minst lika bra ändå. Jag vet inte ens om det är någonting jag egentligen saknar. Men trots det känns den där taggen i bröstet. Alldeles för skarpt.

Alla ord som bara varit tomma meningar utan betydelse. Alla gester som bara varit ett simpelt spel, en teater, en lek.. Och löften och förlåt som försvunnit ut i rymden, lika tunna som luft.

"Så kan vänner viska och löften brista

om och om igen

Du håller mig kvar i nått jag lämnat

för länge sen"

Visst är det mitt förflutna som spökar. Och visst vet jag att allting är annorlunda nu. Att nu är långt ifrån då. Jag vet att ingenting av detta ligger hos mig.

Det är inte så mycket det att jag saknar. Det är mer den där välbekanta känslan av svek och utanförskap. Och att jag trodde så mycket mer om dig.. Därför vill jag bara säga (om du mot förmodan skulle hamna här och läsa): jag är besviken!

Obehöriga äga ej tillträde.

Det där att våga..

Oh, har precis kommit hem från stallet där Capricen och jag har busat på ängen, tjihoo! Jag avgudar verkligen den där hästen. Han får en på bra humör även de sämsta av dagar och smittar av sig med sin kämparglöd. Dessutom är han otroligt vacker!

I kväll är det födelsedagsmiddag hos M.. På menyn står vin, kycklingsallad, baguette och kladdkaka med vispgrädde och jordgubbar. Ve och fasa! Kycklingsallad och baguette ska jag väl klara av utan problem, men resten!? Onyttigheter mitt i veckan.. och dessutom är det bestämt att vi ska äta godis på bion i morgon. Jag är redan säkert 5 kg tyngre än för en månad sedan - hur ska detta sluta!?!?

Jag önskar att jag kunde våga släppa det där allra sista taget och tillåta mig att njuta..!

SMS-ord

- Man kan väl inte dö av en extra macka och ett äpple? Ett enormt äpple..

- Nej, men man dör om man inte äter det. Ingen fara, helt säkert! Puss

Cykelrån och födelsedagskalas

I går blev jag hastigt och lustigt inbjuden till ett födelsekalas (mja middag då) som äger rum i morgon kväll. Jag hade totalt glömt bort att M fyller år i morgon och fick lite smått panik när jag insåg att jag måste hinna komma på en bra födelsedagspresent. Under förmiddagen i dag poppade det tack och lov upp en liten presentidé i huvudet!

Det blev ett cocktailglas från Indiska som jag designade om lite genom att måla foten lila. Sedan slog jag in lite fina och dyra chokladbitar i cellofan och satte i glaset. M är en riktig liten partypingla så jag tror och hoppas att hon blir nöjd. Hur som helst finns det i alla fall ingen annan som har ett likadant glas. :oP

När Jess och jag cyklade hem från sushimiddagen igår blev min kära cykel plötsligt halt. Det hördes ett näst intill öronbedövande pys och sedan var däcket platt.. Jag som inte kan leva utan min cykel! Självklart var det bakdäcket som gick sönder och med erfarenhet av alla tidigare punkteringar jag lagat så bestämde jag mig för att lämna in cykeln på en gång. Sagt och gjort, idag promenerade jag bort till en mycket trevlig cykelreparatör för att lämna in cykeln. Han började med att konstatera att bakdäcket var helt sprucket och inte skulle hålla mer än ett par hundra meter innan nästa punktering skulle vara ett faktum. Sedan bad jag honom titta på bromsarna fram och bak, varpå han skrattar och undrar hur jag vågat cykla med så utslitna bromsklossar och dessutom på båda bromsarna. När han sedan tittade lite närmare på bakbromsen såg han att hela vajern var av..!

Summan av kardemumman: slangbytet blev en helrenovering av cykeln.

Det svider i plånboken, men å andra sidan får jag en trafiksäker cykel igen - en förutsättning när man använder cykeln vart man än ska. ;o)

Lyckad middag

Dagens middag smakade riktigt bra! Jag gjorde en sojafärssås på tacokryddad sojafärs, gul lök, färska champinjoner, krossade tomater med basilika och matlagningsgrädde. Gott!

Oooont!

Jag har helt fruktansvärt ont i mina äggstockar. Det känns som om någon knutit ett snöre kring äggledarna på varje sida och nu står och drar i dem. Aaaaj! Jag brukar inte ha så kraftig mensvärk och det är inte ens dags för mens nu..?

Varje gång det är dags för den veckan påminns jag om den dagen då jag skamsen och ångestfylld berättade för min behandlare att mensen kommit tillbaka. Min behandlare log och pratade om hur fantastiskt det var att kroppen kunde återhämta sig så bra. Jag ville bara gråta, slå och skrika. Min vikt var ju alldeles för låg för att jag skulle kunna ha mens över huvud taget. Och så kommer den tillbaka. Bara sådär. Det var tillräckligt med bevis för mig - "min kropp fungerar inte som alla andras"! Jag behövde inte alls gå upp så mycket i vikt som de ansåg och vad sjutton gjorde jag kvar i behandling eftersom jag ju uppenbarligen var frisk nu!?

Hela tillvaron rasade. Under min resa mot friskheten har jag aldrig så innerligt velat vända tillbaka som just då. Jag kommer ihåg skräcken, rädslan och paniken. Just i det ögonblicket var jag så övertygad om att jag hade haft rätt hela tiden - att det inte var meningen att jag skulle väga normalt.. Jag kastades mellan att vara arg på min behandlare, för att de ljugit för mig, och ångest och förtvivlan över hur jag skulle hantera framtiden.

Nu såhär i efterhand kan jag se hur sjuk jag faktiskt fortfarande var då.. Och jag är tacksam över att min behandlare lyckades övertyga mig om att fullfölja behandlingen ändå!

Segdag

I dag har jag haft en riktig segdag, men det har varit fantastiskt skönt. Nu för tiden är jag mer utmattad efter helgerna än efter veckorna. Helgerna innebär social kontakt i princip 24 timmar om dygnet, rubbade mattider, annorlunda ätande, ändrade sovtider osv osv.. Jag uppskattar mina helger enormt mycket, men det är ändå lika skönt när de är över. Jag andas ut och får återgå till mina egna inrutade rutiner, där jag känner mig trygg, utan att behöva tänka på allting och alla runt omkring. Däremot hoppas jag att jag snart kan njuta till 100 % av helgerna och lära mig att slappna av även då.

Jag var på jobbet ett par timmar under förmiddagen och pratade lite med min handledare. Det fanns inte mycket labbande att göra eftersom enzym och buffertar måste beställas, så antagligen får jag börja min semester redan nu. Ingenting jag direkt sörjer.. Jag är lite less på att producera resultat till någon annan utan att få analysera och dra slutsatser själv. Hjärnan vill pyssla med någonting mer stimulerande och jag längtar efter att få sätta i gång med mitt labbande på SVA till hösten!

Middagen intogs på Yukiko's sushi, tillsammans med Jess såklart. Och som vanligt tog vi varsin 12-bitars med den obligatoriska struten - mums! Eftersom vi båda två har sämre hälfter som vägrar se Ice Age 3 med sina bättre hälfter bestämde vi oss för att gå och se den tillsammans i stället, så på torsdag vankas det bio! :o)

Nu är det däremot dags för lite TV-tittande.

Mellanmålssmoothie

Idag blev det en blandning av jordgubbar, banan och nektarin och så vaniljyoghurt såklart. Mums!

Tillbaka

Det blev en liten bloggpaus i helgen. Jag har ägnat mig åt en stor dos mr J, fotografering av Capricen, en liten ridtur, grillning och mys hos Maja, loppisförsäljning och inlinesåkning.

Jag har levt helt enkelt.

Capricen fick leka lite själv innan vi jobbade en stund på banan:

Under grillkvällen underhöll jag mig med med den här sötnosen:

Magen har dock fortsatt krångla så i lördags inhandlades Minifom, som nu äntligen har börjat verka. Det har varit en pärs att tvinga i sig all ordinerad mat med en mage lika stor som en luftballong. Dessutom har det ätits en hel del onyttigheter och jag ber för att magens storlek beror på gaser och inget annat.. Jag ser inte ut så här, snälla säg att jag inte ser ut så här..!

Jag undrar om det någonsin kommer att ta slut.. Huvudets diskussioner om jag ska äta eller inte, hur mycket jag ska äta och vad jag ska äta. Den starka känslan av misslyckande för att jag äter och väger normalt. De fruktansvärda och ångestfyllda sekunderna precis innan jag knäpper byxorna - tänk om jag har gått upp så mycket att jag inte längre kan ha dem.. Åsynen av min mage skulle kunna få mig att kräkas och jag är så less!

Nu: torka golv

Sedan: smoothie-mellis

Köpt glädje

Torsdagsnatten gav mig åter igen alldeles för lite sömn. Nu får det vara nog! I natt blir det tunga artilleriet, både Stilnoct och Propavan, för nu ska jag sova en hel natt. Dessutom har magontet fortfarande inte gett med sig. Under förmiddagen provade jag alla möjliga akrobatiska övningar för att se om någonting kunde få magen och tarmarna att tömma sig på luft, men icke! Nu har jag undvikit kaffe hela dagen och håller tummarna för att magen är bättre imorrn.

Mitt tidiga uppvaknande gjorde att jag var på labbet relativt tidigt i morse igen. Det visade sig dock vara helt onödigt att jag pallrat mig dit över huvud taget: enzymet som saknades måste specialbeställas och bufferten som var slut i vårt förråd gick inte att hitta utan enzymkompis. Helt värdelöst med andra ord.

I stället åkte jag hem och lyckades slumra till någon halvtimme på sängen innan jag satte igång med mina akrobatiska övningar. Men efter att ha insett att de inte hjälpte mig alls hoppade jag på bussen in till stan och mötte upp en Maja och en Neo för lite strosande på stan och fika (scones på Wayne's såklart!).

Först och främst hämtades Winnerbäck-biljetterna ut - lycka!!

Sedan gjorde jag dagens bästa fynd! Blomlådorna från Indiska som jag gått och trånat efter ända sedan i våras var nedsatta nästan 100 kr styck och dessutom fick man två för priset av en. Mjaou! Lite blommor i dem och mysfaktorn på balkongen har stigit många nivåer.

Nu väntar ett snabbt besök av föräldrarna följt av tacomiddag och mys med mr J..

"Så får katterna oss att lyda"

De är smarta de små rackarna! :o)

Fullt ös!

Man vet att man vaknat för tidigt när klockan är 12 och man redan har storstädat, jobbat, storhandlat, duschat och ätit lunch - eller!? Usch, jag måste verkligen börja sova bättre snart.. Det är däremot väldigt skönt att ha en städad lägenhet och fullt kylskåp!

Efter lunch kom M och plockade upp mig för en sväng till Capricen. Morotar och massor av kli och gos fick han. I morgon får han äntligen skor på sina fossingar så att vi kan börja rida igen! På lördag är det min tur att rida en sväng - tjiho!

Från stallet åkte vi direkt hem till mig och plockade upp Fnattis för att äntligen få henne vaccinerad. Vaccinationen gick helt utan problem och det var såå skönt att åka bil fram och tillbaka! Nu slipper vi tänka på det på ett år..

Väl hemma slängde jag av mig stallkläderna och fick syn på mina love handles i spegeln.. Att jag har gått upp är alltså inte inbillning utan ren fakta. Första reaktionen var fasa. Sedan rädsla och äckel. Vart är jag på väg? Hur ska detta sluta? Vad är det som händer? Men när jag sedan stod och bredde mina mellismackor kände jag hur gott det skulle bli och jag var tacksam över att få äta. Ett obekant lugn sköljde över mig och jag kunde för en gångs skull känna att all glädje och kärlek i mitt liv betyder så otroligt mycket mer än några kilo kroppsvikt. Läskigt, men helt okej.

Nu ska jag ringa och beställa sushi till Maja och mig.

Till mig! :o)

Jag fick härliga ord från fantastiska Maja! :o)

Trötter med makaroner som vapen

Onödigt stark ångest efter lunchen (?) fick mig att slåss till middagen. Det räcker nu! En stor portion monsterlika makaroner med sojafärsbullar och ketchup proppades ner i magen och anorexin fick sig en hård smäll. Är det något anorexin verkligen hatar så är det pasta - därför blir det ett av mina starkaste vapen..!

Annars är det en mycket trött Katt vid datorn just nu och det blir ett tidigt sänggående i kväll. Jag har dessutom bestämt mig för att vara på labbet i ottan i morgon för att hinna med allt annat som ska ske under dagen:

• labbande
• dammsugning av lgh
• stallbesök med M
• vaccinering av Fnatt
• pyssel- och sushieftermiddag/kväll med Maja

Fullt ös! Dessutom ska biljetter till höstens Winnerbäck-konsert bokas. Jag längtar redan! Biljetterna till Malmötrippen, då Zsaza med pojkvän ska besökas av mig och pojkvän, är även de bokade och klara. Jag fick även hem reseinfo till Portugalresan idag - tjohoo!

Nu ska jag gosa ner mig med min älsklingsfnatt och titta på Byggslaget.

Gosefnatten!

Mengaah!

Men åh vad less jag blir!! Här har jag stressat hem efter en alldeles för kort dejt med Ka för att hinna till veterinären och vaccinera Fnattis och så har de stängt! Just idag..!

Läsvärt?

När pappsen och jag är i Portugal tänkte jag försöka plöja mig igenom dessa två böcker. Jag får ingen riktig läsro här hemma, speciellt inte till den här sortens böcker. Och jag ännu mindre ro till att börja läsa någon skönlitterär bok när jag inte ännu har läst dessa två..

I avsaknad av logik

Jag VET att det är omöjligt att jag har gått upp över 3 kg i vikt sedan i lördags.

Jag VET att man inte kan vara tjock, fet och dallrig på det BMI jag har.

Jag VET att jag inte skulle vara i närheten av att vara tjock även om jag skulle ha gått upp de där 3 kilona.

Så varför varför varför kan inte tankarna bara lämna mig i fred???

Klockan 13.00

Klockan är redan 13 och jag är fortfarande kvar på labbet. Jag jobbar in morgondagen för att i lugn och ro kunna transportera mig och Hattifnatten till veterinären för den årliga vaccinationen. Veterinärkliniken vi ska till är jättebra, ligger väldigt nära hemmet och har dessutom drop-in för vaccinationer. Mycket bra! Däremot är öppettiderna under sommaren i skraltigaste laget.. Om jag har tur kommer även bästaste Ka hit på en liten visit någon gång under dagen.

Jag tror dock inte att jag valt den bästa dagen att göra extrajobb på - med största sannolikhet kommer jag att behöva göra om hela proceduren från början på torsdag.. Dagar som idag kan jag verkligen undra vad 17 jag gör i ett labb. Om mina framtidsplaner, mål och drömmar är helt orealistiska och vad det var för liten djävul som fick mig att tro att jag skulle klara någonting sånt här! Prestationsångest och nervositet blandat med nyfikenhet och pirr i magen. Jag vill så gärna tro att jag ska klara det..

Nåja, lunchen är intagen tillsammans med J och snart är det dags att kila upp och se efter hur långt gelen har kommit. Efter labbandet väntar mellis och en sväng i Hågadalen med löpardojjor på fossingarna.

Köket

Några bilder på lite av dagens pysslande:

Skåpsblomma målad och knivupphängning fastsatt.

Väggblomma ditmålad och kaffe och teer sorterade.

Lådor målade och sandpapprade för lite sliten look.

Pysslarmaraton

Min eftermiddag har tillbringats i köket med pyssel, pyssel och pyssel. Jag har målat, sandpapprat och fått upp saker på väggarna trots den omöjliga betongen. Några mysiga samtal med mamsen, Maja och mr J fixade mina pauser och en hemmagjord mango- och vaniljyoghurtsmoothie intogs till mellanmål.

Kärlek

"But love, is too hard to break
Love, aint nothing you can take
It's a little thing we make"

Släktkalas

Igår var vi hos mr J's mor på släktkalas, eller kusinträff om man hellre föredrar det. Vi var över 25 personer totalt och mr J och jag släpade partytält, bord, stolar, porslin och mat som tokar innan spektaklet började. Solen strålade och det fläktade lite lagom för att mygg och bromsar skulle hålla sig på lagom avstånd. Grillarna var proppfulla av majs, kött, fisk och champinjoner och alla släktingar var glada och lättsamma typer. Det var högljudda skratt från alla håll och kanter och en av de äldre kusinerna hittade mig, som vanligt, för att prata häst.

Jag fixade det ganska så bra - tror jag i alla fall.. Eftersom kalaset började på eftermiddagen fick lunch och mellis byta plats. Fine. Jag åt en bra portion grillad lax och majs med potatis, sallad och några olika röror som lunch. Pratade lite med damen bredvid och mr J och hästkusinen på andra sidan. Hjälpte till att plocka av borden och duka ut nytt. Godkänt. Åt två maränger, glass och ett lass jordgubbar till efterrätt. Ångesten började krypa upp på mig. Jag såg hur enorm magen hade blivit under dagen. Jag hatar det! Ändå lät jag allting stanna kvar i magen. Orkade inte kräkas. Och innerst inne vet jag att det inte får mig att må bättre i alla fall.

Sysselsatte mig med att plocka undan från borden igen och upptäckte till min stora fasa att det nu vankades kaffe och en miljon sorters bakverk och kakor. Panik! Jag nöjde mig med kaffe och höll på att krypa ur skinnet av allt trugande om kakor och bakverk från människorna runt omkring. "Nej tack" efter "nej tack" och jag blev alldeles matt. Orkade inte prata alls längre och, trots att demonerna högg mig hårt med sina spjut - för så oartig får man inte vara, frågade jag försiktigt mr J när vi skulle åka hem. Det dröjde ytterligare ett par timmar och när vi äntligen var på väg och hans mor försökte truga i oss middag var jag på bristningsgränsen, nära att sätta mig ner på marken som ett barn och bara skrika rakt ut. Och jag hatar det. Jag hatar att anorexin är så stark att den får ett trevligt släktkalas att bli till ett maratonlopp.

Tillslut kom vi iväg, utan middag, och jag skämdes och hatade. Allting kändes totalt meningslöst och jag var övertygad om att mr J skulle lämna mig. Att han var så trött på det här nu. Och jag skulle förstå honom, till 100%.. Men när jag bad honom att inte vara arg på mig tog han min hand och sa att han självklart inte var arg på mig. Sedan styrde han bilen till Dragon's Deli och köpte varsin sushi åt oss. Underbara människa!

En pers.. och jag vill helst av allt förtränga det. För hur jag än gör kommer jag ändå bara ihåg allting jag inte gjorde bra och allting jag borde ha gjort.

Nu väntar frukost och sedan loppis med Maja!

Fredag

Middag, bio och biogodis i stan med mr J - perfekt fredagskväll! :o)

My precious

Jag har inte sprungit idag! Istället tog jag bussen in till stan och Löplabbet för att uppdatera mig på löparskofronten. De gamla började bli lite väl gamla och stinkande för att de ska vara okej att springa i. Det tog nästan 1 timme för mig och expediten att hitta ett par skor som var tillräckligt små i storleken samtidigt som de skulle vara breda och inte för klumpiga. Jag testade säkert 15 par skor och provsprang 3 par och tillslut, när vi var redo att ge upp, rotade hon fram dessa underbaringar! Ett par rosa Puma Complete Velosis, alldeles nyinkomna. Dessutom kom vi på lösningen till mina då och då återkommande underbensproblem - hålfotsinlägg! Jag läääängtar efter att få sticka ut och prova dojjorna. De är fantastiskt sköna, grymt snygga och hålfotsinläggen gav mig en riktig aha-upplevelse! Är det förresten inte lite märkligt att det enda par skor som råkar passa är rosa!? ;o)

Efter skoinköpet mötte jag upp Maja och gullungen Neo för en promenix hem till mig. Vi drack kaffe, lekte med Neo, åt mycket god middag, virkade en och annan ruta och snackade väldans mycket skit - precis som det ska va'! Fnattis nosade på Neo och blev livrädd när han sträckte ut sin tunga. Hon spenderade en stund under soffan för att sedan snabbt ila förbi och sätta sig vid ytterdörren för att få komma bort från det läskiga bebismonstret. Knaskatt!

Nu är det minst sagt dags för sängen. Imorgon väntar labbande, sushilunch med Jess på stan, en kort testrunda av dojjorna och sedan middag och bio med mr J.

6 veckor

Nu har jag varit på VBSG i 6 veckor och jag har klarat det! Idag är det bara 2 veckor kvar varav 1 av veckorna kommer att vara helt självständigt arbete eftersom min handledare ska på konferens. Det har varit en bra period här. Jag har fått tillbaka lite självförtroende i labbet, efter den rabiata handledaren på det andra stället, jag har fått lära mig en hel del nya saker och jag slipper komma till UGSBR utan att ha vistats i ett labb på över ett år.

Jag vill springa idag.
Anorexin vill springa idag.
Benen vill inte springa idag.

Alltså ska jag inte springa idag. Dessutom har mr J och jag bestämt att vi ska springa tillsammans på lördag. Jag är så less på alla konversationer i huvudet. Det är så lätt att prata förnuftigt till och med någon annan, men när det gäller en själv är det inte lika lätt. Egentligen är beslutet så lätt - jag känner att mina ben behöver vila och jag har en inplanerad löprunda på lördag. Hur mycket jag än skulle vilja sticka ut på en runda även idag så vet jag att det inte skulle bli en speciellt njutbar runda eftersom benen inte känns uppladdade för det. Piece of cake. Men ändå gnager det i bakhuvudet att jag nog allt skulle behöva ge mig ut på en runda. ?+%&#@$/&% anorexi!! Låt mig bara få vara normal och kunna sticka ut och springa när jag vill för att jag vill och för att min kropp vill!

Nej, jag tänker inte ge efter för de elaka tankarna, men det gör mig så förbannat ledsen och matt att de ska behöva vara där över huvud taget..! Jag kan inte hjälpa et, men jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist. Nu när jag äntligen har kraft, ork, vilja och lust att göra det jag tycker är så fantastiskt roligt så ska anorexin vara där och bråka..

Nu är det dags att ladda ytterligare en gel. Sedan hem för lunch och invänta Maja och Neo.

Ditt o datt

Idag har jag lärt mig att korsa plantor. Äntligen har jag fått reda på hur det går till och dessutom fått göra några korsningar själv. Jag kan inte påstå att det var det roligaste eller lättaste arbetet, men nu har jag i alla fall fått prova på.

Annars har jag målat, målat och målat idag. En glasburk, en vattenkanna och lite annat förvaringsjox. Jag hittar nya saker att måla hela tiden! Dessutom har jag börjat täta mellan kaklet och diskbänken i köket. Lättare sagt än gjort, men det ser helt okej ut i alla fall. Huvudsaken är att det ser bättre ut än innan. Jisses, vilken experimentlägenhet det här har blivit!

Under eftermiddagen ringde mobilen och en förvirrad postkille meddelade att han hade ett paket att leverera, så nu har jag åter igen ett köksskåp fullt med näringsdrycker.. Det är kluvet. Åh, så kluvet.. Vikten står ju faktiskt still utan dem och jag vågar äta mer nu. Däremot kan det vara bra att ha dem hemma ändå, som en nödlösning eller så..

Uuuh, jag är trött.. Dags att ta en dusch och slänga sig i sängen. Imorgon är det jobb och sedan pysseleftermiddag med Maja.

PORTUGAL

Om exakt 1 månad är pappsen och jag på väg till Hipico Centre i Algarve, Portugal, för att rida på lusitanos, äta god mat och sola och bada i en vecka! JIPPIE!!

Bild från Häst- och Sportresor

Today is a good day

Just a matter how I define
My state of mind
Today is a good day
Today is a good day

I still feel fine, I guess
My life was a mess
When I shared it with you
I was lonely

Today is a good day

Bloggande

Gång på gång får jag frågan om det verkligen är bra för mig att blogga om ätstörningen och/eller att läsa andra drabbades bloggar. Och gång på gång svarar jag att det har hjälpt mig framåt mer än någon kan förstå. Självklart finns det bloggar som verkligen stjälper mer än de hjälper, men jag väljer vilka bloggar jag läser och känner jag att en blogg triggar mig slutar jag helt enkelt att läsa den.

Att skriva ner en del av de en miljon förvirrade tankar som rör sig i huvudet och sedan få respons från människor, både i samma situation och friska, är fantastiskt! Bli peppad när man är låg, få "skäll" när anorexin tar över för mycket och beröm när man har tagit ett steg i rätt riktning. Det är guld värt!

Något annat som är guld värt, och som gör bloggandet ännu mer värdefullt för mig, är Zsaza. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt: "kan hon så kan jag" och sedan gjort någonting jag aldrig ens hade övervägt innan. TACK!

Resten av eftermiddagen/kvällen flöt på. Jag har fått i mig alla måltider, gosat med min Fnatt och klistrat upp all självhäftande plast i köket. Nu ska det bara inhandlas någon form av tätningsmassa som pricken över i:et.

Nu väntar dock korsordet och sängen!

Det går över

Det är en dålig vecka. Jag jobbade alldeles för länge idag. 1,5 timme mer än jag skulle, men allting måste bli klart. Jag måste göra allting tills det är perfekt. Lunchen åts alldeles för sent. Istället för att springa somnade jag på sängen. Melliset är intaget. Och ångesten kryper i benen.

Jag vet att det inte är farligt. Jag vet att det inte är någonting man dör av. Och framför allt vet jag att det går över.. Att det inte är för evigt och att jag kommer att få många fina dagar och veckor även om just den här dagen känns tung.

Därför tassar jag nu in i köket och klistrar lite självhäftande plast.

Winnerbäck

Ja ja ja!!

Ny singel 21 augusti.

Nytt album 21 september.

En höstturné med en spelning i Uppsala!!

Eftermiddagen

Nu har jag fått leka med G och hennes Esther! Vi satt utomhus och åt lunch från Thaien. Och ja, jag åt sushi även den här gången. Mums! Sedan åkte vi hem till mig och tog en lugn och mysig promenad i Hågadalen med massor av prat och skratt. Esther var spritt språngande galen och tyckte att allting var hur kul och spännande som helst!

Lite bilder från eftermiddagen:

Ytterligare ett steg

Gosh, det känns som om man missat hur mycket som helst när man varit offline i ett par dagar. :oP

I helgen tror jag att jag har tagit ytterligare ett steg i rätt riktning. Jag har vågay, trots att det har känts förbannat svårt. Med A's "vad har du att förlora?" ringande i öronen får jag mod och kraft att våga ännu lite till.

Lördagskvällen innebar inflyttningsfest hos bästaste Ka. Det var så roligt att träffa henne igen!! Och gosa med missarna, titta på nya lägenheten, träffa hennes vänner och såklart även hennes J. Jag drack lite vin och det bjöds på chips, popcorn och grönsaker med dip. Allting testades, dock med inställningen att det skulle ätas istället för kvällsmål. Inför varje gång jag dök ner med handen i en skål med snacks fick jag ilsket slå bort onda små djävular från tankarna, men det gick! När min J och jag lämnade festen var vi båda lite småhungriga och jag var förbannad - hur kunde jag vara hungrig trots snacks!?!? Närmaste 7-eleven besöktes dock och jag köpte mig en fralla och en drickyoghurt. Arg som ett bi!

Söndagsmorgonen spenderades på mina föräldrars altan tillsammans med J och mamma och pappa. Vi åt frukost i lugn och ro, småpratade och lyssnade på fåglarna. En fantastiskt fin start på dagen! Även resten av dagen blev fin. J och jag styrde bilen mot Upsala vid tolv på dagen, men mellanlandade i Sigtuna där vi strosade omkring en stund innan vi satte oss på en uteservering för att äta lunch. Mys!

Så fort vi kom tillbaka till Uppsala hoppade jag i ridbyxorna och så skjutasade J ut mig till stallet där jag fick en lång gosstund med Capricen och sedan ett underbart dressyrpass i ridhuset. Det var helt fantastiskt roligt astt rida igår! Capricen har blivit så mycket starkare och man kommer till ridning på et thelt annat sätt nu. Jag satt ner i traven nästan hela tiden och trots det orkade han hålla ihop sig och komma upp med ryggen ordentligt. Jag kunde inverka på et thelt annat sätt med sitsen och lyckades balansera upp honom på riktigt små och fina volter. Efter en stund sa M att det såg så bra ut att jag kunde testa att galoppera lite i båda varven, tjiho! Det var superkul! Galoppen är långt ifrån lika stark som traven, men det märks enorm skillnad ändå. Våra busturer ute på ängen har nog gjort mer nytta än vi trott. :o)

Jag åkte hem från stallet med ett leende på läpparna och störtade in på ICA för att hinna handla innan de stängde. Väl där inne blev jag så fruktansvärt sugen på Daimglass att jag köpte med mig ett paket, så efter middagen åt J och jag Daimglass framför TVn.. Elaka tankar haglade över mig efteråt, men J masserade och hjälpte mig att slå tilbaka. "Vad har du att färlora?" "Om man aldrig provar kan man aldrig veta.."

Och än så länge lever jag.

Nu sitter jag på jobbet och väntar på att min gel ska bli klar. Sedan ska jag vandra bort till Djursjukhuset för där väntar självaste G med sin gullevovve Esther på mig. Vi ska äta lunch och sedan ut och promenera och prata skit i Hågadalen. Det ska bli superkul att träffa dem igen!

Pyssla pyssla pyssla

Jag är inne i ett extremt pysselflow just nu. Skulle kunna hålla på dygnet runt! Under morgonen har fondväggen i köket prytts med vita blommor i självhäftande plast och just nu pågår projekt få bort den mörka, trista fogen mellan kaklet vid diskbänken.

Nu när jag upptäckt den fantastiska möjligheten att göra om saker med hjälp av färg eller självhäftande plast har jag plötsligt en miljon olika projekt på gång. Det måste bli en tur in till stan idag igen. Hobbyfärgen jag hittade på rea på Clas Ohlson var kalasbra och ett större lager måste således skapas. Dessutom behöver jag självhäftande plast till kaklet i köket och superlim till knivmagneten.. Och en flarra vin till inflyttningsfesten hos bästaste Ka!

Men först en liten joggingsväng och lunch.

I andra hand

När jag var tio år hade jag en riktig vän, Ka. Jag vet än idag inte vad det var jag gjorde så fel det där första året, mitt allra första skolår, i Enebyskolan. Varför jag den där soliga eftermiddagen, vandrandes hand i hand med min bästis, fick höra just de där orden. Orden som skulle bli början på min resa mot botten.

"Kattis, jag vill inte vara din bästis längre.."

Jag accepterade min nya roll utan att protestera. Och kanske var det det som fick dem att fortsätta. Ett tacksamt offer. Ett lätt byte. För blyg för att våga säga något. För liten för att förstå. Att ett litet barn aldrig någonsin kan ha gjort sig förtjänt av så mycket elakhet.

Ändå fanns det få tillfällen i livet då jag var så lycklig som när någon av dem frågade om de fick följa med mig hem och leka.

Ända tills den dag jag för första gången förstod. Jag var en nödlösning. Den man tog till när man i sista sekund kommit på att man glömt hemnyckeln hemma. Och som man dagen efter pratade bort genom att berätta något påhittat dravel att använda som nytt vapen i deras lek.

När jag var tio år visste jag att jag alltid kom i andra hand..

Minisemesterplaner

Solen har kikat fram - äntligen! Fast det blåser som bara den. Jag ska strax bege mig in mot stan för att köpa tavelkrokar, makrill på tub (min senaste drog) och undersöka hobbyfärgsortimentet på Claes Ohlson. Dessutom tänker jag belöna mig själv med sushi till middag. :o)

Jag har fått indirekt beröm på labbet idag och det känns riktigt riktigt fint. En kollega i forskargruppen jag jobbar i frågade om jag inte hade tid/lust att jobba för honom också. Dessutom fick jag en fin kommentar på Facebookstatusen (den där man ska lägga in en kommentar om ett minne man har om personen i fråga).

Inte ett dugg tråkigt om man frågar mig! :o)

J och jag började igår lite smått att spåna om en minisemester i augusti. Malmö och Köpenhamn är det som står på schemat. Vi har båda vänner att besöka i Malmö och en liten tripp över till Köpenhamn kan väl aldrig vara fel! Jag pratade dessutom i telefon med världens bästa mor nu under eftermiddagen och hon lovade att sponsra mig med flygbiljetten. Jag tror att det kan bli hur bra som helst!

Nu stan!

Snaaart!

Snaaart snaaart sätter allting igång! Jag längtar. Det ska bli spännande, roligt, utmanande och intressant. Samtidigt som jag är s k i t r ä d d. Men det ska gå och jag ska ha roligt under tiden!

"Vad har du att förlora?"

Ja, det frågade bästaste A mig idag när vi pratade i telefon.

Och ja, vad har jag att förlora? Ärligt talat så vet jag inte. Jag har inget att förlora. Det enda jag kan förlora är kontrollen. En kontroll som inte ens är min - den är anorexins. Och jag vet hur stor makt den kontrollen har. Jag vet att anorexin bara tar - utan att ge. Jag har sett tillvaron sakta fyllas med liv i takt med att anorexin långsamt blir svagare. Och jag vet att det jag har nu aldrig skulle kunna existera i mitt liv tillsammans med anorexins enväldiga kontroll.

Ändå är jag så fruktansvärt rädd att förlora den helt..

Ihhhh!!

JAG kommer att stå som MEDFÖRFATTARE i en artikel som ska publiceras i Plant Pathology!!

Wehooo!!

Kortfattat

Bradag på labbet. Fina resultat på gelen från gårdagens PCR. Inga märkbara problem med dagens reaktioner. Semesterperioden bestämd. Fniss och skoj med två kollegor. Trevlig och mättande lunch med J.

Mellanmål hos sötaste Maja och bästa bebisen Neo. Kaffe och skvaller i solen mellan regnskurarna. Virkning i soffan. Promenad till Mikaku med fnissande och flummigt samtal om "Virre". Underhållning av överförfriskad ung man när vi väntade på sushin. Erbjudande om att använda honom som avelshingst och en puss på kinden? Efterlängtad sushimiddag. Kaffe och prat i kvällssolen. Ursnygg presentkappa följt av hemfärd på trogna cykeln.

En fin dag!

Lodiskatt

Det är mulet och grått utanför för fönstret. Jag ska strax åka och labba för att sedan bege mig hem till Maja för veckans pysselsession. Då är det grymt skönt att vara lodis med baggyjeans och löst sittande tröja!

En dag på lab

Japp, det här sysselsatte jag mig med under förmiddagen idag.. Pill och pyssel och premiäranvändning av den 8-spetsade pipetten. Kände mig dock mer säker på vad jag höll på med idag än igår och dessutom fick jag beröm för hur snyggt jag hade laddat megagelen. ;o)

Smaskigt bröd

Om ni inte testat detta bröd kan jag varmt rekommendera er att göra det - nu! Det är mjukt och saftigt och innehåller solrosfrön, linfrön och melonkärnor. Mums!

"Smör-bossen"

Idag har jag klarat "smör-bossen"! Jag vågade steka middagsfirren i riktigt smör, något jag inte gjort sedan jag gick på högstadiet tror jag.. Det är läskigt, jobbigt och förbannat obehagligt, men det var grymt gott!

Before and after

Fick önskningar om lite före- och efterbilder på balkongen. Det var tyvärr lite dåligt med förebilder på min dator, men möblerna var i alla fall träfärgade med grå metall och golvet var bara vanligt, smutsigt betonggolv.

Good start!

Jag har fått en fin start på den här veckan.. Natten till i dag fick jag äntligen sova ordentligt och i morse vaknade jag av en puss från finaste mr J. Vad kan slå det!?

Efter frukost begav jag mig till Väsby för samtal hos A. Jag var sådär lagom halvpepp på det eftersom det höll på att sluta i en smärre katastrof förra gången, men efter att ha ältat saken med mr J halva söndagseftermiddagen beslutade jag mig ändå för att åka. In handlade en Chic på Pressbyrån för att skingra tankarna lite och hittade faktiskt en hel del läsvärt, trots att jag egentligen köpte den för shoppingtipsen.

Dels fanns där en artikel som behandlade "perfektionist-syndromet", någonting som jag egentligen skulle behöva läsa lite om varje dag. Det stod bland annat att man istället för att undvika situationer som ger prestationsångest ska ta itu med prestationsångesten, att man blir starkare av att möta sina rädslor och att det allra viktigaste är att se prestationen för just en prestation och inte hela ens person eller värde.

Linda Skugge hade författat en fantastisk krönika i slutet av tidningen. Hon anser att kungahuset ska prata öppet om Victorias ätstörningar och Daniels njuroperation för att hjälpa människor som är/har varit i samma situationer. Åh, krönikan bara måste läsas - jag älskar den!

Väl framme på sjukhuset sprang jag på finaste H - vad är oddsen!? Vi fick oss i alla fall en kort kort pratstund och det var roligt att se att hon såg så mycket friskare ut. Inom en snar framtid ska hon dessutom komma hit och hälsa på. :o)

Det oväntade mötet med H och lite småprat med favorit-receptionisten fick mig att tappa fokus från det kommande samtalet med A, så när hon kom för att hämta mig och kramade om mig var jag för en gångs skull helt lugn. Jag fick höra fina ord och vi pratade om både glada och ledsna saker. A sa precis de ord jag själv hade tänkt säga och vi kunde prata med varandra, mötas halvvägs. Det kändes fint!

Hon gav mig dessutom en fenomenal liknelse till hur det är att bekämpa anorexin: det är som att spela de äldsta versionerna av TV-spelen Super Mario eller Sonic. För att klara spelet måste man slåss mot "bossar" efter var 3:e bana. Ju längre fram i spelet man kommer, desto svårare blir "bossarna" och det händer då och då att man inte klarar en "boss" på de tre liv man har. Då får man börja om från början och det kan hända flera flera gånger, men eftersom man klarat av de första "bossarna" tidigare så har man lärt sig precis hur man ska göra för att slå ner dem och vinna. Allt eftersom lär man sig vinna över fler och fler "bossar" och till slut har man klarat hela spelet - anorexin är död!

Efter sjukhuset var det labbeftermiddag som väntade. Proverna från förra veckan kastades i papperskorgen och jag försökte att även låta misslyckandekänslorna hamna där. Jag fick nya uppgifter för hela veckan - mappnings-PCR:er av massor av prover med massor av olika primrar. Hjärnan var fortfarande kvar i Väsby och jag misstänker starkt att flera reaktioner blev helknasiga. Jag vill inte misslyckas, igen! Det kommer alltså att vara ett vandrade nervvrak till Katt som väntar på gelresultaten imorgon..