Valborg it is

Så är den stora dagen här. Dagen då Uppsalas studenter har champagnefrukost, åker flotte i skitiga Fyrisån, svinar ner alla stadens parker, sprutar dyr champagne över varandra, placerar ut grillar på varje ledig grön fläck för att sedan festa natten lång. Jag, som är alldeles för tråkig/vuxen/nykter, är dock mer än nöjd med picknicklunch med likasinnade vänner och grillkväll med några fler vänner. 

Under förmiddagen har jag bakat kladdkakan, förberett mina tunnbrödsrullar, lagt min veggobiff i marinad och laddat kamerabatteriet. Nu sitter jag med inpackning i håret och försöker intala mig själv att det är okej att inte äta perfekt en dag. Att man inte dör (= skenar upp i vikt) av att äta lite gott och dricka lite vin en kväll. Att även jag har tillåtelse att njuta.

Nu är det hög tid att ta tag i nästa projekt - försöka få mig att se ut som en människa och hitta någonting vettigt att ha på mig. Med andra ord, något som får mig att inte se ut som en valross - eller elefant om man föredrar det. 

Ha en fin Valborg allesammans!

Kräkreflexer

Jag kan inte hjälpa det - jag tål henne inte! Den där Anna Skipper.. Allting som normala människor äter är tydligen inget annat än livsfarligt att äta. Ost, smör, mjölk - you name it. Istället förväntas man leva på syrade grönsaker och bönor - konstigt att deltagarna känner sig lättirriterade!? Nej, jag fortsätter att promota min köksgud Gisela van der Ster. 

Förutom att sätta griller i huvudet på folk så slösas det till förbannelse med mat i programmet. Vad händer med all mat de slänger upp på ett bord för att visa hur mycket deltagarna har ätit under en dag t ex? Och de 30 kg kakor som hälldes ut mitt framför ögonen på deltagarna i slutet av programmet?

Jag fortsätter i alla fall demonstrativt att äta min Yoggi 2% och tar till och med en extra macka till mitt kvällsmål..!

För mycket ord

Jag blir bara mer och mer nervös ju längre tid som går utan att jag är på IMBIM. Skräckhistorier, misslyckanden och suckande människor radas upp framför ögonen på mig. Snart har jag, som så många gånger förr, övertygat mig själv om att jag kommer att förstöra allt arbete de har gjort hittills och därmed också orsakat mitt eget fall.. I mitt uppdiktade scenario gör jag fel efter fel och eftersom jag inte presterar perfekt vill de inte ha kvar mig där. Det hjälper inte hur mycket varken jag eller någon annan försöker förklara för mig att alla gör fel och att det inte betyder att jag är fel. I min värld är det endast perfekt som är godkänt. Jag vet inte hur många gånger Fröken Pyssling sagt åt mig att jag måste sluta vara så hård mot mig själv och sluta slå på mig själv varje gång någonting inte blir precis som planerat. Varje gång jag gör det ringer hennes ord i mina öron, men jag kan inte acceptera att det skulle gälla mig - däremot är det självklart för mig att det gäller alla andra..! Orden om att inte slå på sig själv verkar vara poppis just nu - Zsaza har också skrivit om det idag.

Idag fick jag äntligen ändan ur vagnen och cyklade bort till macken för att pumpa cykeln. Jisses vilken skillnad det blev! Nu efteråt förstår jag inte alls hur jag har orkat cykla omkring med den så opumpad som den var. Jag har dessutom slagit hastighetsrekord både till och från stan och stationen med den och även bestigit både Carolina- och Lurbobacken. Tävlingsdjävulen i mig kan inte låta bli att spåna kring hur fort och lätt det ska gå nu när den är ordentligt pumpad.. ;oP

När jag kom hem igen tittade jag på Patrik 1,5 - vilken underbar film! Det är få filmer som lyckas fängsla mig när jag är ensam hemma. Jag lyckas alltid hitta på en miljon saker att göra samtidigt som jag tittar på film, men idag såg jag hela filmen med bara mellanmål och korsord som sällskap. Det är ett bra betyg! Dessutom tar den upp ett väldigt viktigt ämne på ett väldigt bra och lättsamt sätt. 

Under eftermiddagen var jag även och inhandlade diverse nödvändigheter till morgondagens strapatser. Jag har lovat att baka kladdkaka till efterrätt - och jag ska bannemig äta och njuta av den jag med!! Lunchen blir i picknickform och jag planerar att spinna vidare på förra helgens tema med tunnbrödsrullar, men den här gången med ägg- och tonfiskröra. Innan jag åkte hem från centrum hann jag smita in på Systemet och köpa en liten flaska vin. Jag har ännu inte bestämt om den ska drickas eller inte, men jag kommer med all sannolikhet att ångra mig om jag inte har något vin med mig imorgon så det är bäst att vara förberedd. Dessutom är det vääääldigt gott med vin - det är mest anorexidemonerna som försöker övertala mig att jag inte ska dricka det.. 

Ikväll skulle jag egentligen ha haft min första fiollektion, men jag avbokade den redan i morse. Prestationsångesten satte igång med högsta effekt, plus att morgondagens och helgens övningar tar upp precis all energi och tankeverksamhet just nu. Beslutet var inte speciellt svårt att ta - att orka med alla aktiviteter med vännerna betyder så oerhört mycket mer!

Istället för att åka och gnida på fiolen lagade jag en fantastiskt god tonfiskgryta. Lorena och jag konstaterade här om dagen att mat blir godast om man lagar den ur huvudet istället för att följa recept och det fick jag bekräftat idag. :o) Tonfisk, matlagningsgrädde, sweet chili-sås, soja, morötter, squasch, äpple, gul lök och massor av citronpeppar - mums! 

Fingrarna bara skriver och skriver, men nu säger jag stopp.

Roller coaster

Jag tar försiktigt fler och fler vacklande steg ut i livet. Det är fruktansvärt skört - stigen är smal, kanterna är branta och varje steg tas med en darrande fot. Långsamt börjar det gå upp för mig att det är precis såhär jag måste göra. Ta ett trevande steg i taget. Låta saker ta sin tid. Lyssna på de som kan och vet. Inte försöka rusa fram och tro att allting ordnar sig när jag väl är framme. Den här resan fungerar inte så - Karin Boye har så rätt i sina ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Igår tog jag flera skrämmande steg.. Jag mailade K - igen. Fick svar och svarade igen. Det var en enorm lättnad! Jag får tjyva vovven hur mycket jag vill och får även härja lite med lillponnyn om jag vill. OM jag vill..! Ångesten ligger trots det där och pyr. Jag vill så mycket och så gärna, men nu måste jag också våga säga nej. Inte dyka in i saker för fort och för djupt.. Göra saker efter min egen förmåga och lyssna på mina egna behov. Det är en utmaning och jag tänker vänta med att ge ett svar..! 

Jag erkände mig även besegrad - av min läkare. Tillät mig att inse att hon med största sannolikhet faktiskt har rätt i att jag bör vara sjukskriven på 100% över sommaren, men vara på IMBIM på 50% som sysselsättning. Panikade över hur jag skulle lösa överlevandet - ekonomiskt sett.. Jag ska ju klara mig själv, inte vara beroende av någon annan! Älskade Ma försäkrade mig hur som helst om att vi löser det ekonomiska tillsammans, men helvete vad jobbigt det känns! Det är ett sånt nederlag.. Och jag tänker genast att jag egentligen skulle klara av att jobba 100%! För att i nästa sekund inse att det nog faktiskt är ett alldeles för stort kliv. Jag vill vara stark!

På kvällen tackade jag ja till att spendera Valborg tillsammans med ett helt gäng vänner. Det som från början var grillning med 3 vänner blev till grillning med 7 vänner, hos en helt annan vän än planerat. Och det är jag som har fört samman de båda gängen - jag som inte har några vänner alls här!? Det är jätteläskigt och jätteroligt i en salig blandning.. Är nästan 1 år sedan jag gjorde någonting liknande - steg ut i livet.. 

Allting går upp och ner, ner och upp, bak och fram och fram och bak - hela tiden! Ena sekunden har jag ångest för potatisen, som nog egentligen var onödig, för att i nästa skutta av lycka för att jag ska rida på lördag. Bara för att sekunden senare panika över att jag måste erkänna mig besegrad av läkaren, att jag ska börja vara på IMBIM jättesnart och för att jag verkligen ser för jävlig ut. Sedan, helt plötsligt, ler jag igen bara för att den där morotsbullen smakade så gott - life's a roller coaster!

Kameran och jag var ute och strosade en stund på eftermiddagen. Jag låg på mage i skogen och zoomade in blåsippor samtidigt som jag tänkte "idiot" om alla som sprang förbi på motionsslingan - bara för att det skulle kännas lite normalare att, istället för att vara ute och springa, ligga i mossan och bli bestigen av pissmyror..

Mitt strosande tog längre tid än jag planerat och melliset blev väääldigt sent. Först tänkte jag glatt att jag lika gärna kunde strunta i det - det var ju nästan middagsdags och jag har knappt rört på mig alls idag, men jag gav anorexin en rak höger. Jag åt mellanmålet som jag skulle och åt istället lite senare middag och kvällsmål. Om man ger den ena fingret så...

Nu är det dags för sängen!

Hästar in action

Igår kväll var jag uppe vid ridhuset och fotade lite. Huvudmotivet var Caprixen och matte, men fick sedan i uppgift att även fota ett annat ekipage. När Nisse sedan kom upp till banan fastnade även han på några bilder. Fler bilder finns här. 

Det var första gången jag fotade hästar i rörelse och jag vågade mig inte på att smyga omkring längs banan eftersom Capritxos var spänd redan innan. På torsdag ska jag dock upp dit igen och då ska Caprixen få miljöträna så jag får smyga omkring bäst jag vill. :o)

Upp till debatt

Unga kvinnor med självskadebeteende spärras in på rättspsyk och tvingas umgås med mördare, rånare och sexbrottslingar. Ändå är det där de har fått den vård de skulle ha behövt bli erbjudna på allmänpsyk. Läs om Elin och Camilla i Aftonbladet och se klippet om Elin här nedanför. Elin har även en blogg som ni hittar här. Inom kort kommer programmet Debatt i SVT att ta upp ämnet och då kommer både Sofia, grundaren av Zebraforum, och Elin att medverka. 

Good things happen

Idag har jag premiärat. Jag har varit ute i Hågadalen och joggat i det fantastiska vädret! Helt underbart var det! Och hur ful och oproportionerlig jag än tycker att min kropp är kan jag ändå inte förneka att den är enormt seg, stark, uthållig och snabbreparerad. Det gick förvånansvärt lätt att jogga min lilla runda och det är jag så tacksam för!!

Dojjorna hänger med än.. :o)

Efter lunch klickade jag mig in på mailen och hittade ett mail om att jag vunnit - jag som aldrig vinner - en bloggtävling. Jag kammade hem boken "Förändra ditt liv" och ett paket Pecanpoesi. 

En liten stund senare damp det ner ytterligare ett mail i mailboxen. Denna gång var det från K som bland annat skrev att jag får låna Kali när jag vill. Det är världens bästa vovve att ha med sig när man joggar i skogen! 

Nu sitter jag och smaskar i mig dagens mellanmål: en alldeles ny- och hembakad morotsfralla och en skål vaniljyoghurt. Yummie! Ett något försenat mellanmål, men jag var tvungen att vänta på att frallorna skulle bli klara.. :o)

När jag har fyllt på energidepåerna ska jag bege mig upp till ridhuset och försöka fota Capritxos och matte in action.

Det är skönt att inte hinna tänka..

Fredagen

Ett inferno av känslor, upplevelser, minnen och förvirring..

Inga kläder som passade. Allting satt illa. Allting var fult. Jag såg gigantisk ut i vad jag än letade fram ur garderoben. Håret var en katastrof. Uppsatt såg mitt ansikte ut som en fotboll. Utsläppt såg det ut som ett skatbo. Klockan tickade. 5 minuter efter att jag borde ha cyklat hemifrån tog jag en Stesolid, bytte kläder en sista gång, satte upp halva håret och lyckades ta mig ut till cykeln.

Försökte mig på att läsa Eclipse på tåget. Läste om varje sida flera gånger och gav upp. Smorde in händerna med handkräm gång på gång. Bråkade med anorexin om jag skulle äta de där två frukostmackorna som jag inte hann trycka i mig innan jag åkte hemifrån. Stod plötsligt på perrongen i Väsby och undrade vad jag gett mig in på.

Fötterna styrde in mig på Pressbyrån och jag köpte de förbannade mackorna när jag ändå var i färd med att skaffa bussremsa och kaffe. Mackorna gjorde mig illamående. Jag plockade bort allt pålägg och tvingade i mig brödet. Bussen kom, och fick motorstopp efter 1/3 av vägen. När den tvärnitade fick jag kaffe över mig och jag undrade än en gång vad jag egentligen gjorde där.

Solen sken och gräset var fullt av små blå blommor när jag slutligen gick av bussen - två hållplatser tidigare än vanligt. Det var lätt att hitta, dörren stod öppen och precis när jag greppade mobilen för att meddela min ankomst kom hon gående. Min fina fina saknade vän! I varsin röd soffa, i ett soligt vitt rum, tillbringade vi den närmaste 1,5 timmen. De år som gått sedan sist var som bortblåsta. Allting var precis som då, fast ändå inte. Vi är samma, fast helt annorlunda. Våra liv är så olika, fast samtidigt så lika. Trots allt som hänt sedan sist var det ändå samma själar som möttes. "Själar säger aldrig farväl.." Det var så fint att träffas igen. Att känna att bandet fortfarande finns där efter alla dessa år.. Och om ett par veckor ses vi igen!

Glad och ledsen, om vartannat, promenerar jag bort mot sjukhuset. Möter en saknad Fröken Pyssling i korridoren. Får än en gång en varm kram och höra hennes fina, kloka och ärliga ord. Återigen ger hon mig exakt rätt ord vid precis rätt tillfälle. Kramar från helt rätt person.

Läkarsamtalet ryckte upp mitt liv med rötterna och skakade av jorden så att det flög över hela rummet. Hon ser rakt igenom mig. Läser mig som en bok. Hör det jag inte säger. Lättnad, panik och värdelöshet sköljer över mig.. Inte redo att jobba? Sjukskrivning över sommaren? 50% studier till hösten? Rummet snurrar. Jorden fläckar ner mig. Hur är det tänkt att jag ska överleva då? Jag släpas iväg till undersökningsrummet där siffrorna etsas in i mitt medvetande. Vad jag än fäster blicken på ser jag dessa siffror. Bara dessa siffror. I den svarta stolen sitter hon och berömmer mig för mitt fantastiska kämpande. Inuti går jag sönder. Hon frågar om jag kan ta till mig berömmet. Långsamt skakar jag på huvudet och tårarna är omöjliga att hålla tillbaka. M i s s l y c k a d. Återigen talar hon om normalintervall. Att jag borde gå upp ytterligare ett par kilo. Och jag, jag vill bara bli smal igen. Hon säger att jag måste låta mig själv ta emot beröm. Men hur tar man emot beröm för ångest? Vi pratar om löpning. Hon låter mig springa 2 gånger i veckan och jag kan andas igen. Det som skulle bli det sista mötet blir några till..

Jag får några minuter i solen. Sitter på en välbekant bänk med en välbekant utsikt. Tar sedan hissen upp igen. Våningsnumret trycks in per automatik. Dörrarna öppnas och i korridoren står en annan dörr öppen. En försiktig knackning och en sekund senare står jag gömd i hennes trygga och välbekanta kram. Med sitt lugna sätt håller hon fast mig. Försäkrar mig om att det kommer att bli bra. Jag vill tro henne...

A hämtar mig i väntrummet. Tillbaka i hennes rum, i den svarta fåtöljen. Det känns som om tiden stått still, samtidigt som det känns som om jag är där för första gången. Allt är så bekant, men så nytt. A är så nära, men så långt borta. Tiden går så fort. Återblickar, dagsrapporter och framtidsvisioner. Ord som får mig att gråta och ord som får mig att skratta och le. Hon ställer frågor som saknar svar. Levererar fakta som jag har förträngt - som

 jag vägrar att tro på. Ifrågasätter anorexin gång på gång. Sätter ord på det som händer i mig. Får mig att tänka, analysera och åter börja förstå.

Minuterna går och tiden sinar ut. Trots allt osagt, som inte fått plats i minuternas rymd, andas jag lättad ut när ett nytt möte bokats in. De sista sekunderna kan jag le åt hålet. Det ständiga hålet. Alltid på samma ställe. Och jag kan berätta att första punkten på drömlistan är avbockad. Alldeles för snart får jag den välbekanta, omtänksamma kramen och ett hej då..

Kvällens gytter av dagens känslor, tankar, händelser och upplevelser måste dödas med Stesolid. En mjuk, gosig och spinnande katt i en underbar säng ger en lång och djup sömn.  

Stall och vänner

Idag har varit ännu en kompisfylld dag - det är så skönt att äntligen orka träffa vänner igen! 

I morse kom M och plockade upp mig med bilen och vi åkte bort till stallet. Hon skulle släppa ut hästarna och jag följde med för att säga hej då till Viv och hälsa på M's fina Capritxos. Viv fick äpplen och morötter och jag kliade henne på hennes favoritställen och fick lite gos tillbaka innan hon fick springa ut till de andra i hagen. Hon är så vacker! Jag har saknat henne, jag saknar henne och jag kommer att sakna henne. Det var hon och jag. Vi var gjorda för varandra. Min älskade lilla knasiga Pivi.. 

Capritxos är en riktigt charmig kille - hur snygg som helst! Snäll, busig och har verkligen glimten i ögat. En stjärna helt enkelt! Nästa vecka ska jag fota när M rider honom och till helgen ska jag få äran att prova herren! :o) Han fick posa lite för mig redan idag:

Det blev även ett glatt återseende av en av vovvarna. Cali - världens snällaste hund! En hund med bättre psyke än hon finns nog knappt. Dessutom är det nästan som om hon förstår vad man säger till henne. Sötnöt! 

Fick ett telefonsamtal från sötaste AI under eftermiddagen och vi pratade en bra stund. Hon är så go den tjejen och gör mig alltid lika glad!!

Vid middagsdags mötte jag upp Jessica på Yukiko's Sushi för vår nu återkommande söndagsmiddag. Jag har aldrig tidigare ätit på restaurangen där, men det var verkligen hur mysigt som helst! Vi satt i en del av restaurangen där man sitter på kuddar på golvet och äter. Lite speciellt, men hur bra som helst! Jag som älskar att sitta i skräddarställning och äta! ;o)

Dags för lite kvällsmål.. 

En fin dag!

Efter gårdagkvällens pillerintag sov jag så otroligt skönt hela natten och vaknade inte förrän 9.30 i morse. Helt underbart! 

Åt frukost i lugn och ro och satt och slösurfade lite innan söta M dök upp. Vi kilade ner till ICA direkt för att köpa ingredienser till vår picknicklunch. När vi sedan knatade iväg till Hågadalen bestod picknickkorgen(påsen) av hemmagjorda tunnbrödsrullar med rökt lax, Philadelphiaost, paprika, rödlök och spenat, en ask jordgubbar och 1,5 liter Cola. Vi hittade ett fint och soligt ställe med perfekta stenar att sitta och picknicka på. Tiden bara flög iväg och vi hade verkligen jättemysigt och roligt!! Det känns aldrig som om det har gått så lång tid mellan tillfällena vi ses som det faktiskt har gjort. Vi pratar på i 190 båda två och det känns precis som det gjorde när vi satt ihop som siamesiska tvillingar under vår gymnasietid. :o) 

När M åkte tillbaka till Sthlm satte jag mig på min trogna vän cykeln och trampade in mot stan för att möta upp dagens andra M-vän. Vi köpte varsin bägare med kulglass i kiosken vid ån och slog oss ner på bryggan och njöt i solskenet. Ja, jag köpte precis som M hela 3 kulor glass -mangosorbet, kaffeglass och strawberry cheesecake. Ja, anorexin gastade för full hals. Ja, det kändes som om alla tittade på mig och tänkte: "Ska hon äta 3 kulor glass - hon som verkligen inte behöver det!?". Och ja, jag kände mig som den mest misslyckade anorektikern i universum.. Men jag gjorde det ändå - till och med utan att ångesten tog överhanden. (Nu känns det dock värre - vad ska alla som läser detta tänka om mig? "Hur kan hon smälla i sig hela 3 kulor glass? Inte konstigt att hon blir fet!" :oS)

Efter glassorgien tog vi en kaffe på Subway - drick aldrig kaffe på Subway i Uppsala!! Det smakade verkligen peck - jag pinade i mig 1/3, men sedan fick det vara nog! Istället vandrade vi in på H&M och shoppade strumpor som avslut på stunden i stan.   

Väl hemma igen har jag ätit middag och försökt övertala lillfnatten att hon ska vara inne en stund och hålla mig sällskap, men hon är fast bestämd att vara kvar ute.. 

Kompisdag

Idag ska jag skjuta alla tankar åt sidan.. 

Idag ska jag ha picknick i soliga Hågadalen med min ena M. 

Idag ska jag fika i stan med nästa M. 

Idag ska jag inte träna trots att jag "får".

Kämparglöd varvas med hopplöshet och jag är så less!

Krig

Jag vet vad som måste göras

Ända sitter jag kvar här

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan

Men den är rädd och den spelar ett spel nu

Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

- Melissa Horn

Min lilla krabat

Lilla gosfnatten som alltid alltid får matte att le!

Imorgon bär det av söderut för återbesök hos A och läkaren, blodprovstagning och dejt med finaste H. Tidig morgon och intensiv förmiddag, men det är det värt!

Psykmötet

Äntligen är första besöket på Ackis avklarat! Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt eller svårt.. Första timmen satt jag konstant och stressknäppte fingerlederna och saknade A mer än någonsin!

Besöket inleddes med att psyktanten bad mig berätta om mig själv, hur mitt liv ser ut nu, hur jag mår etc. Det är ungefär det sämsta man kan göra när man inleder ett samtal med mig. Var börjar man? Vad vill hon veta? Vad kan jag berätta? Vad vågar jag berätta? Vad säger att jag kan lita på henne? Vad vet hon om mig sedan tidigare? Varför ska jag berätta något för henne? Vem är hon egentligen? Hur mycket förstår hon? Vad gör jag här över huvud taget? Osv.. Som så många gånger förr försvann jag bort från rummet - in i mina tankar och funderingar. Tystnaden var tryckande och jag kände hennes otåliga blickar på mig. 

Till slut verkade hon, tack och lov, förstå situationen och började ställa enkla frågor istället. Så länge jag får berätta om studierna, katten och lägenheten kan jag forma ord med läpparna. När samtalet sedan leddes in på allvarligare ämnen blev det återigen tyngre, men fan vad jag kämpade för att svara på hennes frågor. Jag tror till och med att jag lyckades kläcka ur mig mer än jag förväntat mig att jag skulle kunna. Mycket tack vare A's visdomsord som ringde i öronen. 

Efter 1,5 timmes samtal hade vi bestämt att ett möte med mig, psyktanten, någon från Vuxät, A och min läkare från behandlingen ska ordnas någon gång i maj för att vi tillsammans ska komma fram till hur den fortsatta hjälpen ska se ut. Dessutom tyckte Psyktanten att det skulle vara allra bäst om jag fick gå kvar i samtal hos A över sommaren för att slippa alla glapp i och med semestrar. Hon skulle ringa A för att se om det är möjligt för henne och sedan kontakta ekonomiansvarige här i Uppsala. 

Jag blir tagen på allvar, de hör vad jag säger och de lyssnar på mig. 

Guldkorn

Efter att de omöjliga ekvationerna kompletterats med ett samtal från min idiotiska handläggare på Försäkringskassan var jag redo att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och inte röra mig ur fläcken förrän imorgon bitti!

Istället greppade jag återigen tag i fiolen och spelade i nästan 45 minuter. Sedan slängde jag iväg ett mail till min läkare för att berätta om samtalet med försäkringskassetanten och förvarna om att tanten kommer att ringa upp även henne. I samma sekund som jag skickade mailet fick jag ett mail från K där hon skrev att finaste Viv, i nästa vecka, ska få åka iväg på prov hos en fodervärd. Det gör ont i hjärtat att hon ska åka, men samtidigt känns det fantastiskt bra att hon, förhoppningsvis, får ett varaktigt hem. Jag behöver inte längre gå omkring med dåligt samvete för henne.. 

När jag sedan loggade in på ansiktsboken hade jag fått ytterligare ett mail från min vän H. På fredag får jag äntligen äntligen träffa henne igen och ge henne en stor kram! :o)

I samma veva ploppade ett MSN-fönster upp på datorn. Det var en av alla mina M-vänner som ville kolla att jag fått reda på nyheten om Viv - hon är guld värd den tjejen! Vi beslutade att jag ska följa med henne till stallet på söndag så att jag får säga hej då till Viv och samtidigt hälsa på hennes nya stjärna. Det ska bli mys att andas lite häst igen och eventuellt ska jag även få prova att rida pållen någon gång nästa vecka! 

Lite senare under kvällen bestämdes även att en annan av mina M-vänner kommer hit och hälsar på mig på lördag. Då vankas det picknick-lunch i Hågadalen! 

Nu kan jag dra täcket över huvudet med lite mer hopp än tidigare idag.. 

Omöjliga ekvationer

• Jag är extremt rastlös, men alldeles för trött för att göra någonting.
  
• Jag har massor av kreativa projekt att ta tag i, men har ingen inspiration. 
  
• Jag känner mig ensam, men har ingen lust att träffa någon. 
  
• Jag har jättemånga uppgifter att göra inför samtalet med A på fredag, men kan inte se någon mening med att ta tag i dem. 
  
• Jag skulle behöva lyfta luren och slå numret till A för pepp att göra uppgifterna, men förmår mig inte att göra det för att jag är övertygad om att hon bara blir less på mig om jag ringer. 
  
• Jag vill ge mig ut och springa i det perfekta vädret, men får inte. 
  
• Jag är otympligt stor, men inte enligt BMI.
• Jag längtar efter att få börja jobba på IMBIM, men är livrädd att jag inte ska klara av det.
• Jag är lättad över att det äntligen är dags för besök på Ackis imorgon, men vill helst inte åka dit. 
• Jag ser fram emot att träffa A & co på fredag, men känner mig bara i vägen. 

Drömmar

Den här veckans sömn har hittills varit katastrofal. Jag vaknar stup i kvarten, hittar ingen bekväm ställning att ligga i och när jag väl sover drömmer jag de mest bisarra drömmar. I natt drömde jag att en före detta ridlärare till mig tillsammans med en annan tjej i det stallet pratade skit om mig i tvättstugan när de trodde att jag sov. Nätternas absurda drömmar är fulla av folk från mitt förflutna och de bildar alltid konspirationer mot mig. I natt fanns dock även H med i en dröm också, men där bildades inga konspirationer. Vad är det som händer nu? Jag som var så nöjd över att sömnen äntligen hade rättat till sig igen!

Mitt drömlexikon säger följande om natten:

Människor (från det förflutna): Considering that the major part of our learning and experience occur in relationship to other people, such learning and experience can be represented by characters from the past. Therefore dreaming often of people we knew in the past would suggest the past experiences or lessons are very active at the moment, or we are reviewing those areas of our life.
Tvätta: Clearing negative feelings such as despair or self doubt; fears about health - neurotic phobias about ones own wholeness. Sometimes this is shown as a healing of past hurts or tensions, even a warming of cold emotions.
Snö: Usually frozen or repressed feelings or emotions. Ideas, morals, or intellect that have frozen your feelings.
Fart: Progress, or lack of it. A state of tension, patience, desire to get somewhere. Also the intensity, or lack of it, of your feelings or the experience. Perhaps, if the speed is terrible, it shows difficulty in meeting demands.
Toa (gå på): Expressing yourself; releasing feelings, often creative; letting go of tightly held attitudes, the past, or sexuality; acceptance of your own natural drives and needs.
Skor(gå utan): You may be feeling that life is hard going at the moment, or be feeling sensitive to the external world. But it might also mean that you are leaving conformity and restraints behind you.
Passagerare: If in a car, it suggests you are following someone elses lead or direction.. Dependence on other people’s decisions, energy or drive.
Vän: Your feelings or worries about this friend.

Det är en hel del som stämmer in på mitt liv just nu alltså. Jag har alltid varit intresserad av drömtydning och ja, dessa tolkningar av nattens dröm stämmer ju oneklingen väldigt bra..

Nu är det lunchdags och sedan ska jag andas frisk luft på väg till ICA, där det ska införskaffas jäst och diverse frön till mitt kommande brödbak.

Här..

.. är anledningen till varför det var lite knepigt att ta bra bilder igår!

Tröttdag

Idag är jag glad att min handledare hade en drös applications att skriva - jag är helt slut! Det känns ungefär som om jag skrivit tenta i flera timmar och därefter sprungit ett maratonlopp. Gårdagen måste ha tagit hårt på mig.. :-S

Eftersom jag fick åka bil ända hem igår var jag trots min seghet tvungen att masa mig bort till stationen för att hämta hem cykeln. På radion sa de att det var "milda vindar" utomhus, men om de kallar detta milda vindar undrar jag vad de menar med måttliga, för att inte tala om starka, vindar! Jag hatar verkligen att cykla när det blåser. Om jag ska cykla ska det gå fort och det går bannemig inte att cykla fort i stark motvind och uppförsbacke, som det är nästan hela vägen hem från stationen..

Under eftermiddagen tog jag mig ur mitt zombieliknande tillstånd och plockade ner fiolen från väggen en stund. Det är bäst att gnida lite mer frekvent nu innan första lektionen så att vi inte behöver börja helt från början. :o) Idag kändes det ändå riktigt bra att spela. Tonerna var renare än de brukar och jag fick till några riktigt fina vibraton - för att vara en simpel amatör som jag då.. Innan jag slutade gav jag mig till och med på mitt favoritstycke av Vivaldi. Jag lyckades komma igenom hela stycket med lägesskiftningar nästan helt utan problem. Övning ger färdighet - eller nåt..

Om man kan spela fiol så låter stycket såhär:

Bilder

Här kommer lite blandade bilder från gårdagen! Resten av bilderna finns i fotoalbumet. Som jag misstänkte blev det inte speciellt många bra bilder, men det var mysigt att vara bland alla djur i alla fall!

Några pållar i flocken.

Miss Twilight med sammetspälsen!

Twillan igen.

Sötnosen jag ville ha med mig hem!!

Hingsten - gårdens stolthet!

Enda bilden där Tina stod stilla längre än 0,5 sek!

Blomma i köket. :o)

Mer köksdetaljer.

Lite konst.

Lite mer konst. :o)

Jorden snurrar - alldeles för fort

Det har varit en omtumlande dag - minst sagt!

När jag loggade in på ansiktsboken nu på kvällen hade jag fått ett mail. Ett mail som var så efterlängtat och som fick hjärtat att slå ett extra slag. Ett mail som gjorde mig alldeles glad och varm, men samtidigt så fruktansvärt fruktansvärt ledsen.. Ett mail från min H - min älskade, saknade vän och själsfrände, som alltid förstod mig. Trots flera år av icke-kontakt har hon alltid funnits där i mina tankar och jag har saknat, undrat och hoppats. Önskat att livet skulle ha tagit en annan vändning för henne nu - för det har varit hennes tur alldeles för länge nu.. Men som om ödet försöker säga oss något har våra vägar åter korsats och jag hoppas och önskar att jag kan överföra lite styrka, hopp och liv..

Hade sms-chat med kusse kring lunch och även en längre konversation på ansiktsboken under kvällen. Agerade lite rådgivare och fick löften och klarhet i saker tillbaka. Lättad över löftena och tacksam för förtroendet kan jag andas igen.

Träffade några av medsystrarna inne i Sthlm vid lunchtid. Kände mig lite osäker och malplacerad, men samtidigt ansvarig för att lunchen som skulle intas skulle passa de andra. Så att allt blev så bra som möjligt för dem, så att de inte skulle få ångest eller fuska osv. Mina egna behov hamnade vi sidan om, förutom när jag hävdade att en macka på Sandy's inte känns som en fullvärdig/okej lunch. Fick genast dåligt samvete. Kände mig krånglig och vrång - jag som är utskriven borde väl vara den som bråkar minst!?! Men jag hörde anorexidemonerna jubla över en vegetarisk macka, utan ost, utan dressing, utan någon röra etc etc och efter gårdagens lyckade vändning var jag inte i stånd att mata demonerna så snart igen! Försökte rabbla Fröken Pysslings mantra i huvudet: "Om du gör det som är rätt för dig kan det aldrig bli fel."

Tillslut hamnade vi i alla fall på Taco Bar. Jag beställde movilligt en Burrito med sojafärs och lyckades skjuta undan alla jobbiga tankar under lunchandet. Nu i efterhand undrar jag vad som egentligen är bäst - att helt ignorera, stänga av och packa in allt jobbigt eller att släppa ut det, i alla fall vissa delar..?

Efter lunchen strosade vi bort till Kreativ Insikt, där även AI - min trygghet - slöt upp. Det blev, precis som förra gången, ett långt besök i den lilla butiken med det stora innehållet. Sedan var det sko- och garnjakt för några av medsystrarna samtidigt som klockan började närma sig mellisdags. AI och jag tog in på Wayne's Coffee för fika medan resten av sällskapet drog sig åt var sitt håll. Fikandet blev väldigt lyckat - Devil's Cake för AI och Cheesecake med trädgårdsbär för mig och så det obligatoriska kaffet till det såklart.

Allt för snart var jag tvungen att bege mig mot det blå tåget som skulle ta mig norrut mot nästa strapats. Väl framme bänkade jag mig i baksätet på Volvon med min vän och hennes mor i framsätet och vi styrde mot Enköping. På vägen stannade vi på McDonalds för middag. Jag bråkade och bråkade med tankarna i huvudet. "Sallad blir bra!", "Nej, den är det kyckling i och det äter jag inte - jag tar en Cola light bara och äter när jag kommer hem.", "Lägg av, du kommer aldrig att äta tillräckligt om du väntar så länge med att äta!", "Okej, en veggoburgare med minimorötter då?", "Hm, låt gå - men du har ju världens chans att besegra demonerna och göra dem lite svagare. Dessutom är du i ett perfekt sällskap för att göra det, så varför inte testa!?", "Åhhhh, OKEJ då - en McBean & co, tack!"

Huxflux satt jag alltså åter i baksätet, men nu med en brun papperspåse från McDonalds innehållandes en av mina allra största rädslor..! Jag fick i mig hela burgaren, men en del pommes frites stannade kvar i påsen. Trots det ger jag faktiskt mig själv klart godkänt! Och tack Zsaza för att du inspirerade mig till att våga!

Väl framme på gården utanför Enköping möttes vi av ett vilt och överlyckligt litet yrväder till tax på 13 månader, vid namn Tina. En helt underbar liten krabat! Sedan knatade vi ut till en av lösdrifterna för att kika på underverket Miss Twilight - min väns gudomliga lilla fölis på 3,5 vecka. Förutom Twilight gick det en drös med åringar, ett par andra föl med deras mödrar och lite andra pållar i hagen som var väldigt nyfikna på vad vi var för filurer som dök upp. Jag försökte fota lite, men om jag inte hade en studsande Tina kring mig (hon studsade precis som Tiger i Nalle Puh) så var det en häst som absolut skulle in i kameraväskan eller bli kliad. Vid ett tillfälle satt jag på huk med åtta hästar omkring mig som alla skulle ha sin del av mig. :o) Förhoppningsvis blev det i alla fall ett och annat fint kort!

Efter gosandet med alla hästar fick jag åka bil ända hem till Uppsala - helt underbart! Och det var så roligt att träffa min lilla vän och hennes mor igen! Vi återupplivade många gamla minnen - speciellt från våra två körkortsveckor i Borlänge en sommar för några år sedan. Det var två galna, men otroligt roliga veckor! Jag har hittat min vän igen och det är så härligt!

Dagens strapatser har tagit musten ur mig så nu ska jag med gott samvete slänga mig i sängen..

Mot Sthlm

Snart ska jag bege mig mot Stockholm för att luncha med några före detta medsystrar. Jag har verkligen saknat dem så det ska bli så roligt att få träffa dem igen! Det är konstigt att inte ses varje dag när man har levt så nära inpå varandra, både i skratt och tårar, så länge.. Trots att jag verkligen ser fram emot att träffa mina fina medsystrar kan jag inte låta bli att fasa för vad de kommer att tänka när de ser mig - hur stor jag har blivit sedan vi sågs sist...

Efter dejten med medsystrarna ska jag fara norrut för att möta upp en annan vän och hennes mor. Vi ska åka iväg och hälsa på min väns gudomliga lilla fölis som hon precis har köpt! Den är fortfarande yttepytteliten och får inte komma hem förrän i september, så än så länge får de bara åka bort och gosa med den. Jag ska släpa runt på kameran idag och hoppas att jag kan få några fina bilder på sötnosen när vi är där!

Nu är det dags att greppa min trogna vän cykeln och fara mot stationen..

Jag vände det

Min söndag blev inte alls som jag planerat.. Men, jag lever, jag har ätit, jag har inte kräkts och jag har inte kompenserat på något annat sätt heller.

Jag har tvättat lakan och städat min lilla lägenhet. När jag dammade som bäst ringde pappsen och berättade att motorcykeln behövde luftas, så han kom hitbrummandes efter lunch. Trevligt med lite oväntat besök. :o) Vi började planera en ridsemester i sommar! Jag vill helst till Spanien och rida på Andalusier, men pappsen är nog mer sugen på Frankrike..

När pappa hade åkt igen passade jag på att prova brödmixen jag köpte på IKEA igår. Lätt som en plätt och gudomligt gott! Dessutom doftar det ljuvligt i hela lägenheten. Kommer absolut att inhandlas även nästa gång jag är där!

På kvällen mötte jag upp Jessica på stan och vi hade en supermysig kväll med sushi på Dragon's Deli, då favvostället Yukikos fortfarande hade påskstängt.. Sushin smakade dock minst lika bra - åh, jag skulle kunna leva på det - och det är alltid lika roligt att träffa Jessica! Det blev en hel del molekylärbiologisnack och vi bokade även in en lunchdejt nästa vecka. Mys!

Helgen fick ett fint slut.. och jag försöker skicka lite styrka till min fina kusse..!

Gårdagskvällen

Ju mer klockan blev desto starkare blev ångesten. En Stesolid intogs - utan effekt.. Jag bestämde mig för att inte åka iväg till vännerna. Middag intogs och kräktes upp lika fort igen. Det är som en drog - välbefinnandekänslan som kommer över mig när jag har kräkts. 2 Stesolid + 1 stor kopp kaffe senare satt jag vid datorn och förbannade mig själv för att jag inte klarar av en så simpel sak som att kvällsplaner ändras under dagen eller att träffa människor jag inte träffat på alldeles för lång tid. Jag hatade mig själv för att jag gav efter för demonerna och kräktes - för första gången på en hel evighet..

"Bakslag hör till tillfrisknandet" ringde dock i huvudet och innan jag kröp ner i sängen med Fnattis och ett korsord åt jag trots allt mitt ordinerade kvällsmål.

Idag känner jag mig stor, svullen och seg. Anorexidemonerna slår på mig för att jag ätit frukost som jag ska och försöker tvinga ut mig på kaloriförbränning. Jag ska stå emot. Istället ska jag slutföra gårdagens städning, äta lunch och ta med mig kameran ut i solen.

Pratade med fina M på ansiktsboken under förmiddagen. Ingen ilska och ingen besvikelse utan bara: "Vi finns alltid kvar".. Och i kväll kommer bästaste Jessica hit och äter sushi med mig!

Jag har så fina fina vänner och jag är verkligen inte värd dem..

Lördagsdagen

Hemma igen efter en IKEA-tur som blev mycker mer än bara IKEA och mycket längre än vi trott från början. Ingen av oss shoppade järnet inne på själva varuhuset - jag kom därifrån med saxar, en gästkudde och en vas och kände mig mycket ekonomisk! Däremot har de blivit lite mer internationella och har en mathörna utanför kassorna där vi blev kvar desto längre. Jag hittade t ex en bakmix, som jag ska prova mig på imorgon, och jättebilligt och gott knäckebröd som jag ätit till mellanmål. Lunchen, vegetarisk tortilla med pilaff för min del, intogs i restaurangen efter ett evigt köande. Maten smakade i alla fall helt okej och det fanns gott om sittplatser trots kölängden. Efter IKEA-besöket ville de andra tjejerna shoppa skor så det blev stopp i 2 skoaffärer innan vi vände hemåt igen.

Det var roligt att träffa M och J igen och jag blev även tillfrågad om jag ville med och grilla med dem och ett par andra ikväll. Jag önskar verkligen att jag skulle ha ork och lust att göra det, men jag kommer inte att fixa det. Av någon anledning känner jag mig alltid så förbannat dålig när jag har träffat både M och J samtidigt. De är så vackra, har kommit så långt i utbildningen som jag borde ha gjort, mår bra, har roligt, äter vad 17 de vill och lever! Själv känner jag mig bara som en fet, otränad och misslyckad kossa bredvid dem..

När jag kom hem ringde en fiollärare jag kontaktat upp så nu har jag bokat in en första provlektion för honom om 1,5 vecka. Ska bli intressanta att se om jag kan fräscha upp kunskaperna lite grann och kanske komma igång att spela lite mer igen!

Nu är det städning på schemat...

IKEA-besök

Idag ska jag utforska Uppsalas nybyggda IKEA med M och J. Om ca 30 minuter kommer de farandes i M's bil för att plocka upp mig - lyx med skjuts både dit och hem! Vi lär som vanligt fastna på köksavdelningen i en hel evighet för att sedan inta lunch i restaurangen. Roligt ska det hur som helst bli!

Väl hemma igen är det dags för städning av lägenheten. Fnattis har börjat fälla så det yr katthår på de mest underliga ställen. Dessutom har hon en förmåga att ha med sig både barr och löv fästa i svansen när hon kommer in, men så länge hon lämnar mössen utomhus så ska jag väl inte klaga.

Jag vaknade redan klockan 6 i morse - why?? Natten var full av bisarra drömmar om behandlingen och folket som var där. Jag hade ingen lust att fortsätta drömma om det så jag läste några kapitel i "Eclipse" - the never ending story. Utan alla tågresor till och från behandlingen blir det inte lika mycket läsning..

Mitt tidiga uppvaknande medförde tidig frukost och jag har tryckt i mig ett mellanmålsäpple nu under förmiddagen för att inte bli vrålhungrig innan lunchdags. Så länge jag slipper vågen går det - ibland.. Nästa vecka ska jag träffa både A och läkaren och jag är livrädd att någon av dem ska tvinga upp mig på det där sattyget. Det kommer då att vara 3,5 vecka sedan jag vägdes senast och jag vill inte veta hur mycket jag skenar uppåt av att äta som jag gör (ibland undrar jag varför jag ens gav mig in i och slutförde den där behandlingen). För trots det, hur jävligt det än känns många gånger, så är det ändå precis såhär jag vill kunna äta...

Hästceller

Yey - nu har jag överlevt de första introduktionstimmarna på labbet! Det blev en perfekt mjukstart. Min handledare visade några bilder ur en powerpoint-presentation och berättade vad huvudfokus ligger på just nu - att undersöka funktionerna hos de två protein som är uppreglerade hos hästar med den här typen av cancer. Spännande! Dessutom är en av de "signalling pathways" som undersöks identisk med en av de som finns i mänskliga hudcancerceller.

Efter powerpoint-introt tillbringade vi någon timme i cellabbet. Jag fick titta på celler från Lipizzanerhästar och arabiska fullblod och blev väldigt överraskad när jag fick se hur olika de såg ut! Inte för att det är någonting jag funderat över det tidigare, men det är väldigt fascinerande. Jag hade förväntat mig att celler från samma djurslag skulle se likadana ut.. Dessutom berättade min handledare att även tillväxthastigheten är olika för de olika cellinjerna.

Innan vi avslutade för dagen tillverkade vi lite tillväxtmedium och gav de små cellerna lite fräscht medium att gotta sig i över helgen. Nästa vecka ska jag få vara med och köra lite Western blot och immunoprecipitation. :o)

På eftermiddagen hann jag med en liten sväng på stan. Alla gamla mediciner som skräpat i mitt badrumsskåp alldeles för länge lämnades in på Apoteket och sedan fastnade jag inne i en av mina favoritaffärer Household i en hel evighet. De har 30 % rea på hela sortimentet så jag kunde inte låta bli att vandra omkring och undersöka varenda liten pryl, trots att jag inte skulle ha någonting.

När jag kom hem fick jag mig ett efterlängtat samtal med min ängel på MSN och fick under tiden SMS från flera andra goda vänner, så nu är både helgen och måndagen uppbokade!

Miss Li

Miss Li fick en fantastiskt recension av UNT! :o) Läs här och här finns ett bildspel från kvällen!

Te med Stesolid

Jag hatar det! Hatar hatar hatar! Varför kan de inte lämna mig ifred? Jag är så trött på det här ständiga kriget i huvudet!

Att inför varje måltid behöva argumentera och kämpa mot den sjuka sidan för att få tillåtelse att äta. Att känna mig misslyckad varje gång jag äter. Att varje gång jag ser mig själv i spegeln bara se en blekfet flodhäst med gigantiska lår och ballongmage. Att inte ha några kläder som jag kan visa mig i för att ingenting sitter bra och ingenting får mig att ser normal ut. Att avsky min kropp så förbannat mycket när jag egentligen bara borde vara tacksam över att den, trots att jag behandlat den som skit, faktiskt fortfarande fungerar..!

Det var så mycket lättare på behandlingen där det inte fanns plats för alla krig. Där jag slapp ta alla beslut själv och kunde skylla allting på personalen. Nu är det jag själv som är ytterst ansvarig för allt ätande och all viktuppgång, vilket gör att känslan av misslyckande multipliceras med 1000.

Jag är övertygad om att alla bara vill få mig att bli fet - ja, inte bara enligt mitt eget huvuds definition utan även enligt BMI. Att folk som säger åt mig att hålla på läkarens träningsförbud bara säger så för att de själva ska se smala och vältränade ut bredvid mig och att den ordination som läkaren och A har bestämt för mig är på tok för mycket..

Ändå tvingar jag i mig maten. Trots evighetslånga diskussioner i huvudet och ibland med hjälp av Stesoliden, för nej..

..jag vill inte tillbaka till det här!!!

Allt på en gång!

Under 10 minuter - mellan klockan 13.30 och 13.40 - löste sig 5 av gårdagens stora irritationsmoment!

1. Min handledare mailade mig och vi har nu äntligen bestämt en tid för att ses imorgon. Jag är nervös och full av både ångest och förväntan..

2. Mina Traderafynd dök upp i brevlådan! 2 sprillans nya, långa linnen och en sprillans ny oversize tunika från Rut m.fl. Allting för bara 112 kronor inkl frakt. :o)

3. Mitt sjukintyg + remisser för blodprovstagning dök upp tillsammans med ett brev från läkaren.

4. A ringde äntligen upp! Dock var jag på fruktansvärt dåligt humör efter lunchen + att jag kände mig som en idiot som försökt få tag i henne när hon säkert har en miljon andra saker att göra, som är 1000 ggr viktigare än jag. Så ja, hon bekräftade bara det läkaren hade skrivit i brevet och jag sa ungefär 25 st "mm" och sedan la vi på. Med andra ord var det alltså totalt onödigt att hon ödslade tid på mig.

5. Jag fick mitt betyg/intyg från SweTree - endast 6 månader efter att min anställning avslutades.. ;oP

Demoner

Idag är demonerna starka. De hånar mig för att jag känner av de senaste dagarnas cyklande i benen. Skriker åt mig att jag är en idiot som äter 100 gånger mer nu, utan att träna, än vad jag gjorde förut. Klargör för mig att min kropp är annorlunda - fel - och att det därför är självklart att jag ser så bisarrt enorm ut på ett BMI där andra ser smala ut.

"The world keeps turning

we can't change its course

What I can’t hold by love

I won't hold by force

The world keeps turning

beyond our control

What I can’t hold by love

I won't hold at all"

Nu är det dags att slåss mot demonerna och fixa någon form av lunch. Alldeles för sen - jag vet.. Lyckokakan på kinesrestaurangen igår hade i alla fall ett lovande budskap:

Förresten, när M och jag skulle gå in till konsertlokalen igår blev jag stoppad i dörren och fick frågan hur gammal jag är.. När jag, något förvirrat, svarade "25" skrattade hon lite förvånat och gav mig 2 stämplar för att kompensera..?