Upp som en sol..

ner som en pannkaka och så upp igen - i alla fall till tröskelhöjd...

När jag vaknade i morse kände jag mig helt okej. Jag vågade till och med ta på mig en tight, långärmad tröja - dessutom randig. Glädjen från gårdagen satt kvar i kroppen och orden från mina kloka medsystrar lät fortfarande som sanningar - t ex "Siffrorna på vågen är bara siffror - de är inte du och säger ingenting om dig som person."

Väl på behandlingen infann sig den vanliga tisdagsmorgonångesten och idag var det mer krig än vanligt inuti - anorexin skriker att jag måste ner i vikt nu samtidigt som förnuftet idag önskade att jag skulle ha gått upp lite grann så att vi kunde ta bort en av de där fruktansvärda näringsdryckerna. Vågen visade till förnuftets fördel och att det endast var ett par hekto upp gjorde att även anorexidemonerna kunde hållas hanterliga. Jag haffade A för inbokning av näringsdrycksdiskussion innan hon ens hunnit kliva in på kontoret - bråttom bråttom! En stunde senare kom hon för att meddela besked - och victory!! Från och med idag är det endast en per dag som gäller. 1-0 till mig!

Jag var en fena på att låta käften glappa på gruppen idag. Vi var en liten skara och det var dessutom de jag känner mig tryggast med som var där. Ämnet som togs upp var intressant och jag kände hur det bubblade i mig av saker jag ville säga - hemskt ovanligt för att vara jag! Stundtals var jag till och med irriterad över att jag inte hann säga allt jag ville säga, trots att jag pratade massor. Att jag dessutom fick entusiastisk respons från gruppledaren gjorde inte precis att käften glappade mindre. Det var hur som helst en bra och givande timme.

Pannkaksfallet kom ungefär 10 minuter in på lunchen.. Jag fick ta emot ord, menade som skoj, som träffade helt fel och fick elaka följder i mitt huvud. Dessutom växte bulgurn både i munnen och på tallriken och jag trodde aldrig att mateländet skulle ta slut. Paniken över ballongmagen kom som ett brev på posten och fick lösas med ett vitt piller och 2 smultronfluortabletter.

Även melliset orskade ballongmage och anorexin var stenhård - löpning så fort jag slutat för dagen! Förnuftet gnagde dock i bakhuvudet och efter lite pepp klev jag in på A's rum innan jag skulle åka hem och berättade vad anorexin ville tvinga mig att göra. För varje gång jag högt talar om vad anorexin har för intentioner får jag den att bli lite lite svagare. Istället för löpning köpte jag Quornpytt på Coop och åkte hem för att äta middag, pyssla med lite hemuppgifter och prata i telefon med Ka, Mamma och Pappa. 2-0 till mig!

A sa att det var en glad och sprudlande Katt hon möttes av i morse, att det finns där och att vi kan hitta det igen..!

En levande dag

Dagen började bisarrt ostrukturerat - inte alls likt mig.. Lekte med My, klädde på mig och kommenterade bloggar på samma gång, för att sedan upptäcka att det var 3 minuter kvar tills bussen skulle gå. Väl på bussen upptäcker jag att jag har glömt hälften av allt jag skulle ta med mig och när jag äntligen kommer fram till behandlingen märker jag att även nyckeln till skåpet ligger kvar hemma. Yr som en annan höna med andra ord...

Fortsättningen på dagen överraskade - förutom den ständiga ångestkavalkaden efter näringsdrycksklunkandet har jag faktiskt känt mig levande!

Det kickade igång med att det sas så fina ord på morgonsamlingen. Ord som verkligen var äkta och kom direkt från hjärtat. "Det bästa är oftast det enkla" stämmer så väl! De här orden var just enkla, men berörde mig djupt - och kanske var det just därför, för att de var så okonstlade och spontana, som de kom att betyda så mycket.. Tack.. och detsamma!

Även lunchen är värd att nämna. Eller snarare de något intressanta samtalsämnena som kom upp - bl a flygplanssex och dödsfall på biografer. Det hela spexades till lite med sprutande av körsbärstomater och "propra" behandlare som använde vita, fladdrande pappersservetter fastsatta i skjortan som haklapp. Fokus på allt annat än mat helt enkelt! :o)

Efter lunch begav oss jag och en medsyster (från och med idag även kallad råttan) in till Sthlm för att möta upp min tvillingsjälsmedsyster. Vi styrde stegen mot Kreativ Insikt och när vi, mitt uppe i en konversation, ska gena över gatan hoppar Råttan skrikande rakt upp i luften. Orsaken var denna lilla krabat:

Lättnaden var stor när hon insåg att den inte var så jättelevande och vi fick oss ett gott skratt!

Vi spenderade en evighet inne på Kreativ Insikt och jag kom tillslut ut med en nyckelring med budskapet: "se, inse, det finns ingenting du inte kan göra" och en present till en vän. Jag är glad att jag inte bor närmare den affären - det skulle göra mig luspank på en gång! Sortimentet innehöll inte mycket jag inte skulle vilja ha..

När klockan visade fikadags spatserade vi tillbaka mot Söder och gled in på Café Muggen för att inta vårt planerade alternativfika. Jag valde kladdkaka, medsystrarna andra sorters godsaker, och till det dracks det ett antal koppar kaffe. Vi kände oss sådär härligt normala när vi med god aptit högg in på smakbitar av varandras godsaker! Nästan 2 timmar spenderades inne på fiket och ett antal olika samtalsämnen hann avverkas, utöver spanandet på intressanta människor som promenerade förbi..

Ja, det är mer värt att äta en kladdkaka och skratta med underbara vänner än att sitta ensam i en lägenhet och räkna kalorier!

Oproduktiv

Åhh, vad less jag är på alla program på datorn som vägrar göra som jag vill..!

Har haft en fruktansvärt oproduktiv dag idag. Tänkt och skrivit en del, lyssnat på musik, lagat mat, ätit mat och andats lite Hågadalsluft. Annars har jag varit lika lat som katten. Det är precis vad anorexidjävularna inte vill att jag ska vara. Den hatade tjejveckan verkar dessutom vara på gång och spär på svullnad och äckelkänslor ännu lite mer. Bah!

Imorgon slutar jag efter lunch på behandlingen. Jag ska ta mig direkt in till storstaden Stockholm för att möta upp några före detta medsystrar för fika. Sedan blir det en tripp till Kreativ Insikt med min tvillingsjälsmedsyster.

Jag hoppas på en fin dag!

Ögonsten

Världens finaste..!

Det högsta hindret

I fredags, när A och jag stod och pratade vid kylskåpet, sa hon till mig att det kan vara så att man helt plötsligt en dag bara vaknar upp och känner sig (och är) frisk från sin ätstörning. Att det inte alls behöver ta så lång tid som jag befarar. Jag hörde vad hon sa, önskade att det kunde vara så, men trodde nog inte riktigt på att det på riktigt faktiskt skulle kunna vara så. Igår förmiddag pratade jag med en medsyster, som redan avslutat sin behandling, på MSN och döm om min förvåning när hon, utan att jag nämnt samtalet med A, berättar att hon i veckan vaknade upp och nu mår bättre än någonsin! A hade alltså rätt - som vanligt - och jag återfick lite hopp!

A bad mig även att fundera över och skriva ner vad det är som hindrar mig från att bli helt frisk från anorexin.. En spontan, och mycket stark anledning, är att min mage ser ut som en barnmage när jag går upp i vikt. Det blir liksom ingen sådär fin rundning nertill på magen, som jag faktiskt kan tycka är riktigt vacker, utan hela magen sväller, ända från brösten. Första gången jag förbannade min mages utseende var när jag var 10 år. Jag kommer ihåg det så väl. Jag stod i duschen efter att ha ätit middag efter ridningen och undrade varför just min mage var tvungen att se så konstig och äcklig ut. Det var 15 år sedan..

Jag vet att jag kommer att få frågorna: "vad är det som är så hemskt med att magen ser ut så?" och "vad är det värsta som kan hända?". Det värsta som kan hända är att folk blir äcklade av mig och att jag får leva resten av mitt liv ensam. Ensamheten - min största rädsla.. Okej, under de senaste veckorna har jag börjat förstå att mina vänner, i alla fall de riktiga vännerna, inte lämnar mig för att jag har en gravidmage, men hur ska jag någonsin kunna hitta någon att dela mitt liv med om jag ser ut så och dessutom tycker att jag är grotesk?

Nästa starka hinder är "duktighetsstämpeln", och det är nog egentligen det här hindret som är det allra starkaste och högsta.. Med magerheten kom även förståelsen från omgivningen att jag var sjuk och inte kunde klara av allting. Det blev också okej för mig själv att inte göra allting jag egentligen kände att jag var tvungen att göra. Det var okej att inte prestera 100% inom alla hundra olika aktiviteter jag tog mig för. Jag tillät mig själv att släppa på alla måsten och prestationskrav.

Nu, när normalvikten i princip är här och jag ser hur frisk och kry ut som helst, har jag inte längre något vapen mot duktighetsstämpeln. Ingen kan ana att anorexin fortfarande klamrar sig fast med sina vassa klor - och hur ska jag kunna begära att någon någonsin ska kunna förstå det? Min kropp är som ett påskägg som legat gömt i ett skåp i flera år - skalet är intakt med alla färger och mönster, men när man lyfter på locket hittar man möglig choklad och torkade geléhallon.

Jag hatar ordet duktig!! "Du som är så duktig klarar väl det här.." Jag vill inte vara duktig. Jag vill inte ha någon duktighetsstämpel. Jag vill inte att folk ska tycka om mig för att jag är duktig.

Jag vill vara omtyckt för att jag är jag..!

"jag vill leva lycklig

för att jag är jag

kunna vara stark och fri

se hur natten går mot dag"

En fin lördag

Min pysselmedsyster dök upp med sina söta ligister vid halv elva och vi begav oss iväg mot Thuns. En resa som kändes evighetslång. Vi kom bara längre och längre ut i ödemarken och trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillslut uppenbarade sig en gul byggnad och en miljon bilar framför oss. Sortimentet var över förväntan! Vi inhandlade lite scrapbookingprylar, jag hittade en underbar tunika och småligisterna fick lite smått och gott att leka med.

Lunchen intogs på caféet bredvid affären. Både pysselmedsyster och jag var fantastiskt modiga och beställde bakad potatis med skagenröra - och det smakade himmelskt gott, trots att det var läskigt.. Inne på caféet sprang jag även på en pluggkompis från universitetet - hur stora är oddsen egentligen? Dock tycker jag att det ofta är så, att man träffar folk man känner på de mest underliga ställen - denna gång mitt ute i ingenstans. Var hur som helst roligt att se henne igen och det visade sig att vi ska jobba i samma byggnad hela sommaren, vilket betyder många trevliga lunchdejter att se fram emot!

Efter besöket på Thuns styrde vi bilen mot Pelle Svanslös Hus i Uppsala. Ligisterna fick ansiktsmålningar (kissekatter såklart) och utklädningskläder och underhöll sig själva medan pysselmedsyster och jag drack kaffe och skvallrade nere i caféet. Vi har haft så många bra diskussioner idag.. Om sjukdomsinsikt, ärlighet och uppriktighet, självkänsla, relationer, framtid och framsteg. Dessutom fick jag en hel del goda råd, som lättade på mitt samvete och bekräftade att jag kanske inte resonerar helt åt fanders i vissa frågor ändå.

Vi hade några riktigt mysiga och roliga timmar tillsammans alla fyra..! :o)

Vid middagstid mötte jag upp Maria vid restaurang Fugu för att inta lite wokade räkor med chilisås innan bion. Det var längesedan det bara var Maria och jag som träffades, senast var nog när vi gjorde exjobbet.. Samtalen vid middagen rörde sig i alla fall mest om allting Uppsalatjejgänget ska hitta på under våra lediga dagar i sommar. Kanotturer, utforskning av badplatser, grillning och inspektion av karaokebarer är bara några saker på vår lista. På väg till bion stannade vi till vid Uppsalas bästaste godisaffär och inhandlade lite biogodis och dricka - yes, jag både köpte och åt lite godis ikväll!

"I skuggan av värmen" var tragisk och gripande och kändes mer som en dokumentär än en film man går och ser på bio. Det är en fenomenal skildring av hur livet för en missbrukare kan se ut. Skådespelet var dessutom enastående - speciellt huvudrollen som spelas av Malin Crepin. Filmen fick mig att dra ännu fler paralleller mellan missbruk och ätstörningar - jag kunde identifiera mig med huvudpersonen Eva i många scener. Det är en film som borde visas i alla skolor här i Sverige - knarkets mörka baksida. Det är omöjligt att inte bli berörd..

Efter bion promenerade vi förbi Hemköp så att jag kunde köpa hem favorityoghurten. Nu är kvällsmålet i magen och jag ska dimpa ner i säng tidigt som en annan pensionär..

FINALLY!!

Nu är den äntligen klar - jobbplaneringen inför våren och sommaren!! Det bekräftande mailet kom nu på morgonen.. :o)

Efter påsk ska jag börja lära mig alla metoder och att hitta på labbet (för att inte tala om labyrintbyggnanden labbet är placerat i). I maj börjar jag arbetsträna på 50% och i juni är jag förhoppningsvis så insyltad och engagerad att det blir 100% resten av sommaren.

"Den vita hästens genetik avslöjad" - mutationen som orsakar avsaknaden av pigment är identifierad och det är även bevisat att hästar som bär på denna mutation utvecklar en form av malignt melanom. Förhoppningen är nu att hitta ett potentiellt samband med utveckling av malignt melanom även hos människan. Min uppgift i projektet kommar att vara att hjälpa till att utreda de muterade proteinernas funktioner i hästkroppen. Spännande!

Helg

Mina helgplaner gick verkligen från 0 till 100! Från att inte ha någonting alls inplanerat är nu helgen helt fylld med aktiviteter. :o)

Imorgon förmiddag kommer min pysslingsmedyster hit med sina två små ligister. Vi ska undersöka vad Thuns är för ställe för att sedan styra vidare mot Pelle Svanslös Hus. Jag ska äntligen få se vad det är för ställe och slipper dessutom känna mig totalt malplacerad tack vare sällskap av de små ligisterna.

Kvällen ska spenderas på bio tillsammans med Maria. Vi ska se I skuggan av värmen och jag ska köpa och äta biogodis..!

På söndag kommer förhoppningsvis bästaste Ka hit för mys, tjatter och brödbak!

Några minuter vid ett kylskåp

Det blev inte många timmars sömn i natt.. Läkarsamtal, två gånger samtal med A, familjesamtal och samtal med Fröken Pyssling är kanske lite i mesta laget att klara av på en dag. Huvudet har inte hängt med alls idag. Hjärnan har liksom varit 3 sekunder efter vid alla rörelser och jag har fått förflytta mig i slowmotion. Trots det ångrar jag inte för ett ögonblick alla gårdagens samtal. De var välbehövliga och jag fick nya insikter - oumbärliga för mitt fortsatta tillfrisknande.

Läkarens ord om att jag är långt ifrån frisk var som ett slag i ansiktet, samtidigt som det var så otroligt skönt att få höra det. Få bekräftat att det är okej att jag inte är frisk än och att jag trots det har gjort massor av framsteg - tagit mig många steg uppför friskhetsberget. Min läkare besitter en fantastisk förmånga - en kombination av auktoritet, värme och omtanke. Hur mycket demonerna än skriker att hon har fel i det hon säger så är det ändå hennes ord som vinner tillslut. Jag litar på henne och jag litar på att hon gör allt för att jag ska få rätt hjälp för att kriga mot demonerna trots att jag lämnar nuets trygghet.

Trots att jag nu gått nästan 6 månader i dagvård var det inte förrän igår det gick upp för mig att jag kanske trots allt verkligen är sjuk och att jag faktiskt varit ännu sjukare. Jag har inte velat tro på det - eller om jag bara inte har velat inse.. Istället har jag valt att leva med övertygelsen om att jag bara har ett irriterande i-landsproblem och att jag egentligen inte alls hört hemma på behandlingen. Igår, när min läkare talade om anorexin - dels på vårt enskilda samtal och dels på familjesamtalet - förstod jag för första gången att även jag lider av en sjukdom. Att det inte bara handlar om att jag har dålig karaktär eller bekräftelsebehov eller är för lat för att inte plugga och jobba. Jag vet inte om jag kanske tidigare varit alldeles för sjuk för att inse.. Kanske är det så och insikten gör mig lättad och rädd, samtidigt som jag känner att en pusselbit har fallit på plats - tankarna har klarnat.. Jag har vaknat..?

Jag fick några minuter med A innan jag åkte hem för dagen idag. Några minuter, som nu när jag vågar prata med henne - på riktigt - kan göra så stor skillnad. Helt plötsligt, stående vid ett kylskåp med en påse näringsdrycker i handen, började orden rinna ut ur min mun. Jag avslöjade för första gången hur mina planer såg ut när jag började min behandling. Jag berättade om de olika insikterna.. och om ilskan över att jag tycker att både A och E är så fantastiskt fina, men att jag inte kan se att jag själv någonsin skulle kunna se ut så vid ett likvärdigt BMI. Trycket över bröstet lättade när orden runnit ur mig och A kommit med sina tänkvärda ord. Hon berättade att läkaren kommit in till henne igår eftermiddag och sagt hur fint hon tycker att det är att jag vågar och kan prata med henne på ett helt annat sätt nu. Hur mycket jag än försöker vifta bort det så går det inte - för till och med jag inser att man inte går in till någon och säger en sådan sak utan att mena det. Det sades mycket under våra minuter vid kylskåpet.. A sa att det är fantastiskt att jag fått dessa insikter och att jag är klok. Jag trodde henne. Det kom så spontant och ärligt att jag inte kunde förneka det.. Dessutom sa hon ord som gav mig lite hopp om att resten av resan inte alls behöver bli så lång som jag fruktar att den kommer att bli..

Tänk vad några minuter vid ett kylskåp kan göra..

Utmattad!

Vilken dag det har varit.. Känslorna har teståkt nöjesparkernas attraktioner till förbannelse. De har skjutit i höjden som Lisebergs "Uppskjutet" för att i nästa sekund rasa till botten som Grönans "Fritt fall" och tårar av saknad och sorg har blandats med tårar av rädsla och hopplöshet...

I morse möttes jag av min tvillingsjälsmedsyster som stack ett kort i min hand. Min fina lilla vän som har fantiserat ihop helt galna saker tillsammans med mig och som har fått mig att verkligen skratta så många många gånger. Jag glömmer aldrig den där fredagen.. Den dagen jag skrattade, på riktigt, för första gången på något som känns som en hel evighet. Vi skrattade så hysteriskt att Fröken Pyssling kom in i vardagsrummet och trodde att vi mådde jättedåligt och grät. Där någonstans byggdes grunden till vår vänskap. När vi sedan, någon dag i pysselrummet, upptäckte att vi båda två är exakt likadana i en specifik relationsfråga var vi fast. Den dagen lyfte hon en sten från mitt hjärta - jag är inte ensam om tankarna och beteendet och jag har någon som förstår - till 100 %!

Innan lunch var det dags för promenad i solen - för dem som kan gå utan att magen dallrar så att ångesten hälsar på, med besked, och tvingar en att vända om och ta hissen upp till avdelningen igen. Förbannade anorexi, förbannade ångest och förbannade tårar!

Lunchen var en avslutningslunch.. Dags för två helt fantastiska medsystrar att pröva sina vingar ute i det verkliga livet. Avslutningstalen av personalen är alltid så fina. Känslorna darrar i luften, det märks att de verkligen menar vartenda ord de säger och jag vet att medsystrarna är värda varje stavelse av orden! Någonstans bland alla darrande känslor gick det upp för mig att jag absolut inte kan ha någon avslutningslunch.. Jag kan inte tvinga personalen att gräva och gräva för att försöka hitta någonting att säga till mig, som dessutom på något sätt ska försöka liknas vid någonting positivt. Att sitta där, bland alla andras öron och ögon, och få det där bekräftat känns inte som något alternativ. Att därefter tvingas ha allas blickar riktade mot mig i vardagsrummet, känna pressen att säga någonting fint, vackert och tänkvärt inför alla känns omöjligt. Jag är inte där..

Hur som helst var dagens avslutningssamling i vardagsrummet otroligt fin. Klokaste medsystern av alla sa, som vanligt, de mest tänkvärda ord.. Och min tvillingsjälsmedsyster läste upp en otroligt vacker sångtext:

"To everyone who's lost someone they love
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye

And to all of the people with burdens and pains
Keeping you back from your life
You believe that there's nothing and there is no one
Who can make it right

There is hope for the helpless
Rest for the weary
Love for the broken heart
There is grace and forgiveness
Mercy and healing
He'll meet you wherever you are
Cry out to Jesus, Cry out to Jesus

For the marriage that's struggling just to hang on
They lost all of their faith in love
They've done all they can to make it right again
Still it's not enough

For the ones who can't break the addictions and chains
You try to give up but you come back again
Just remember that you're not alone in your shame
And your suffering

When you're lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus

To the widow who suffers from being alone
Wiping the tears from her eyes
For the children around the world without a home
Say a prayer tonight"

- Third Day

Det kom tårar från alla möjliga håll och kanter när vi hade kramkalas, innan de flög iväg med sina vingar.. Men avsked är inte definitiva - i alla fall inte detta - och jag tror att många tårar fälldes just för faktumet att vi alla har fått uppleva sånt fantastiskt systerskap i de gula

korridorerna med lövbårder..

Efter alla farväl kom min fantastiska läkare och hämtade mig. Vi hade ett otroligt bra samtal! Jag fick beröm för att jag nu, på ett helt annat sätt än när jag började min behandling, kan tala om vad jag behöver och hur jag känner, mår och tänker. Hon sa också att det är fruktansvärt svårt att se på mig hur jag mår - att jag är för duktig på att spela. Yes, I know.. Jag fick klarhet i hur mina närmast kommande månader kommer att ser ut och beordran om att fortsätta med minst en näringsdryck om dagen ett tag, trots avslutad behandling.. Många frågetecken rätades ut och andningen blev lättare. Samtalet avslutades med att hon sa att hon och A gärna kommer med mig till den psykiatriska mottagning dit jag är remitterad för ett samtal för att se till att eftervården blir så bra som möjligt för mig.. Är inte det omtanke så säg..!?

När jag efter läkarsamtalet passerade mitt fack hittade jag till min förvåning ett litet vitt kuvert med mitt namn på. Inuti fanns det raraste, underbaraste kortet från den klokaste av medsystrar..! Tänk att världen kunde vara så full av fantastiska människor.. Och att jag fått priviliegiet att lära känna dem alla..

På eftermiddagen var det, finally, dags för familjesamtalet. Tredje gången gillt, som sagt.. Det är alltid svårt. Vad kan man säga, hur kan man säga det och hur hanterar man att vissa saker måste sägas trots att man vet att de sårar? Nu är det i alla fall gjort och jag tycker att min läkare är fantastisk på att förklara, komma med bra synpunkter och kläcka ur sig vettiga saker. Hennes sätt att förmedla saker är så.. rakt på sak och blir så självklart att man inte ens kommer på tanken att ifrågasätta det. A lät läkaren hålla låda, men kom med några mycket bra tips och förslag på hur situationer kan hanteras. De är guld värda!

Innan middagen var jag inne hos Fröken Pyssling och "kommunicerade". ;o) Ännu en guldsjäl. Jag kunde höra frustrationen i hennes röst när hon bad mig, verkligen bad mig, att inte slå på mig själv för allting som händer. Ärligheten hos henne, i hennes röst och i hela hennes utstrålning, får mig att börja tänka. Att någonstans i alla fall börja fundera på att jag kanske skulle kunna överväga att sluta slå på mig för precis allting, i alla fall sluta slå så hårt. Att det kanske, kanske, kanske kan vara så att jag faktiskt är värd att leva ett bra liv.

Intressant nog sa Fröken Pyssling nästan precis samma saker till mig under vår "kommunikationsstund" som A sa till mig direkt efter familjesamtalet.. Det känns som om någonting håller på att lossna. Någonting som har suttit djupt där inne och malt och skavt i så många långa år.. Kanske kanske..!

Dagen avslutades med en fantastiskt trevlig och roligmiddag, den sista för mig, på behandlingen. Ett bra avslut på en innehållsrik dag..

God natt!

Finaste korten..

Våffeldag

Yes - idag var det soppa och våfflor med hallonsylt och grädde till lunch. Det kändes faktiskt inte jättehemskt, även om det var något ångestframkallande. Jag blev till och med lite glad över att få äta våfflor på självaste våffeldagen. Det ni!

Dagarna bara går just nu. Jag gör ingenting vettigt - bara väntar på avslutningsdagen om två veckor. Dagen som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.. Jag har en lååång kamp kvar. Det är inte över på långa vägar och jag antar att jag måste låta det ta tid. Att lämna dagvården är fruktansvärt läskigt, samtidigt som jag inser att jag inte kan leva i en falsk trygghet där hur länge som helst. Det är dags att prova vingarna, använda sig av de verktyg jag har fått och hoppas på att eftervården är lika förtroendeingivande som A. A har dock lovat att vara med mig en liten tid även efter avslutningen på dagvården - en trygghet i allt det skrämmande..

Den annars så sega dagen avslutades med samtal med A. Ett samtal som inte alls blev så som vi har planerat de återstående samtalen. Vi skulle ju jobba med boken. Boken som liksom en mirakelkur skulle bota mig på de veckor som är kvar. Patetiskt - jag vet. Istället ramlade det ur mig alla möjliga tankar, orosmoment och saker jag aldrig tidigare vågat nämna för henne. Saker jag inser att jag skulle ha spottat ur mig mycket tidigare.. Insikten fick ångestspökena att vakna till liv ordentligt. A försökte dock förklara att det är ett enormt framsteg att jag öht vågade säga dem till henne idag. Suck.. Den påföljande middagen, med besök av ångestspöken och värdelöshetstankar, blev ett projekt i sig. A lyckades hitta in bakom murarna och middagen hamnade tillslut i magen. När ska jag börja bete mig som en vuxen människa?

Efter kvällssamligen tappade jag tidsperspektivet totalt. A kom förbi skåpen och frågade förvånat om jag inte missat min buss, vilket jag såklart hade gjort. Trots att A bara hade 10 minuters arbetstid kvar stannade hon kvar med mig tills nästa buss skulle gå, 30 minuter senare. Vi småpratade om eftermiddagens samtal, om den närmaste framtiden och om Karin Boye (av alla samtalsämnen). När jag sedan vandrade bort till bussen kände jag att pysandet och bubblandet av undanträngda tankar faktiskt hade lättat..

Imorgon är det inplanerat familjesamtal - tredje gången gillt..!

"There comes a time in your life when you realize
who matters,
who never did,
who won't anymore
and who always will.

So, don't worry about people from your past,
there's a reason why they didn't make it to your future."

Skenande siffror

Vågen skenar - bokstavligen.. Det syns och det känns och jag fixar det inte. 5 klädbyten och 2 Stesolid krävdes för att jag skulle kunna lämna lägenheten och ta mig till behandlingen. Till en dag som inte ägnats åt någonting vettigt alls, förutom gruppbehandling. Annars har den mest bestått av ett virrvarr och töcken av tårar. Det räcker nu..

"Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp

Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojen runt foten väger tungt

Det blir aldrig bättre
Jag vill alltid närmre
Längtans trådar som snärjer oss som vill mer
Bunden till händer, fötterna bundna
Tyngda faller vi ner"

- Lisa Ekdahl

Fazers ekologiska skepparhalvor

Att försöka säga upp ett avtal kan verkligen få vem som helst att tappa tålamodet. Försök 1 gjordes på dagen igår. Efter ett antal knapptryckningar och inknappningar av telefonnummer hit och dit kommer jag till slut fram till ännu en automatisk röst, som meddelar att den avdelning jag försöker nå tyvärr är stängd på söndagar. Suck! Idag började jag alltså om proceduren med knapptryckningar och inmatning av telefonnummer - för att efter 10 minuters telefonkö, äntligen, komma fram till en icke-automatisk röst i andra änden. Denne presenterar sig sådär äckligt övertrevligt och käckt som bara telefonförsäljare kan och ber, trots alla mina tidigare knapptryckningar "för snabbare service", om mitt personnummer för att kunna avsluta abonnemanget. När jag precis är på väg att avsluta samtalet går människan i andra änden igång på att jag är missnöjd med abonnemanget och hostar upp erbjudande efter erbjudande för att få mig att ändra åsikt och blir inte tyst förrän jag, mycket irriterat, ber honom att bara avsluta abonnemanget - nu!! Argh!

Efter det enervrerande telefonsamtalet gick min Pysslingssyster och jag igång på "kortproduktion" till en av våra medsystrar som slutar på torsdag. Jisses Amalia, vad vi sprutade idéer! "Kortproduktion" är egentligen en sanning med modifikation då det snarare har övergått till tillverkning av galna kreationer med hönsnät, gipslindor, glitter och sprayfärg. Kanske att det börjar spåra ut lite för mycket nu, men roligt är det.

På hemvägen stannade jag till vid stora Ica för att shoppa hem lite nytt bröd till kvällsmålet. Till min stora lycka hittade jag mitt favoritbröd - Fazers ekologiska skepparhalvor!


Imorgon är det den värsta och den bästa dagen på veckan - vägning, men A är tillbaka..

Utmärkelse

Min blogg fick en utmärkelse av En mamma idag - TACK! :o)


Jag skickar utmärkelsen vidare till:

• Katarina
• Min ängel
• Min blomma
• Umma
• Zsaza
  

Lyckad söndagskväll

Underbaraste Jessica ringde under eftermiddagen och meddelade att även hon skulle sluta upp med oss för middag. Vi träffades som vanligt vid ICA och mötte upp det vanliga tjejgänget på Restaurang Somarro för att inta födelsedagsmiddag och fira Maria. Jag beställde en vegetarisk rätt med grönsaksgryta, 2 olika röror, pitabröd och bulgur. Mums! Kvällen innehöll massor av prat och skratt och även en hel del naturvetenskapligt babbel - som framställning av GFP och stamceller som producerar konstgjort kött. Fascinerande för oss och helt ointressant för andra. :o)

Kvällen med vännerna blev ett kalasbra avslut på helgen, som lördag kväll - söndag eftermiddag varit lite för turbulent. Det var så skönt att få känna sig som en normal människa igen! Umgås med vänner som smäller i sig en hel pizza utan problem och som äter upp en enorm skål med klyftpotatis, som antagligen snarare skulle varit mer lagom för två personer. Dessutom såg jag faktiskt inte världens fulaste och fetaste människa i spegeln innan jag åkte hemifrån!

Nu ligger missen ihoprullad på soffan, favoritrökelsen (Nag Champa) är tänd och jag smuttar på rött kanelte framför veckans Beckfilm...

Den där nyfikenheten

Jag har funderat vidare på begreppet nyfikenhet. Min nyfikenhet har nog en dubbel effekt i mitt liv. Den driver mig framåt för att jag är nyfiken på vad som kommer att hända, hur saker och ting går till, varför det är som det är osv. Men, det är nog också den som har ett finger, om än litet, med i spelet när jag drivs ner i mörker och demoners grepp - för någonstans är (var) jag ändå nyfiken på hur livet skulle vara där och då, om det skulle vara bättre..

"Allting rymmer du, mer än en dödlig tål.
Du är ljus och mörker i dubbel skål.

Vad den ena skimrar naken och sval.
Pärlemorluft över vatten av blek opal.
Seende, sedda,
dagberedda
gryningar öppnar sakta sitt musselskal.

Men den andra ruvar stilla och skum,
också en mussla, fast djupt där sjön är stum.
Ouppbruten,
sedan skapelsen sluten
värjer den modersömnens hemliga rum.

Allting är du, hela mitt väsens mål.
Du är dagen och natten i dubbel skål."

- Karin Boye

I morse läste jag ut den andra boken i Twilight-serien: När jag hör din röst. Jag som egentligen hatar att läsa böcker som det blir stor uppståndelse kring är helt fast i den här serien. Sitter som på nålar nu och väntar på 3:e delen, Eclipse, som jag beställde igår. Är alldeles för snål för att betala nästan 200 kr för en inbunden, svensk version av boken när jag kan beställa på internet och betala 80 kr för den engelska versionen i pocketform, men det betyder också att jag måste vänta flera dagar för att få påbörja nästa del. Jag vill ha den nu!!

Annars har jag inte åstadkommit många knop idag. Har ätit, ätit och lyssnat på musik på Spotify, som jag lyckades klicka hem igår eftermiddag. Ikväll är det födelsedagsfirande av Maria på Restaurang Somarro och innan dess borde jag ha vattnat blommor, dammsugit, ätit, duschat och fixat lite. Dessutom skulle jag vilja ta en nypa frisk luft innan mörkret faller - dags att sätta fart med andra ord..

Totalomvändning

Min lördag tog en totalvändning - från pyssel hemma i köket med en vän till frisörbesök, lunch och strosande i stan med Krissan och en vän till henne.

Det finns bra frisörer och så finns det oförskämda frisörer - såna som höjer sig själva till skyarna och förklarar sig allsmäktiga inom hårvärlden. Jag har en tendens att träffa på ganska många av den senare sorten - så också idag. Människan börjar med att kommentera hur slitet håret är för att sedan påpeka att mitt hår är tunt och har fräts (???) sönder på flera ställen (det växer ut bebishår lite överallt). Jag ville bara slå till henne och säga att jag minsann inte frätt sönder något hår utan att jag faktiskt tappat hår under min sjukdomstid och att hon inte har någon som helst rätt att klanka ner på mig sådär. Istället hmm:ade jag bara surt till svar på alla hennes frågor och påståenden. Jag ångrar att jag inte sa någonting riktigt spydigt tillbaka.

Lunchandet och strosandet på stan med Krissan och Svante var i alla fall hur trevligt och mysigt som helst! Solen strålade och det sprang omkring galna bandyfans, iklädda sina färger och lagtröjor och skrikandes sina hejaramsor, i hela stan. Halva gågatan var dessutom ockuperad av högtalare som direktsände ljudet från bandyarenan även in till stan. Helt värdelöst när man inte har någon aning om vilka som spelar och inte hör någon kommentera matcherna utan bara ljuden från publiken på läktaren. Dessutom kunde jag inte intressera mig mindre om hur det går. ;oP Krissan och jag fyndade i alla fall varsin sjal till halva priset på Lindex och provsmakade himmelsk toffé inne på Tehörnan. Åh, det är så härligt att kunna njuta av att träffa vänner igen!

Jag-dag

Jeansleggings är Guds gåva till... mig! Jag är helt såld. Inga jobbiga midjestorlekar att oja sig för utan resår så att man kan vara både mätt och hungrig i dem, massor av stretch, mycket billigare än vanliga jeans och så mycket skönare. I'm in love!

Solen sken över Uppsala när jag kom hem och när jag gick från stationen in mot stan dammade det i gruset precis som på våren. Dessutom var det så varmt att jag nästan svettades i min tunna jacka. Härligt!

Jag blev återigen inspirerad av Zsasa och lagade Flygande Jacob till middag - dock en vegetarisk variant med quorn istället för kyckling. Det smakade faktiskt riktigt bra och var hur lätt som helst att göra. :o)

Resten av kvällen har ägnats åt att försöka lägga lite ljusa slingor i håret. Det visade sig vara ett evighetsjobb! Kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så knöligt att dra ut hår genom slinghättan på sig själv.. För att göra det hela ännu lite knepigare hade jag dessutom Dust It i håret sedan innan. Nu sitter jag med efterbehandlingen i och håller tummarna för att jag ska slippa färga över alltihop imorgon igen..

Jag överlevde veckan och på måndag är Fröken Pyssling tillbaka..!

Avslutstorsdag

Torsdag är över och det är i princip helg (eftersom jag slutar efter lunch imorgon), vilket betyder att det snart är måndag. Då är Fröken Pyssling tillbaka och jag får förhoppningsvis låta bubblandet och pysandet inuti komma ut. Lägga bort "Fröken Duktig"-fasaden igen och bara vara jag - som jag är.

Min ängel och en annan modig medsyster slutade idag. Det känns redan jättetomt.. Man kommer varandra så väldigt nära när man är tillsammans 10 timmar om dagen. Speciellt när det är så fantastiska människor som det har varit under den här perioden. Vi har utbytt erfarenheter med varandra, peppat varandra, kämpat tillsammans, kramats när någon varit ledsen, gråtit tillsammans, spytt galla över orättvisor tillsammans, skrattat och framför allt - vi har hjälpt varandra att våga! Det har verkligen varit äkta systerskap.

Jag utmanade mig själv på avslutningssamlingen och sa några ord till både min ängel och min andra medsyster - inför hela gruppen av patienter och behandlare! Okej, det var bara någon mening till vardera person och en fis i rymden för andra, men för mig var det ett stort steg. Så stort steg att jag efteråt tyckte att jag förtjänade att sitta och pyssla med decoupage på min ljuslykta istället för att vandra iväg på mer organiserade aktiviteter. (Ljuslyktan är dessutom viktig eftersom den ska ges bort i present i helgen.)

Läkaren sprang förbi mig idag och hävdade bestämt att vi får ta några minuter innan anhörigsamtalet nästa vecka för att diskutera hur jobbandet efter utskrivningen ska se ut. Kändes lagom roligt att skicka iväg ännu ett mail utan besked och med ytterligare ursäkter. Vad ska de tro om mig egentligen..?

Satt och funderade på nyfikenhetstemat under dagen. Jag är en väldigt nyfiken person och det är nog just min nyfikenhet som har räddat mig många gånger. När framtidstron och livslusten inte funnits där är det nyfikenheten som har hållit mig kvar. Jag vill veta vad som kommer att hända, varför saker är som de är och om det går att lösa problemen eller göra på något annat sätt. När jag inte har trott på vad t ex A har sagt är det min nyfikenhet över att se hur det egentligen är som har fått mig att våga prova. Min nyfikenhet är en styrka. Nu gäller det att hitta en bra text, som jag också vågar läsa upp!

SMHI lovar halvklart väder och 6 grader varmt imorgon - låter inte helt fel. Det blir tåget hem direkt efter lunch och förhoppningsvis en eftermiddag utomhus med misse eller kamera.

En onsdag

Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid saker... Den här veckan, när varken A eller Fröken Pyssling är på plats, bubblar och pyser det inuti mig av saker som vill ut. Innan de lyckades tränga in bakom mina murar gick jag ständigt omkring och bar på alla dessa tankar, men nu ligger de och pressar och trycker på och vill inget hellre än att komma ut. Det är dock ingen annan än A eller Fröken Pyssling som kan få dem att lugna ner sig och komma ut på ett någorlunda logiskt och förståeligt sätt. Inte än i alla fall.

Har försökt få 10 minuter med min läkare för att diskutera planeringen av sjukskrivningen och jobbet i forskargruppen lite kort, men hon är tydligen en väldigt upptagen kvinna. Känner hur paniken börjar hopa sig - tänk om de inte vill ha mig i gruppen längre eftersom jag aldrig kan ge dem ett besked om när jag kan börja? Vad gör jag då? Och förstår de egentligen alls vad jag har gjort för sorts resa de senaste månaderna? Tänk om de tycker att jag är helt inkompetent? En blåst brud med ett irriterande I-lands-problem..

Idag har distraherat mig med kortpyssel till en vän som ska 25-års-firas på söndag och sedan gjorde jag klart alla uppgifter jag började med igår. Efter att ha sovit på dem en natt blev de plötsligt mycket mer logiska och jag kunde tillslut slutföra dem.

Middagen förgylldes av ett hysteriskt roligt samtal, med tillhörande fnissattacker, om E med en Big Pack på ena foten. Jag undrar fortfarande varifrån den associationen kom..
På kvällssamlingen hörde jag min mun säga att jag kunde vara en av dem som ska ta med sig en text, relaterad till ett specifikt ord, att läsa upp på nästa veckas onsdagskvällssamling. Vad gör jag egentligen?

Jag tror att det är solen..!

Vattenstillestånd

Redan när jag kliver av bussen hemma vid torget hör jag ljudet av grävmaskiner och undrar vem sjutton det är som gräver klockan sju på kvällen. När jag någon minut senare står utanför mitt hus ser jag ett stort hål i gatan utanför och en enorm grävskopa i full fart. Undrar igen vad de har för underliga arbetstider och stövlar sedan upp till lägenheten. Pratar en stund med missen och tar hennes vattenskål för att diska ur och fylla på den. Vrider på kranen och hör bara ett litet suspekt pysande och bubblande. Inget vatten! Vadfalls? Sprintar ner för trappan för att se om det sitter något nytt meddelande på dörren, men samma gamla lapp sitter kvar: "Vid längre avstängning av vattnet meddelas detta i förväg". Nu är min fråga vad de räknar som ett kortare avbrott..? Har inte haft vatten på 2 timmar nu, minst! Grävskopan gräver för fullt fortfarande och jag antar att vattnet kommer att vara avstängt så länge det oranga monstret för oväsen utanför..

Vägning imorse. Har lyckats knappa in lite på det som förlorades under de värsta magproblemen. Anorexin spottar och svär och jag är mest apatisk.. Jag vet vart jag är på väg och vart jag måste, men jag ser, trots allt förnuft, en elefant i alla speglar. Och idag fick jag det bekräftat, det jag tänkt på så länge att andra tänker.. Folk undrar varför jag dricker två näringsdrycker. For God's sake - jag vet redan att jag inte är smal.. Men jag kämpar ändå. Och plötsligt blev jag mer som en uppsvullen elefant. Snälla A och Fröken Pyssling - kom tillbaka..!

Blev en dag fylld med en hel del pyssel idag med. Tillverkade kortet som A ska få tillsammans med tavlan när jag slutar. Det blev långt mer avancerat än jag planerat, men så blir det när händerna sätter igång att jobba för att hjärnan ska få vila lite ifrån de allra elakaste tankarna. Den svåraste delen är dock kvar - vad jag ska skriva i kortet. Vad skriver man till någon som har givit en så fantastiskt mycket? Som har fått en att återfå en tro på livet? Som har plockat bort tegelsten efter tegelsten från den stenhårda muren och börjat skrapa bort askan från drömmarna för att de ska börja synas? Vilka ord är värdefulla nog för någon som har kommit längre in i mitt förvirrade jag än någon annan och som alltid har funnits där med en sådan otrolig värme och omtänksamhet..?

På eftermiddagen försökte jag mig på några av de uppgifter jag har i hemuppgift till nästa samtal. Hittills har jag tyckt att uppgifterna i boken varit riktigt bra, men just dessa känns väldigt flummiga. Eller jag förstår syftet med dem och det är väldigt bra och genomtänkt, så problemet är nog snarare sättet de lägger fram uppgifterna på. Ska ge det ett nytt försök imorgon och eventuellt konsultera experthjälp i form av någon behandlare. En uppgift kan inte lämnas förrän den är helt klar och jag har gjort mitt allra yttersta.. Den är knappt klar då heller iofs, inte i min värld i alla fall..

Nu fortsätter House - my man!

Helslut heldag

Första heldagen på behandlingen på över en vecka, eftersom förra veckan blev som den blev, och jag är helt slut. Skulle kunna lägga mig ner och somna på stört - ändå somnar jag aldrig på vilan. Kanske jag ska vara glad för i och för sig med tanke på att sovmöjligheterna efter lunch är ganska begränsade ute i verkliga livet. Hur som helst antar jag att det är förra veckans obalans i systemen som fortfarande gör sig till känna och jag ska faktiskt ge efter för kroppens behov och dimpa i säng tidigt ikväll.

Annars har heldagen gjort mig gott - trots saknad av ängel, A och Fröken Pyssling. Det var näst sista dagen för en av mina medsystrar, så hon och jag passade på att spela K ett litet spratt. Det lyfte hela dagen och vi skrattade så att vi hade ont i magen efteråt! Morgonens gråa humör och tankar fick lägga sig längst bak i hjärnan och jag kunde fokusera på annat största delen av dagen. Det andra ska jag ta tag i någon annan gång.. när A och Fröken Pyssling är tillbaka. Tills dess lägger jag undan på hög och försöker skratta och le.

Aktiviteten i pysslrummet var hög hela dagen. Inte mindre än tre medsystrar har avslutning i veckan så det var kortproduktion på högsta nivå. Många engagerade sig och korten blev fantastiskt fina och gick förvånande fort att färdigställa. Den vanliga produktions- och prestationsångesten inför avsluten börjar lägga sig nu när fler engagerar sig. Jag slipper hela ansvaret själv och kan istället fokusera på gemenskapen och nöjet i att producera. Ungefär som det ska vara egentligen antar jag.. ;oP

Min dag har varit riktigt produktiv, men ägnad åt helt fel saker. Istället för att ta itu med alla miljoner hemuppgifter jag har till nästa samtal eller skriva ett ansökningsbrev till höstens utbildning har jag producerat 2 avslutningskort, 2 helt totalt jätteonödiga lergubbar (som dock var otroligt roliga att göra), en halv framsida till en pärm och färdigställt det sista på min avslutningspresent till Fröken Pyssling. Imorgon får bli en nyttigare dag..!

Avslutar inlägget med att skicka världens största KRAM till min fina fina vän som har det alldeles för tufft just nu..

Anna-helg!

Magen spökar fortfarande med mig, men nu är Omeprazol inhandlat och jag har i alla fall lyckats äta en hel del under helgen. Nu sitter jag i soffan och degar med en drömmande misse bredvid mig - tassarna rycker och far åt alla håll och kanter. :o)

Min fantastiska vän Anna har varit här och lekt med mig i helgen. Helt underbart!! Hon dök upp kring lunch igår och vi inledde vårt tjejhäng med att äta kantarellsoppa och varma mackor. Jag blev så inspirerad av Zsasas kvällsmål tidigare i veckan och har suktat efter varma mackor sedan dess. :o) Lunchen tog nästan ett par timmar eftersom vi hade så mycket att prata om! Sedan tog vi den lilla röda ut till Apoteket och Coop för inhandling av magmeduciner, lite pysselmaterial och kvällsgott. På hemvägen stannade vi till vid Yukikos Sushi och plockade med oss varsin sushilåda hem.

Yukikos sushi är verkligen fantastisk!!

Efter sushimiddagen blev det decoupagepyssel och musiklyssning i köket. Mycket mys! Pyssel med vänner är verkligen underskattat. Det är hundra gånger roligare att sitta tillsammans i någons kök med varsin kopp te och lite pyssel än att ständigt hänga på café och leta efter samtalsämnen för att det är så konstigt om det råkar bli tyst en liten stund. Mer pyssel till folket!

När klockan började närma sig Melodifestivalsdags drog vi oss ut till vardagsrummet med en skål naturgodis och Cola. Vi var rörande överens om vilka bidrag som skulle få vilka poäng och blev extremt chockade när plagiatoperasångerskan tog hem segern. Caroline af Ugglas var vårt självklara val!! Däremot blev vi mycket nöjda över att varken Måns, Agnes eller EMD vann!

Resten av kvällen lyssnade vi på musik och kikade på missar på datorn. Det blev en riktigt lyckad dag, trots att magen spökade rejält vid ett par tillfällen. Jag klarade till och med av att äta naturgodiset utan att förgås av ångest!

Imorse, när väckarklockan ringde vid 9, gnällde vi båda över att vi sovit så dåligt se sista timmarna pga att vi varit så kissnödiga. Det är inte lätt när man är för lat för att gå 3 meter till toaletten.. ;oP

TACK för den här helgen sötnos!!!

Gnäll och trots

Jag försöker verkligen vara glad för att folk i min omgivning får träna och röra på sig. Och egentligen är jag glad för deras skull - det är fantastiskt att ha jobbat sig dit! Men det får mig samtidigt att känna mig så kass. De går framåt och jag, jag går bara bakåt? Snart kommer det att vara precis som jag befarat - jag kommer att vara en sladdrig, dallrig klump bland mina snygga och svarvade vänner.

Någonstans har jag accepterat att jag aldrig, i alla fall inte på väldigt länge, kommer att kunna ha den där snyggt tränade kroppen som jag så länge trånat efter. Jag vet att jag, precis som jag aldrig har varit tillräckligt smal, kommer att vara tillräckligt tränad. För såhär i efterhand kan jag inse att jag faktiskt varit vältränad - hur mycket jag än förnekade det då. I min hjärna var vältränad = Carolina Klüft. Jag som "bara" sprang milen på 44 minuter, tränade 7 dagar i veckan, kunde vara ute på långlöppass som sträckte sig över 2 timmar och körde backträning i slalombackarna kunde absolut inte vara vältränad - man såg ju inte varenda magruta på magen och jag vann inte några lopp.

Träningsförbudet och insikten om att jag aldrig kommer att få en så vältränad kropp gör mig förbannad och trotsig som ett litet barn - samtidigt som jag, i en annan del av hjärnan, inte vill något hellre än att trivas och tycka om min kropp precis som den är!

Trots all träningsmani som har hägrat i mitt liv tycker jag att det är så fantastiskt härligt, underbart och roligt att träna! Jag saknar min aerobics. Jag saknar känslan av att springa ute i skogen, i solskenet, och känna att jag skulle kunna springa hur långt som helst utan att bli trött. Jag saknar den underbara känslan i kroppen och hjärnan efter ett hårt träningspass, speciellt efter en teorispäckad dag i skolan eller en virrig dag på labbet..

Dessa satans, tålamodskrävande myrsteg gör mig alldeles rabiat!

"Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag"
- Gabriellas Sång

It's killing me!!!

Min mage... Jag blir galen!! Hur förbannat ont kan det göra i en mage? Och hur förbaskat länge kan det få hålla på egentligen? Jag bråkar med min anorexi så det räcker utan det här också!

För att göra det hela ännu lite roligare så trodde sjuksköterskan på Sjukvårdsrådgivningen att jag har dragit på mig magkatarr till följd av.. just det - anorexin! Jag försökte försvara mig med att jag ju faktiskt ätit i 5 månader nu, varpå hon kontrade med att det med stor sannolikhet är så att min kropp börjat komma i balans nu och att det ofta är då man råkar ut för detta. "Med en så allvarlig sjukdom som anorexi är det inte konstigt att kroppen reagerar."

Suck!

Den där Mark

De kapitel jag faktiskt lyckades lyssna mig igenom idag var bra. Han har mycket klokt att säga den där Mark. T ex det han sa om förväntningar:

"Så är det med förväntningar.
De förminskar oss.
Istället för att leva ut våra begåvningar
försöker vi leva upp till vad andra tror om oss.
Och i regel tror andra så väldigt lite om oss
och innan vi vet ordet av sitter vi där
i en hög av stickade strumpor och krossade drömmar."
- Mark Levengood

Så enkla, men så sanna och tänkvärda ord. Nästan värda att skriva lite snyggt på ett papper och stoppa in i en av mina nyproducerade (nästan iaf) mosaikramar. :o)

A ringde mig precis i rätt ögonblick idag. Fick mig att få tillbaka lite jävlar anamma och jag lovade henne att dyka upp imorgon. "Vi måste få i dig mat" - jag behåller bebis-imagen. Nästa vecka är varken A eller Fröken Pyssling på plats. Hela veckan känns med ens helt meningslös och dessutom slutar min ängel. Värdelöst.

Jag hatar anorexi.
Jag hatar onda tankar.
Och jag hatar saknad...

Tvetydigt?

På Aftonbladets hemsida kan man klicka sig in på ett videoklipp där någon filur ska hypnotisera en till att må bättre, men strax nedanför videoklippet står en stor varningsrubrik under vilken man kan läsa att personer som mår dåligt, har psykiska problem eller är deprimerade inte ska titta på videoklippet.

Det är väl inte så konstigt att hypnosen fungerar om bara personer som redan mår bra får genomföra hypnosen?

Ljudböcker

Jag har i princip alltid hävdat att jag är emot ljudböcker och fick denna åsikt starkt bekräftad när pappa och jag bilade till Polen förrförra sommaren. Vi hade laddat upp med ljudböcker att fördriva tiden med och precis som jag befarat var det svårt att höra vad uppläsaren sa, jag irriterade mig över att inte kunna förflytta mig så snabbt jag ville framåt i berättelsen och om man för ett ögonblick brister i koncentrationen kan man inte bara läsa om en halv sida för att komma tillbaka på spåret igen.

Överallt tjatas det om dessa fantastiska ljudböcker. Vad mycket tid de sparar och vad skönt det är att bara lyssna och slippa läsa. Själv tycker jag mest att det känns som fusk att lyssna på en bok istället för att läsa den - som att man tar bort hela poängen med boken. Det är liksom inte längre en bok. Hänger ni med?

I alla fall så lyssnade jag i helgen lite grann på en av Mark Levengoods skönlitterära böcker och upptäckte till min förvåning att jag tyckte att det var riktigt bra. Nu är jag rätt övertygad om att det beror på att det är just Mark Levengood som läser och att han läser sina egna, korta texter. Det hela blir alltså mer som ett radioprogram istället för en bok. ;o)

Idag, när jag är hemma och tycker synd om mig själv, tänkte jag att det är ett perfekt tillfälle att fortsätta lyssna på käre Mark så jag riggade igång stereon och bäddade ner mig i soffan tillsammans med My. Jag lyckades hålla mig fokuserad i några kapitel, men sedan måste jag ha slumrat till för jag vaknade av att mobilen pep. Tänkte att jag nog inte missat så mycket utan fortsatte lugnt att lyssna för att sedan, återigen, vakna till av en pipande mobil. Nu har jag alltså ingen som helst aning om vilka kapitel jag har lyssnat på (i vaket tillstånd) eller vilka jag har missat.

Min åsikt om ljudböcker är alltså beständig.

Bråkande mage

Ännu en dag som fick avbrytas på grund av en bråkande mage. Fan - inte nu!! Mindre saker än detta skulle kunna få mig att falla..

Jag försökte verkligen få i mig lunchen. De första skedarna av soppan var goda, men började efter bara en liten stund att växa i munnen och bara åsynen av mackan med Medwurstkorv fick mig att må illa. (Medwurst får mig att rysa även när magen är i form..) :S Följde med Fröken Pyssling ut ur matsalen och försökte reda ut vad som var vad - om illamåendet var psykiskt eller fysiskt, eller en kombination? Min hjärna kunde inte reda ut någonting vilket ledde till återgång till den tomma matsalen med min halvfulla tallrik och macka kvar på ett bord. Soppan tvingades ner under tårar, men sedan tog det stopp. Fröken Pyssling gav upp och hämtade A. Kan man känna sig mer misslyckad? När A dessutom, med sin mjuka och milda röst, utbrister "Men lilla gumman, hur är det med dig egentligen?" bröt jag ihop som en liten bebis. Åh, jag känner mig så patetisk! Hur som helst beslutades att jag skulle åka hem idag igen. Fick en stor kram och en påse med näringsdrycker för en hel armé innan jag gick. A lovade dessutom att ringa och kolla läget innan hon gick för dagen.

Jag är så vilsen. Varför händer detta nu? Jag hör hur anorexin jublar. Känner lättnaden som sköljer över mig när vågen visar mindre än den ska. Och lugnet som kommer av aptitbortfallet. Samtidigt överöses jag av panik - tankarna är fel. Fel! Jag har inte råd med det här. Jag vill ju inte tillbaka. Aldrig mer!

Fröken Pyssling sa till mig idag att hon aldrig har sett någon större kämpe än jag..?

Bara ord

Ödslig inombords

med hemliga tankar
och övergiven oro

Oändligt kaos

Rädd
Osynlig
Vass

Velar i evighet,
söker

Någon anar den,
med ömhet
En skärva av min färg

Gör mig viktig
och
låter mig våga

Stå still,
försvinn inte
Stanna kvar

Tvinga mig inte


att Sakna...

Sjuk

Ett elakt virus har intagit min kropp. Magen är som en uppblåst ballong och krampar så fort jag stoppar någonting i den. Hjärnan skvalpar omkring i hjärnvätskan och varje gång den stöter i en kant flimrar det till framför ögonen och ilar i hela huvudet. Så fort jag sätter mig ner somnar jag och drömmer feberdrömmar.

Trodde att jag var okej i morse så jag begav mig till behandlingen trots allt, men efter näringsdryckerna krampade magen så extremt mycket att jag fick bege mig hemåt igen. En resa som tog 2,5 timme pga snön. Varför lamslås hela Stockholm så fort det kommer lite snö? Bussarna har sommardäck och tågstackarna är allergiska mot snö.. Suck! Varje gång det kommer några snöflingor är det som om det vore för allra första gången i världshistorien.

Väl hemma var jag om möjligt ännu mer uppgiven och hamnade i en blöt hög på sängen. Pratade i telefon med Fröken Pyssling. Jag hade panik. Det är bara några få veckor kvar i behandlingen och jag vill utnyttja varenda sekund av den. Istället ligger jag i en blöt hög hemma i min lägenhet och försöker tvinga i mig näringsdrycker för att inte tappa mer i vikt än vad jag redan gjort. Anorexin jublar och jag gråter. Fröken Pyssling är dock klok. Tre gånger idag har hon sagt till mig vilken kämpe jag är och varje gång har det gjort lika ont. Hon påminner mig om de viktiga myrstegen och säger att jag inte är samma person som jag var när jag började i behandlingen. Innan vi avslutar samtalet beordrar hon mig att inte dra igång några pysselprojekt utan bädda ner mig tillsammans med Fnattis - för enligt indianerna har katter helande krafter. Hon läste även denna bön för mig:

"Gud, ge mig Sinnesro att
Acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan
och Förstånd att inse skillnaden."

Nu ska jag försöka få i mig lite kvällsmål och hålla tummarna för att jag kan åka iväg till behandlingen imorgon. Om jag inte mår alltför piss åker jag dit och testar att äta och fungerar det inte får jag fara hem och åter lägga mig i en blöt hög på sängen..

Overkliga ord

Nu är jag nästan färdigpackad inför helgens äventyr. Jag hatar verkligen att behöva planera vilka kläder som ska med. Hur ska jag på en lördag kunna veta hur elaka ångesttrollen är på tisdag? Uäääh!! Oh well, i värsta fall får jag köpa mig en mammaklänning under en av de planerade shoppingturerna..

I morse, till frukosten, provade jag den fruktade näringsdrycken med tropisk smak. Hela gänget har varnat mig för den ända sedan jag började, men nyfiken som jag är var jag tvungen att smaka en innan tiden på behandling är slut. Uäck! Sötsliskig kokossmak med inslag av ananas, som fick mig att må dubbelt så illa som när jag dricker två stycken andra på raken. Vem är det som har utvecklat den smaken? Är det överhuvudtaget någon som har provsmakat den innan de lanserade den? Och finns det någon som faktiskt köper den frivilligt? Huuu, jag får rysningar bara jag tänker på smaken och jag tackar mig själv för att jag endast tog med mig en sådan hem!

Igår var en konstig dag på behandlingen. Jag var där, fysiskt. Skrattande och levande, men ändå inne i min egen grubblande och ångestmolande bubbla. En underlig känsla..

Resan till behandlingen ägnades åt grubblande och uppladdning inför mitt planerade prat med A. När jag väl var framme stötte jag ihop med en av mina medsyster som är lika konstig som jag - jo, vi har kommit fram till det gemensamt. ;o) Vi hade båda två, vilket inte är alltför ovanligt, högst aktuella grubblerier inom samma ämne. Åh, tack vare den här tjejen känner jag mig inte längre som en ailen! Hur som helst hann vi prata av oss lite innan frukosten och hon peppade mig att ta tag i snacket med A. Trots det hann jag plocka fram hela min frukost och sätta mig på stolen innan jag reste mig igen och bad att få två ord med A.

Som så många gånger förr var denna oro inför pratet helt obefogad. Innan jag klev upp på vågen fick jag höra ord vilka jag tror är anledningen till mitt förvirrade tillstånd under resten av dagen. Hela situationen fick mig att tänka på talesättet att det inte är vad man säger utan hur man säger det som betyder något. A har verkligen förmågan att säga saker på ett så ärligt och öppet sätt att man, vare sig man vill eller inte, måste ta åt sig av det. Igår sa hon till mig att hon hade kommit att tänka på mig under torsdagskvällen och blivit alldeles varm inuti och fått nästan som rysningar när hon insåg vilka stora framsteg jag hade gjort under torsdagen.

Där någonstans försattes jag i mitt obeskrivbara tillstånd, vilket jag fortsatte att befinna mig i under resten av dagen..

Tvinga mig inte att sakna...

Kommentarer överflödiga

(klickbar)

Självkänsla

Idag har jag snubblat över flera artiklar om självkänsla. Aftonbladet har en artikel om Mia Törnblom och Damernas Värld har en artikel om att sänka sina krav och bli lyckligare. Mia poängterar skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och framhåller hur viktigt det är att vi grundar vårt värde på den vi är och inte det vi presterar. Tyvärr är dagens samhälle extremt inriktat på just prestationer och framgång vilket försvårar hela processen. Att vi dessutom är så präglade av Jantelagen gör att vi lätt förminskar oss själva och fokuserar mer på det negativa än det positiva.

När jag var på Mias föreläsning i Stockholm i höstas sa hon en sak som jag aldrig tidigare reflekterat över. Hon bad oss i publiken att, för oss själva, räkna upp de viktigaste människorna i våra liv. Sedan frågade hon hur många av oss som hade nämnt oss själva som en av dessa människor. När hon först ställde frågan undrade jag vad det var för idiotisk fråga - Jantelagen javisst! Men när hon sedan fortsatte att prata fick jag verkligen en uppenbarelse. Självklart är det jag som är viktigast i mitt liv!

Mias ständiga tips är "Jag är bra"-boken. Tanken med den är klok och jag har i cirka fyra månaders tid skrivit i en sådan bok, precis efter Mias direktiv. För ett par veckor sedan modifierade jag dock skrivsättet för att det bättre skulle passa mig. Eftersom jag ständigt får upp alla dessa negativa tankar i huvudet tog jag helt enkelt bort rubriken "hjälp" och "mindre bra". Rubriken "bra" har jag döpt till "saker jag gjort bra idag" och rubriken "tack" heter i min bok "bra saker som har hänt idag". Det här skrivsättet får mig att bara fokusera på det positiva med dagen och mina allra pissigaste dagar kan jag bläddra i min lysrosa bok och se att jag faktiskt har gjort bra saker och att det har hänt bra saker. I Mias bok ska man skriva tre bra saker och tre tack, men jag begränsar mig inte till det. I min bok skriver jag minst tre bra saker jag gjort och saker som har hänt, men jag försöker att komma på så mycket som möjligt att skriva ner.

Hur man än väljer att göra så tror jag att det är någonting som är väldigt nyttigt och som kan vara till stor hjälp. Det var extremt svårt att komma på bra saker i början och att skriva ner dem var ännu svårare! Nu går det mycket lättare och många kvällar kan jag till och med locka fram ett litet leende när jag ser att jag faktiskt gör en hel del bra saker trots allt!

Mitt nästa projekt är även det ett tips från Mia - att stå framför spegeln och säga någonting snällt till mig själv. Just nu känns det som en helt omöjlig uppgift och, även om man inte kan tro det när man ser/hör Mia idag, så var det precis så även för henne. För henne var det så svårt att hon var tvungen att kräkas efteråt, men uppenbarligen går det att övervinna rädslan och självföraktet. Jag ska börja med någonting enkelt.. typ "Jag är okej".

Artikeln i Damernas Värld handlade om att sänka sina krav - både på sig själv och på andra. Är man själv perfektionist förväntar man sig oftast att även omgivningen ska vara det, vilket kan medföra att man ofta blir besviken och/eller känner sig sviken. Detta kan i förlängningen leda till dålig självkänsla, ångest och depressioner. Genom att sänka kraven, både på sig själv och andra, reduceras således risken att bli besviken och istället för att ständigt leta fel kan man se det fina även i små saker. Också denna artikel belyser hur viktigt det är att lära sig att se det man gör/får/är med om som är bra och som man uppskattar och rekommenderar också att man skriver ner detta i en liten bok varje kväll. För att hantera sina krav på andra kan man t ex att lägga fokus på hur man själv påverkas i vissa situationer istället för på den andres beteende, fundera över hur rimligt kravet är och inte alltid förvänta sig att få tillbaka precis lika mycket som man ger. För att släppa på sina krav på sig själv poängteras att det är viktigt att våga be om hjälp, att acceptera svagheter som en normal del av livet och att slappna av - undvika tunnelseendet.

Allt detta är visserligen lättare sagt än gjort, men om man aldrig börjar eller försöker kan man aldrig veta om det går. Behandlaren som håller i gruppbehandlingen kom in på lite filosofiska frågor för någon vecka sedan där hon menade på att vi automatiskt måste förutsätta att saker ska gå bra för att kunna leva. Som exempel tog hon att vi måste förutsätta att vi kommer att komma fram levande till jobbet. Om vi inte gjorde det skulle vi ju aldrig våga åka och jobba och då skulle vi inte kunna leva. Det är värt att fundera lite över..

Dagens skratt

Fick denna mailad till mig från min kära mor:

Känns inte som något alltför osannolikt.. ;o)

Sinuskurva

Fulländad illustration av mina senaste dagar.. Ena sekunden kiknar jag av skratt för att i nästa skaka av ångest och tårar. Däremellan bor jag antingen i min lilla bubbla eller fokuserar frenetiskt på någonting konstruktivt. Varför dessa extrema nivåskillnader?

Morgonen började med fasa inför vägning, men jag glömdes bort och slapp således. Blandade känslor.. Lättnaden att slippa se de där irriterat blängande siffrorna som bara hånar mig mer och mer för varje vecka bråkar med känslan av att vara bortglömd och inte så viktig. Samtidigt som en annan del av den så kallade hjärnan säger åt mig att de ser så tydligt på mig att jag skenat upp i vikt den här veckan att de inte behöver väga mig. Då får jag ännu mer panik över näringsdryckerna jag fortfarande tvingas peta i mig - för om det syns så tydligt hur mycket jag faktiskt gått upp den senaste veckan så borde jag alltså inte behöva några näringsdrycker alls nu. Allt grubblande har i alla fall resulterat i att jag bestämt mig för att haffa A innan frukosten imorgon och få lite svar.

Det börjar närma sig slutet för många av mina medsystrar nu. Känslorna är så otroligt blandade. Visst är det helt underbart att de nu ska få prova sina vingar och att majoriteten av dem har utvecklats så enormt mycket under sin tid i behandlingen, men jag kommer att sakna dem. Sakna dem så fruktansvärt mycket! Man hinner gå igenom så mycket tillsammans under en behandlingsperiod och man lär känna varandra på ett helt annat sätt än om man möts t ex ute i arbetslivet. Det kommer att kännas extremt konstigt och tomt att inte träffa dessa underbara, fantastiska och starka tjejer, som hjälpt mig så mycket i min behandling, varje dag..

Förmiddagen ägnades alltså åt korttillverkning. Tre medsystrar lämnar oss nästa vecka så det var full fart i pysselrummet. Tyg, papper, pärlor, lim och paljetter överallt, svängig musik i radion och massor av tjatter och skratt. En stund som verkligen präglades av värme, systerskap och skaparglädje!

10 minuter innan lunch kände jag hur den kom krypande. Ångesten. Helt från ingenstans. Jag försökte ignorera den, ungefär som när man var liten och satte händerna för ögonen så att man inte såg och trodde att man blev osynlig. Mitt ignorerande fungerade ungefär lika bra. Placerade mig strategiskt bredvid A vid lunchen, men när de stora, rosa och rent ut sagt vidriga kasslerskivorna uppenbarade sig framför mina ögon såg den sin chans, ångesten. A lät mig hämta Stesolid och kom efter för att skrämma bort ångestspökena. Det går lättare nu - att berätta vad ångestspökena säger till mig. Det som inte gick alls förut! Och bara att berätta vad de säger gör dem lite svagare. När A sedan kommer med sina kloka ord och varma kramar så blir de ännu svagare, nästan hanterliga. Kasslern kom tillslut ner i magen samtidigt som ångestspökena hölls tillbaka genom samtal om rosa bubblor (bilen) med målade blommor på.

Eftermiddagen och kvällen var fulla av skratt. En medsyster och jag tittade på videoklipp från TV-programmet "Pyjamas" på datorn och skrattade så att vi fick ont i magen. Kvällssamlingen ägnades åt någon "Så ska det låta"-liknande aktivitet som fick alla att vakna till liv och sjunga och härja vilt. Härligt!

Senkvällens höjdpunkt är i alla fall, utan tvekan, responsen på mitt smygpeppande! :o)

God natt!