Kuddfynd!

Det blev en tur in till stan idag på dagen. Jag kilade in hos optikern och fick mina glasögon lite efterjusterade - de har glidit ner på näsan och givit mig skolfrökenlooken de senaste dagarna. Myrorna ligger bara några meter bort så jag smet in där för att se om jag kunde göra något fynd. Jag traskade omkring i butiken rätt planlöst när jag i ögonvrån såg någonting rosa i en korg och där var den - min kudde!! Den jag trånat efter på Indiska, men inte tagit mig för att köpa pga priset. Jag kan inte för allt i världen förstå den människa som ratat denna kudde! Nu är den i alla fall i tryggt förvar hemma hos mig och jag kommer aldrig att släppa taget om den!!


Utöver kudden hittade jag en bok för 10 kr - "Flickan från ovan" av Alice Sebold. Den verkar riktigt bra och jag fick precis mitt intryck bekräftat av min ängel, som redan läst den. Appropå min ängel så blir vår relation bara mer och mer creepy. Vi säger samma saker samtidigt, tänker samma saker samtidigt, skickar SMS till varandra samtidigt och tycker samma sak om det mesta - både saker och händelser. I veckan berättade hon om en bok som hon tycker är så bra som jag skulle få låna av henne. När jag idag berättar om boken jag köpt så visar det sig att det är den boken. Galet! Men som vi sa - det är tur att vi inte har samma killsmak! ;o)

Det har varit en bra lördag. Jag har inte planerat någonting - bara gjort saker som fallit mig in för stunden. Ett fenomen som aldrig tidigare varit förknippat med mig. Mina dagar har alltid varit planerade från den stund jag vaknar tills att jag går och lägger mig. Struktur och kontroll. Det kan vara skönt att släppa lite på den. Frågan är bara hur lätt det blir att släppa på den när den riktiga vardagen - den där ute i verkligheten - sätter igång igen..

Imorgon ska jag städa, tvätta och pyssla lite i lägenheten. Inredningsnörden i mig längtar till slutet av februari då H&M lanserar sitt nya inredningskoncept H&M Home. Spännande!

Nu - kvällsmål..!

Slapparlördag

Jag sov till strax före kl 10 - helt underbart! Drömde visserligen en hel del underliga saker, t ex att min granne (hon som borrar med slagborr kl 21.30 en fredag) hade flyttat in hos mig. Blev ganska lättad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm!

Hittills har lördagen inneburit telefonprat med både Ma och Pa och gos med världens goaste Fnatt som nu har burrat ner sig inuti påslakanet i min säng. Resten av dagen är ganska oplanerad. Jag ska måla klart mina ljuslyktor och handlat lite mat. Kanske tar jag en tur in till stan för att titta in på Myrorna. Har även lite funderingar på att baka bröd. Dock har jag nästan en hel limpa bröd i frysen och min frys är väldigt liten..

Innan jag gör någonting mer vettigt med den här dagen måste jag som stolt syster länka till min grymma brors bands hemsida: The Fast Forwards. De vann igår tävlingen Jack Rocks Sweden!

"The Fast Forwards>> kammade hem segern i årets upplaga av Jack Rocks!! GRATTIS säger vi till bandet. Nu väntar inspelning av skiva samt bearbetaning av media för att hjälpa bandet att bli signade! 20.000 i musikutrustning kan bandet hämta ut hos JAm OCH de får också ett uppträdande på Rockweekend 2009!"
(Saxat från www.jackrockssweden.se)

Extrem trötthet

Min trötthet har hållit i sig hela dagen! Somnade direkt efter frukost, vaknade för att gå och shotta och tacka "Bertil" för doftpresenten hon lagt bredvid mig när jag sov, somnade igen efter det och vaknade strax före lunch. Åt lunch - kyckling idag, tack och lov - halvslumrade på vilan efteråt, skrev ett meddelande och halvslumrade igen tills det var dags för samling. Ändå är jag fortfarande sjukligt trött. Hade kunnat somna redan för ett par timmar sedan. Knarkade visserligen Stesolid i morse, men jag har aldrig varit med om denna extrema sömneffekt tidigare! Hur som helst är det grymt skönt att det är helg så att jag kan sova ut imorgon!

Fick svar på mitt meddelande innan mellis. Det värmde - speciellt slutet:

"Ta hand om dig i helgen "lill-snörpan",
så ses vi nästa vecka!
Kram A"

Blev lite kramkalas innan jag åkte hem för dagen. Fröken Pyssling fick kram och tack för att hon var så go' mot mig igår kväll (bl a) och A var tvungen att få en kram för brevet och egentligen en hel massa annat!

Innan jag åkte hem till min lägenhet och missen så strosade jag omkring en stund på stan. Köpte med mig lite middag och spanade efter inspiration i lite inredningsbutiker. Resten av kvällen har varit riktigt lugn och skön. Jag har dessutom varit duktig och ätit både fruktyoghurt och morotsbröd till kvällsmålet.

Strax dags att krypa ner i sängen och läsa nästa bok jag givit mig in på - "Om jag kunde drömma" av Stephenie Meyer..

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Mari: Jag måste godkänna kommentarerna innan de läggs upp på bloggen och lämnar du din mailadress så godkänner jag inte den kommentaren. :o)

Fredagströtthet

Jag är helt otroligt trött den här morgonen. Huvudet är som en betongklump och det känns som att jag behöver flera dygns sömn. Det har varit en natt full av konstiga drömmar om allt och inget. Tur att det är helg alldeles alldeles strax!

Sitter och lyssnar på fredagsflirten i kortversionen av Christer på P3. Singelkillen frågade en av tjejerna: "Om du vore en bil - skulle du då vara en James Bond-bil eller en Smart-bil?". Jag skulle utan tvekan ha valt en rosa Smart-bil. Den är liten, smidig, söt och smart - allt man kan önska sig!

Nej, frukost med Fröken Pyssling väntar..

------------------------------------------------------------------------------------------

Mari: Tack för alla dina kommentarer - de värmer och är jätteroliga att läsa!

Dust It är en hårstylingprodukt för att få volym i håret. Det är som ett puder som man pudrar i håret. Helt luktfritt och ger jättemycket volym. Jag är helt fast! :o)

Lämna gärna din mailadress om du vill att jag ska svara på någon kommentar (jag publicerar den inte här i bloggen) - eller ännu hellre: börja blogga! ;o)

Home sweet home

Idag har jag lyckats knåpa ihop ett CV på engelska, skicka iväg det och boka in ett möte med ena forskargruppen. Spännande, roligt, läskigt och jättenervöst! Det tog mycket längre tid än jag planerat att skriva CV:t. Vilket iofs antagligen beror på att jag pratade med folk på MSN och folk in reality under tiden. Dessutom är det ju ett hundratal mattider att passa.

Förmiddagen förlöpte annars ganska fort och smärtfritt. Satt i vardagsrummet och skrev CV och pratade på MSN med min ängel som satt i andra soffan 2 m bort - inte alls supernördiga. Dessutom brast vi ut i skratt samtidigt lite då och då under våra samtal och resten av sällskapet trodde nog att vi tappat förståndet. Men det bjuder vi på!

Eftermiddagen avslutades med en gammal hederlig ångestattack. Jag kan det där nu - snälla låt mig slippa dem nu! Det är så fruktansvärt hemskt när allting bara sköljer över en som en stor våg. All värdelöshet och hopplöshet, känslan av att allting man gör bara är fel, och att känna att ingen tror på vad man säger. Maktlösheten över livet och framtiden. Rädslan för att aldrig någonsin bli en normal människa och leva ett normalt liv. Äcklet jag numera känner så extremt starkt när jag äter kött. Jag ryser, det går ilningar längs ryggraden och jag pepprar för att få i mig skiten. Enough!

"something's waching over me
there's someone in my house that I can't see
I've asked her many times to leave
she tells me she's not evil

in my hours of confidence
when feeling real and worthy of my friends
when I let go of my defence
she's waiting in a corner

angel of sadness
angel of grief
save me some hours
to try on my own
when the music is over
the silence is on
I'll be completely on my own
but I'll work it out
and find me a home"

- A Camp

Nu är jag hemma - i min underbara lägenhet med min fantastiska misse! Imorgon är en ny dag och jag har lovat Fröken Pyssling att äta frukost med henne..

Fulländad morgon!

Att fixa håret utan Dust It är som en morgon utan rena trosor! Idag har jag både Dust It och rena trosor - förutsättningar för en bra dag. Right!?

Seriösa saker på schemat idag: knåpa ihop ett CV på engelska, maila forskarskolan, börja skriva på en ansökan dit och sedan undersöka utlandsmöjligheter.

Off I go..

What a day..

Bara för att jag skrev det där inlägget om kött igår så serverades det tunnbrödrulle med äckelkorv i till lunch. Jag höll verkligen på att kräkas och känner mig fortfarande som en stoppad korv. Har ätit ett helt paket tuggummi och ett 10-tal fluortabletter under dagen för att få bort smaken. Det hjälpte inte mycket.. Dessutom hade A mage att påstå att jag antagligen mår illa pga psykiska saker och inte pga köttet. Jag hatar att bli behandlad som ett förståndshandikappat barn! Ja, jag har kunnat äta kött tills nu. Det har inte varit gott, men det har gått. Nu är dock köttintaget mättat - jag fixar det inte längre. Såhär mycket kött har jag inte stoppat i mig på flera flera flera år och det äcklar mig. Snälla, förstå mig - lita på mig!!

Det är få saker som gör så ont i mig som när folk inte litar eller tror på mig. Jag kommer fortfarande ihåg min rädsla och förtvivlan när jag som liten blev anklagad för saker jag inte hade gjort, eller när de inte trodde på det jag sa. Nuförtiden blir jag mest förtvivlad och känner mig hemskt kränkt. Jag blir nertryckt till ingenting - och det gör fruktansvärt ont!

A trodde inte på att jag hade tagit måltidsdryck vid middagen. Hon tror inte på att jag mår illa, både fysiskt och psykiskt, av att äta kött. Och idag har hon tyckt en hel massa konstiga saker.

Jag tror inte att A tycker om mig.
Och det gör också ont.

Hur som helst har jag i alla fall fått ett bra slut på dagen! På hemvägen hämtade jag ut mitt H&M-paket och i brevinkastet låg min älskade Dust It! Alla kläder utom en kofta satt jättebra - det var dessutom den dyraste så den åker tillbaka. Jag är mycket nöjd med mina fynd - 6 plagg för 200 kr totalt! Sedan pratade jag i telefon med mamsen, som för övrigt står bakom mig i köttdebatten vilket är hemskt skönt! Nu snackar jag skit och skrattar med min ängel på MSN - perfekt avslut på en knasig och energikrävande dag!

Ord av vikt

Min förkylning gav sig väldigt fort den här gången - grymt skönt! Nu är det bara lite snuva och hosta kvar. Det kan jag leva med bara jag slipper halsont och huvudvärk.

Fick precis ett godmorgon-sms från min ängel - små ord som gör en så glad! Det är samma sak med alla kommentarer här i bloggen, de peppar mig otroligt mycket! TACK söta ni!

Jag vet att jag igår kom att tänka på någonting som jag skulle skriva om i bloggen, men det har försvunnit ur mitt huvud - som all annan viktig information. Hjärnan känns mest som en gröt nuförtiden. Jag glömmer saker som jag förut aldrig skulle glömma - vet inte om det är ålder eller anorexi som är boven. Kanske är det en kombination. Jag har visserligen börjat kunna läsa lite böcker igen. Inga deckare eller avancerade saker, men böcker av t ex Cecilia Ahern går att plöja sig igenom utan att behöva läsa varje sida 3 gånger. Alltid något!

Just nu läser jag "Innan jag dör" av Jenny Downham. Jag är fullständigt tagen av den och kan inte sluta läsa! Längtar tills jag får sätta mig på bussen och fortsätta, samtidigt som jag inte vill fortsätta eftersom den då kommer att ta slut..

Ny dag..

Om kött

Att äta eller inte äta kött har varit en fråga som dominerat mina matvanor sedan yngre tonåren. När jag var 15 år blev jag vegetarian för att i samband med min första ätstörningsbehandling, på rekommendation av kliniken, börja äta kött igen.

Nu har jag försökt att tycka om kött i 4 år, men jag kan inte tycka att det smakar gott. Varje gång jag tvingas äta kött och någon annan får ett vegetariskt alternativ tittar jag längtansfullt på deras tallrik. Det ser alltid mycket godare ut - och jag vet att det är mycket godare! Kött går an när det är rökt, som skinka eller kalkon på mackan. Även i mald form, typ färs och korv, kan det vara helt okej - om det är bra kryddat dvs. Detsamma gäller kyckling; kriterierna för att jag inte ska tycka att det är jätteäckligt är att det är rökt eller starkt kryddat. Helt kött eller okryddade köttprodukter ger mig däremot rysningar. Järnsmak, seghet, broskbitar, fettbitar och allt annat vidrigt som kommer med köttätandet får mig bara att må illa. Att i varje tugga vara beredd på att tugga på någonting som inte borde vara där skapar verkligt obehag.

När jag hör någon säga: "Jag vägrar äta döda djur" hugger det till i hjärtat. När jag hör någon säga: "Detta är till dem som äter vegetariskt" känner jag mig extremt utanför - utfryst. Och när jag hör någon säga: "Det känns så fel att föda upp djur bara för att döda dem och dessutom utsätta dem för lidande" har ångesten hunnit ikapp mig hundra gånger om.

Sedan när blev det andras sak att bestämma vad jag ska äta - hur jag ska leva mitt liv?

"Om du gör det som är rätt för dig kan det aldrig bli fel."

Kloka ord från Fröken Pyssling. Ord som jag ska försöka tänka på lite oftare. Varför äta kött bara för att någon annan tycker att det är bra, när jag i själva verket mår dåligt av det? Jag antar att jag inte kan påverka situationen så mycket just nu, men när jag skrivs ut är det finito med läskiga köttprodukter! Fisk, skaldjur och veggomat är det enda som kommer att komma ner i min mage efter 9/4-09!

Egentligen vill jag sluta med det nu, helst igår, men en del praktiska saker, som att jag får kväljningar av hårdost på mackor, försvårar övergången. Däremot är det nästan så att jag skulle kunna offra mig - tvinga i mig ost på mackorna bara för att slippa köttet.. Någon dag ska jag vara modig och göra en jämförelse: vad är hemskast - ostmacka eller kött?

Deal!

Välkänt svammel

Jag tittade inte på siffrorna. Det kändes bra - nästan befriande. När jag inte tittar och inte vet blir det lättare att skylla allting på A när det känns extra jobbigt. Det är hennes fel att jag måste äta morotsbröd och fruktyoghurt. Hennes fel att jag blir fet(are) och ful(are). Att släppa kontrollen är skrämmande, men samtidigt frigörande på något sätt. Trots att jag vet att det egentligen är jag och ingen annan som väljer att genomgå den här behandlingen..

I övrigt är det här en dag då jag mest känner mig som 5:e hjulet. En bekant känsla - alldeles för bekant. Jag känner igen varenda andetag. Kan dem nästan utantill vid det här laget. Om jag blundar kan jag se hur min kropp kläs in i tegelstenar, en efter en, för att sedan foga samman dem till den välkända muren - tystnadens mur. Där känner jag mig hemma. Där är jag trygg. Där är jag bara jag.

Dags att fortsätta leva dagen.

Morgonkaos

Vaknar. Tar en dusch. Fönar håret. Tar min älskade Dust It och börjar pudra i hårbotten. Pudrar lite hårdare. Skakar den istället. Skakar ännu mer. Försöker frustrerat få ut lite puder i handflatan, men måste tillslut ge upp.

Mitt älskade Dust It är slut och jag är beroende!!

Jag var alltså tvungen att starta igång datorn såhär tidigt på morgonen för att beställa hem ytterligare en liten burk av denna hårdrog.

Nu ska jag fara iväg mot vägningen, som egentligen inte borde bekomma mig överhuvudtaget eftersom jag inte får titta på siffrorna...

Det regnar utmaningar

Denna måndag hade en halvkass start och det hemska vädret gjorde det inte direkt bättre. Förmiddagen ägnades mest åt funderingar - nyttiga sådana tror jag - och eftertanke.

På eftermiddagen hade jag samtal med A. Det blev ett långt och väldigt väldigt bra samtal! För första gången kände jag att jag kunde prata ganska så fritt. Jag vågade slänga ur mig massor av de dumma, idiotiska och fåniga tankar som har byggt bo i mitt huvud. Det gjorde ont i mig när A, med sina ärliga ögon, talade om för mig hur hon verkligen lider med mig i allt det jobbiga. Och jag fick massor av positiv feedback på att jag tog mod till mig och släppte ut de där tankarna. Djävulen i mig är riktigt förbannad, men jag vet egentligen att det bara kommer att hjälpa mig i längden. Det var dags för det här steget nu - inte när behandlingen är slut! Nu är jag fullproppad med utmaningar att göra under veckan - bl a får jag inte lov att se min vikt imorgon på vägningen. Det är hemskt jobbigt och nervöst samtidigt som det är fruktansvärt skönt. Ännu ett steg mot att våga släppa kontrollen!

Samtalet med A gav mig lite energi och resten av min måndag har varit mycket trevligare än början på den.

Jag skulle behöva lite av Nemi i mig själv!

Om förändring

Varje gång det händer någonting drastiskt i mitt liv. Varje gång jag mår dåligt, eller helt enkelt bara lite sämre än vanligt - måste jag förändra någonting.

• Klippa eller färga håret
• Köpa nya kläder eller skor
• Måla om
• Köpa någonting nytt till hemmet
• Möblera om
• Byta gardiner
• Träna mer
• Äta mindre
• Utesluta vissa matvaror ur kosten

Listan kan göras oändlig..

Jag förändrar för att fokusera på någonting gripbart istället för det jobbiga. Det är mycket lättare att vara övertygad om att de gardiner som sitter uppe är helt fel istället för att inse och ta itu med det verkliga problemet. Nackdelen är att det verkliga problemet inte försvinner. När gardinerna är bytta tar det bara någon minut innan tillfredsställelsen försvinner och jag hittar någonting annat att förändra. Och så fortsätter det - i en enda lång, ond cirkel.

Ibland kommer jag till insikt och förstår att jag inte kommer att må bättre av att byta gardiner, köpa en ny matta eller måla om samma vägg för fjärde gången. Då börjar den andra typen av förändring - den för att hitta min egna stil. Om jag hittar min stil så kommer jag att både bli gladare och känna mig tryggare. Inbillar jag mig. För jag hittar aldrig min egna stil. Jag influeras av människor som finns i min närhet, helst nya bekantskaper, och plockar upp lite här och lite där. Resultatet blir bara en ännu brokigare garderob och ett ännu mer förvirrat jag.

Samtidigt som dessa två typer av förändringar pågår har även den ständiga förhoppningen eller övertygelsen att jag kommer att bli en lycklig och fulländad människa bara jag blir lite mer vältränad, lite snabbare, lite smalare och presterar lite bättre på jobbet och i skolan pågått. Inte heller den här förändringen har varit någon direkt framgång. Uppenbarligen.

Detta beteende har förföljt mig så många år och har varit en så naturlig del av min vardag att jag överhuvudtaget inte ens har lagt märke till det. Jag reflekterade inte ens över det när ämnet tvångstankar kom på tal i min behandling - inte förrän jag fick höra berättas om ett beteende som är i princip identiskt med mitt. Då började jag se alla mönster och inse varifrån min besatthet för perfektion kommer..

Jag försöker hitta mig själv - min stil och min självkänsla. Det jag inte har insett är att jag kommer att kunna ändra hur mycket som helst på min utsida och min omgivning utan att nå några resultat. För om jag ska hitta mig själv - det riktiga jag - måste jag trassla ut min insida..

Kattfnatt

Min prinsessa vägrar äta allt annat än räkor, kalkon och torrfoder just nu...

Mina projekt

Snart är även denna dag över. Den har gått otroligt mycket fortare än jag befarade att den skulle göra - tack och lov! Jag lyckades piggna till lite mot eftermiddagen. Vann över djävulen och drack näringsdrycken till mellanmålet trots det "satans otyget" och alla efterföljande tankar. Ständigt detta krig..

Har under eftermiddagen hunnit mer ännu lite mer pyssel. Gardinerna som jag plockade upp igår är nu strukna - så gott det går med min ministrykbräda - och hänger nu i vardagsrumsfönstret. Fransdraperierna som hängde mellan hallen och vardagsrummet är nerplockade och ska nog bytas ut mot gardinerna som jag hade i vardagsrummet. Dessutom har jag målat om glaslyktorna som huserar i vardagsrumsfönstret. De gick från skrikiga färger till svart och ska nog även få lite vitt/grått på sig för att få en lite sliten eller gammaldags look.

Jag har en hel del projekt kvar.. Bokhyllan måste definitivt få en genomgång och i klädkammaren står mina tavelhyllor som jag borde sätta upp. Helst vill jag ha dem på väggen ovanför soffan, men den är av betong och vis av erfarenhet vet jag vilket helvete det är med betongväggarna i den här lägenheten. Pappa kallar den för ett skyddsrum - och det är ju bra om det skulle bli krig, men nu vill jag bara ha upp mina tavelhyllor! Jag skulle också vilja hitta en gammal helkroppsspegel med träram att göra mosaik på och hänga i hallen. Och det skulle vara roligt att matcha med mosaik på krukan som står i hallen. Fröken Pyssling har rätt i att man ser allting i mosaik när man väl har börjat pyssla med det - jag skulle nämligen vilja göra ett blombord med mosaik på bordsskivan till vardagsrummet. Kanske också ett par krukor till vardagsrumsfönstret.. Gamla krukor har jag gott om i alla fall! :o) Utöver dessa projekt funderar jag på att måla affirmationer på någon vägg - lämpligtvis en av betongväggarna. En spännande sänggavel står också på listan. Kanske någon smart lösning av fina kuddar från t ex Indiska. Med andra ord är jag en rätt upptagen kvinna!

Nu ska jag göra en stark räkwok med 18 vitlöksklyftor i - ett försök i att förgifta mina baciller. - trots att jag inte alls är hungrig. Jag har lovat mig själv att ligga i sängen senast klockan 21.00. Ska boosta med båda sömnmedicinerna för att kroppen ska få chans att läka till max!

Änglar och djävular slåss i mitt huvud

Ont i huvudet, kli i halsen och snor i hela huvudet. Dessutom har det, i vanliga fall månatligt återkommande, satans otyget bestämt sig för att min kropp nu är tillräckligt fet för att kunna producera annat liv. Ångest! Jag är övertygad om att de manipulerar vågen på avdelningen när jag ska vägas så att den visar mindre än den egentligen ska. Eller så har jag helt enkelt fått min övertygelse, om att min kropp är annorlunda och måste ligga under normalintervallet för att se normal ut, bekräftad. För enligt alla vetenskapliga tabeller och de som påstår sig vara experter på detta har jag fortfarande en resa kvar till normalintervallet.

Och egentligen borde jag bara vara glad eftersom det här är ett bevis på att kroppen är på väg mot friskheten..

Lördagsproduktivitet

Jag har fortfarande ont i halsen. Och i magen. Förbannat! Har druckit te och bara varit utanför lägenheten för att inhandla lite nödvändigheter - som blåbärste och leverpastej - på Ica. Kisse har gjort mig sällskap hela dagen - var jag än har varit så har hon legat bredvid. Inte ens nu vill hon gå ut. Mys!

Koftan har fått nya knappar, krukorna har bytt färg, smyckena är organiserade och de andra gardinerna är upphämtade från källaren. Dessutom lagade jag middag - teriyakimarinerad laxfilé med bulgur, sweet chili-sås och sallad - som trots förkylning smakade riktigt bra. Nu sitter jag med en kopp blåbärste och hoppas på mirakel under natten...

Halsont och äggpakt

Inget gott som inte har något ont med sig.. Idag vaknade jag upp med halsont - igen! Dessutom misstänker jag att jag har haft feber i natt.. Jag har precis hunnit bli frisk från min förra förkylning och jag som aldrig brukar vara sjuk. Det här är helt fel tidpunkt - jag måste kunna utnyttja min tid som är kvar på behandlingen till max nu..

Det fina i kråksången är i alla fall att jag nu verkligen måste se till att bara ta det lugnt, vilket i vanliga fall är en riktig utmaning. Jag har startat upp lite pysselprojekt under dagen - decoupage på krukor som var i fel färg och utbyte av knappar på en av mina koftor. Jag funderar också på att byta gardiner i vardagsrummet samt att göra någonting annorlunda med ljuslyktorna som hänger i fönstret. Dessutom borde jag försöka komma på ett smart sätt att förvara mina smycken på, ta ner julstjärnorna och rensa bort lite/omorganisera i bokhyllan. En sväng till Ica måste jag göra också - upptäckte till min förfäran att leverpastejen inte såg så glad ut. Jag har totalt snöat in på det och bara måste ha det på kvällsmackorna nu!

Appropå mackor och pålägg så slog det mig att det hände ytterligare en positiv sak igår. För någon vecka sedan skapade min ängel och jag en äggpakt - nästa gång det serverades ägg som pålägg vid frukosten skulle vi båda två ta det på en av mackorna. Sedan dess har vi varje morgon förbannat äggens frånvaro, men igår kände jag ägglukten ute i korridoren och vi bestämde oss för att slå slag i saken. Som två katter som väntar på att attackera sitt byte stod vi redo i dörröppningen för att sedan, sida vid sida, flyga fram till bänken med mackor och roffa åt oss av äggskivorna. 10 poäng till oss - 0 till anorexin!

SKRYT

Åh, idag vet jag inte alls var jag ska börja..! Jag är inte ens säker på att dagen varit på riktigt, eller om allting bara har varit en dröm. Om det har varit en dröm vill jag inte vakna!

Dagen började lite ovanligt - men trevligt - med en kort pratstund på MSN med favoritängeln innan jag satte mig på tåget och slumrade in till Melissa Horns underbara musik.

Väl framme fick jag en kram av samma ängel för att några minuter senare få berättat hur mycket kortet vi tillverkat berörde mottagaren. Redan här hade det spridit sig lite värme i själen och när vi sedan begav oss till frukosten fick jag en godmorgon-kram och ett varmt leende av A.

Innan klockan sedan hade slagit 10.00 hade jag fått kommentarer från minst fem stycken i personalen om hur fina mosaikborden blivit, varav två av dem ville ta med dem hem till sig. Fröken Pyssling utbrast: "Fan, vad stolt jag är över er tjejer!" Allt detta beröm för borden har jag dock fruktansvärt svårt att ta till mig - jag skulle ju ha kunnat göra det mycket bättre (om jag bara..)! Trots det kan jag inte förneka att det i alla fall känns roligt att de faktiskt har uppmärksammat borden.

Dagens i särklass allra största händelse inträffade även den före 10-slaget. Jag är fortfarande alldeles stum av förundran.. En otroligt modig och fantastisk människa kom fram till min ängel och mig och sa att hon tycker att vi är så coola och att hon är så avundsjuk på oss för att hon alltid har önskat att få vara precis som vi!!! Jag ryser varje gång jag tänker på det.. Någon vill vara som jag!?!? Min första tanke är att jag verkligen beundrar denna människa som är så otroligt stark att hon vågar berätta det - dessutom öga mot öga! Nästa, för mig självklara och automatiska, tanke är: "Om hon bara visste hur jag är egentligen så skulle hon aldrig säga detta.." Tredje tanken och slutsatsen som min ängel och jag kommer fram till är att vi nog är rätt okej trots allt. Det tar emot att tänka det och att säga det är i princip helt omöjligt, men hur realistiskt är det att en människa kommer fram och säger dessa meningar utan att verkligen mena någonting av det hon säger? Inte speciellt - det måste till och med jag erkänna! Jag är rörd och har fortfarande inte kunnat smälta det!

Som grädde på moset hann jag innan lunch få flera komplimanger för min klänning - ett reafynd från Gina. :o)

A och jag hade ett kort litet extrasamtal på eftermiddagen - hon ville höra hur fortsättningen på gårdagen blev och hur det kändes idag. Det blev ett väldigt bra samtal. Jag kunde berätta lite vad som händer i mig under och efter många av samtalen och hon berättade för mig hur hon tänker om det. Innan vi avslutade svor hon på att hon varken tycker illa om mig nu eller kommer att börja göra det och att hon dessutom tycker att det är spännande att jobba med mig. Det är svårt att förstå och våga tro på att det finns så mycket värme och omtanke i en och samma människa - och att den räcker till så många..!

Veckan avslutades med att Fröken Pyssling talade om hur berörd hon är av det systerskap som finns ibland oss just nu. Hur fint hon tycker att det är! Och idag har jag verkligen fått känna av det..!

Innan jag fick åka hem hade jag det fruktade läkarsamtalet med både läkaren och A närvarande. Två par granskande ögon och öron som förväntar sig snabba och klara svar.. Hu! Världens snällaste behandlare (hennes egna ord) kom dock och hämtade mig och vi trippade bort till läkaren i armkrok. ;oP Samtalet gick riktigt bra (läs: jag behövde inte prata så mycket). Läkaren berättade att hon nästan var klar med remissen till allmänpsyk som ska "ta över" efter dem. Det är planerat så att jag ska hinna träffa dem på allmänpsyk innan jag slutar min nuvarande behandling för att de ska vara säkra på att de remitterat mig till ett bra ställe. Hon lovade dessutom att sköta kontakten med Försäkringskassan åt mig eftersom det var lite mer pondus om läkaren själv ringde. Min läkare är grym!

Innan ikväll var min helg helt fri från inbokade saker, vilket kändes både skönt och lite trist.. Men som en räddare i nöden dök en av Sushi-tjejerna upp på ansiktsboken och vi bestämde att dra ihop hela gänget på söndag för lunch med livemusik på Kulturoasen. Det ska bli så mysigt och roligt! Resten av helgen ska jag ägna åt att vara kreativ..

Jag vill inte att den här dagen ska ta slut!

Att tala är guld..

Idag har jag för första gången talat mig ut ur en ångestattack. Jag är fortfarande i ett väldigt förundrat, nästan chockartat, tillstånd. Känner mig så.. tom? Som att någonting saknas. Och jag bara väntar på att ångesten ska komma tillbaka - ännu starkare. Det här är en helt ny upplevelse för mig..

Om man tar Stesolid blir man lugn/seg.
Om man pratar sig ur ångesten blir man tom?

Jag behöver prata. A har rätt i det - och jag förstod det mer än någonsin idag - men tidsbestämda samtal i förhörsposition på kontorsrum skapar bara prestationsångest, tunghäfta och minnesluckor. Ångest är mer regel än undantag och känslan av att vara fel och värdelös blir bara starkare. Min behandlare är underbar och jag önskar bara att jag kunde vara bättre på att utnyttja det..

Att resa sig upp och gå är ingen hållbar lösning. Inte heller att krypa undan med ångest och tårar i en soffa, i andra korridoren, för att slippa synas och märkas. Att A efter en stund hittade rätt på mig, sa kloka ord och hämtade fröken pyssling, för att inte lämna mig ensam när hon var tvungen att åka, räddade min eftermiddag och kväll.

Hon växer i mina ögon varje dag, fröken pyssling. Ingen har tidigare fått mig att prata så som vi gjorde idag. Ett spontant samtal, ingen tidsbegränsning, ingen prestation och bredvid varandra i en soffa. Jag fick höra så kloka ord. Svarade på genomtänkta frågor och fick tänkvärda kommentarer och motfrågor på mina svar. När jag inte hittade svaren hjälpte hon mig. Talade om för mig hur hon ser på olika saker och situationer. Gav mig perspektiv och påminde mig om vad jag faktiskt gör varje dag. Någonting i hennes ögon, hennes ärlighet, kloka ord och förtroendeingivande utstrålning gjorde att orden började komma allt lättare ur min mun. Hon fick höra alla grubblerier som jag inte vågat ta upp med någon annan. Av rädsla för ensamheten - att bli avvisad, klassad som dum och fånig och få alla tankar bekräftade. Ingenting av detta hände. Istället fick jag bl a höra vilket mod och vilken styrka jag besitter som vågar kämpar mot anorexin, att jag har en kraft inom mig som jag måste låta komma ut och att jag inspirerar henne min kreativitet. Hon avslutade med att säga att jag är grym.

Jag känner mig priviligierad som har fått möjlighet att lära känna denna underbara människa!

Fokusera på det du gör och klarar av - inte på det du inte klarar av!
- Fröken Pyssling

Utmana!

Idag vaknade jag klockan 03.00.. Satte på radion och låg och halvslumrade till klockan 05.15 då jag gick upp och släppte in My. Det var en rätt motvillig katt som tillslut kom in, trots att hon varit ute i 10 timmar. Bland det första hon gör när hon kommer in är att kräkas i hallen, men nu har vi hunnit jaga lite hårsnoddar en stund i alla fall. Så mysigt började min torsdag.. :P

Jag utmanar idag. Trots alla extrakilon har jag på mig en tight, långärmad top. Vi diskuterade det lite igår, en tjej och jag, och vi kom fram till att det är optimalt att utmana med sådana saker så länge man är i säkert förvar så att säga. Fröken pysslings kommentar igår peppade mig lite också lite extra. Mysiga koftan följer dock med för säkerhets skull!

Man måste våga för att vinna..!

Det blev bättre!

Efter mellis irrade jag planlöst omkring i korridoren på avdelningen. Toaletten var lockande, men jag har lovat att inte göra sådana saker och jag vet att det knappast hjälper mig mot friskheten! På A's dörr lyste det röd lampa och fröken pyssling var spårlöst försvunnen. En liten stund senare sprang jag som tur var in i en annan irrande (underbar) själ. Vi slog oss ner i en soffa och yrade om idiotiska diskussioner och lyckades hitta lite motargument och positiva följder av behandlingen hittills.

När A's knapp slocknade vågade jag mig in på hennes rum. Fick lite pepp och cred för att jag gick in på hennes rum istället för toaletten. Ninjade till henne en kram innan jag gick - otroliga människa som orkar! Eftersom det är "kramens dag" idag så var jag tvungen att sticka in huvudet även på Karins rum och ninja till mig en till kram. "Vilken tur jag har" var hennes kommentar - hon är så go'!

Jag utmanade imorse och satte på mig min gammelrosa klänning. När jag köpte den älskade jag den och tyckte att den passade riktigt bra på mig. Nu, ett antal kilo senare, kan jag inte påstå att jag är av riktigt samma åsikt. Idag blev jag dock så arg på alla tankar att jag beslutade mig för att ha på mig den ändå - för den är verkligen inte för liten någonstans egentligen! Gick omkring och kände mig otymplig och obekväm när fröken pyssling - som för övrigt är ärligheten själv - kom fram till mig och sa hur bra hon tyckte att jag passade i just den klänningen. Jag blev så chockad att jag helt glömde bort att ninja till henne en kram! Men hennes kommentar har fått mig att överväga en ännu värre utmaning imorgon.. Då följer det däremot med en kofta att gömma mig i om det skulle bli alldeles för hemskt!

Det är verkligen inte bra för mig att somna på dagen - sitter här och är pigg som en mört! Jag borde verkligen ligga i sängen nu och helst även sova. Om lite drygt 7 timmar ringer väckarklockan och jag läste i Metro förra veckan att man är mer mottaglig för sjukdomar om man sover mindre än 7 timmar per natt. Illa. Imorgon ska jag hålla mig vaken!

Kvällens sångtema var hopp. Winnerbäcks "Nånting större" har en refräng som ger mig hopp och styrka. De två sista textraderna påminner mig dessutom om någonting A sa till mig i början av min behandling och som hon även har upprepat efter det. Dessa två rader är nog bland det vackraste jag har läst och hört..

"Här i bland ruinerna
Bland torra salta tårar
Här bakom rullgardinerna
Och alla uteblivna vårar
Här under askan utav sönderbrända drömmar
Ska vi bygga nånting större"

- Lars Winnerbäck

Kramninja

Idag är det "kramens dag". Den började med 15 minuters skratt i ett sträck, med krampande magar och andnöd som var ett faktum. Jag blev utnämnd till rosa kramninja och fantasin skenade vilt. Underbart!

Jag vaknade pigg som en mört klockan 05.13 imorse. Tog tillfället i akt och låg och myste med My tills hon blev rastlös. Då jagade vi hårsnoddar tills det var dags för mig att klä mig lite anständigt och bege mig hit. Piggheten höll dock uppenbarligen inte i sig. Jag la mig på en madrass klockan 12.15. Tittade på klockan 12.40 och nästa gång jag tittade upp var klockan 13.45. Egentligen hatar jag att sova på dagen, men jag antar att jag får tillåta mig att göra det en period framöver.

Ljudnivån är extremt hög här idag - folk visslar, skriker, sjunger och bara låter - det pysslas med dagissaker och pratas om förbjudna saker. Jag är irriterad och less.

"Min lilla snörpa.."

Idag var det full aktion mot turbulensen. Många kloka ord sades - på ett väldigt konstruktivt och träffande sätt. Jag tror och hoppas att de togs in och förstods av alla - skyldiga som icke skyldiga - så att lugnet kan få infinna sig igen..

A hämtade mig på eftermiddagen. Jag fick häva ur mig allt om alla idiotiska kommentarer. Berätta vad som hände i mig och hur de fick mig att tappa fästet, snubbla och endast med nöd och näppe klamra mig kvar vid kanten på avsatsen. Hon förstod min förvirrade hjärna och efter några visdomsord från henne kunde jag släppa det lite. Innan jag gick fick jag beröm för att jag börjat prata och synas mer. Dessutom påstod hon att jag har bra saker att säga och att folk vill lyssna på mig. Även om jag inte riktigt kan ta till mig orden och lita på henne så värmer det mer än jag tror att hon förstår. Jag tycker om att vara hennes "lilla snörpa"..!

Det har varit en jobbig dag, men en dag full med små framsteg - i alla fall enligt den friska sidan. Jag åt en skiva av mitt fobibröd till mellis, pratade och frågade på gruppen, vågade berätta massor för A och.. vikten ökar, vilket såklart inte känns som ett framsteg, men jag måste försöka se det som det..

Kvällen har gått fort. Hade ett roligt och bra samtal med mamsen när jag kom hem och sedan har jag pratat med min ängel och Vic på msn. Nu är det dags för sängen...

"Frågan är inte vad som är meningen med livet,
utan vad som är livets mening för dig.."
Okänt ursprung

Turbulens

Det är turbulent på avdelningen och idiotiska kommentarer faller lika ymnigt som snön utanför mitt fönster. Bildar högar av orosmoment och låter djävulen ta tillbaka allt mer plats. Det är tungt att pulsa i...

Min ängel har det också tungt och det gör ont i mig.

Glasögonorm(elefant)

Nu sitter jag i mitt rum hemma hos mamma och pappa med nya glasögonen på och försöker vänja mig vid dem och vid tanken på att ha dem på mig imorgon. Efter att ha tvingats ha glasögon i många många år, aldrig tyckt att de har passat mig och alltid känt mig obekväm och utittad i dem har glasögon bara varit förknippat vid ett ont måste. Linserna blev mina bästa vänner, men dock inte ögonens.. Nu har jag i alla fall, med hjälp av gulligaste Anna, lyckats hitta ett par bågar som jag tror att jag kan komma att trivas lite bättre i. För ett ögonblick tyckte jag till och med att det var riktigt fint.. Trots det känns det läskigt och lite ångestladdat att visa mig i dem utanför hemmets väggar.

Har ätit söndagsmiddag med mamma och pappa. Är kräkmätt och stor som en elefant. Ibland bestämmer jag mig för att avbryta behandlingen bara för att slippa de där kilona som är kvar. Kunna tappa några kilo och komma tillbaka till en vikt där jag kände att jag kunde ha vilka kläder jag ville utan att förgås av ångest. Jag blir dock kvar i behandlingen, trots mina beslut, för jag vet ju egentligen att jag inte var nöjd innan behandlingen började heller. Och jag vet att det är insidan och inte utsidan jag måste förändra för att kunna acceptera mig själv som den jag är.

Men HELVETE vad svårt det är!!!

Sonntag

Söndag och jag vaknade klockan 7 utan att kunna somna om. Löste korsordet från gårdagens Aftonbladet och lyssnade på P3. Nu har jag druckit te - Indian Spice, en gammal favorit - lyssnat på Melissa Horn och läst lite bloggar.

Jag längtar efter att få börja träna! Hoppa upp och ner på step-brädan, snurra runt i kombinationer på aerobicspassen, kämpa i backarna på löpbandet, få ut aggressioner på boxpassen och känna musklerna jobba på sculpen. Det är roligt och jag saknar det! Men jag vet också att jag måste lämna det kapitel jag befinner mig i just nu för att kunna njuta fullt ut...

"Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans"

- Melissa Horn

På dagens schema står städning, vattning av blommor, packning, färd mot Stockholm och Täby C för att hämta mina nya glasögon och därefter middag och övernattning hos mamma och pappa i Enebyberg.

Dags att sätta fart..!

Kommentarer

Det händer allt som oftast att folk kläcker ur sig dumma kommentarer, men för det mesta kan jag försöka skaka av mig dem - avfärda det med att människan som uttalar sig inte har en aning om vad de pratar om. Så finns det dessa tillfällen då folk med 100% insikt slänger ur sig de mest idiotiska saker - och dessutom fortsätter trots att de har fått markerat att detta inte är okej. Det är dessa kommentarer som suger sig fast som blodiglar på kroppen och vägrar att släppa. Att mitt i kampen om att komma upp i normalvikt, acceptera kroppens förändring och förstå att det behövs få höra att det vore lättare att vara underviktig.. Eller att ständigt få höra om alla fysiska aktiviteter och hur jobbigt det är att äta X mycket, när jag själv äter dubbelt så mycket samtidigt som jag inte får utöva någon fysisk aktivitet alls..

Dessa kommentarer frammanar en miljon automatiska negativa tankar hos mig. Dessa grundar sig förstås i mina egna övertygelser och måste jobbas bort, men just nu - mitt i kampen - önskar jag att jag kunde få fokusera på mitt!

Sen en tid tillbaka

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort"

- Melissa Horn

Sushikväll

Igår kväll var mina favorittjejer här i Uppsala hemma hos mig. Det var underbart att träffa dem igen - mina glädjespridare! Vi gjorde egen sushi och pratade och skrattade..

Resultatet:

Den rätta ekvationen

Idag har samhällsvetarna erkänt att naturvetarnas ekvationer är de rätta. Det känns mycket mycket bra! Däremot är jag fortfarande av den åsikten att det var totalt onödigt att skrämma upp mig till max innan några beslut var fattade. Oh well, det löste sig till det bästa i alla fall och nu är det fokus framåt..

Fick ett underbart välkomnande, som verkligen värmde, i morse. A kom fram till mig vid frukosten och sa "Vad glad jag är att se dig!". Det är så svårt så svårt att ta till sig dessa ord, men någonting i hennes röst, sätt att säga saker och ärligheten i hennes ögon gör att jag i alla fall måste tro lite grann på vad hon säger. Och det var precis vad jag behövde höra idag..

Var på kroppskännedom på eftermiddagen. Ny ledare den här terminen och hon var riktigt riktigt bra! Ett helt annat lugn under timmen vi höll på och ingen övning kändes alldeles för hemsk och ångestframkallande. Det som tidigare varit en av veckans värsta timmar kan nog vändas till någonting positivt. Får se hur nästa tillfälle blir, men efter idag känns det lovande!

Veckans samtal med A kändes också riktigt bra. Jag kände mig ganska avslappnad - vilket iofs kan bero på Stesolidintaget innan - och vågade berätta lite tankar. Lite planering om hur vi ska lägga upp behandlingen den tid som är kvar och vad vi ska fokusera på i samtalen hanns också med. Det känns otroligt skönt att äntligen åter få ha ett samtal som känns bra! A läser mig bättre än någon annan har gjort hittills. Det gör ont och jag blir nästan rädd när hon berättar för mig hur hon upplever allting och sedan lyckas sätta ord på precis hur det är för mig. Ord om murar som stänger inne det som gör alldeles för ont och om tystnad som blivit mitt skydd.. Löften om att inte rasera några murar förrän jag är redo - jag får bestämma själv. Tala när jag är redo.. Och kanske kan vi i alla fall skapa ett litet hål i en mur tillsammans.

Imorgon ska min ängel och jag utmana!

Logik?

Den här dagen har varit en riktig pärs. Jag som naturvetare förstår mig inte riktigt på samhällsvetarnas ekvationer - där finns ingen som helst logik. Deras system är ungefär som att försöka förklara hur 1+1 skulle kunna vara lika med 3..

Vad skulle jag göra utan min ängel..? TACK för att du finns sötnos!

Nu ska jag krypa ner i sängen och titta på dokumentären om Lars Winnerbäck!

Never ever give up!

Veckans värsta morgon är över för den här gången. Jag hade klarat av viktuppgången och slipper därmed ökning av ordinationen. Siffror och kilon snurrar framför mina ögon, men kämpen i mig försöker, med hjälp av A, att acceptera och våga prova - ta vara på den här chansen..

Har haft gnatande ångest som varierat i styrka hela dagen. En blandning av viktfobi och rädsla för slutet av behandlingen - hur ska jag klara det? Just nu känns heltidsjobb eller studier som en omöjlighet.. Tillslut fick A ta över lite av oron och rädslorna och ångesten lugnade ner sig lite.

Senare på eftermiddagen fick jag ett samtal från en professor på universitetet. Hon berättade lite om deras pågående projekt där RNA-interferens är den huvudsakliga metoden. Det är en intressant metod - jag är nyfiken och vill veta mer! Vi ska höras av igen om någon vecka och då hoppas jag på ett positivt besked..

Trots att ångesten har hållit mig i handen nästan hela dagen kan jag inte vara annat än nöjd med dagen. Jag har tagit stora steg idag! Tysta jag - som inte vill ta någon plats - har öppnat munnen och vågat prata. Jag lastade över tankar på A, jag var väldigt aktiv på gruppterapin och på kvällen var jag med och spelade spel - en av mina största utmaningar hittills!

Håll i mig!

Imorgon är det vägning och vikten skenar hejdlöst.. Jag vet så väl att jag måste upp i vikt för att bli fri - det har jag vetat hela tiden - men trots det är det så fruktansvärt förbannat omöjligt att acceptera fullt ut. Ena sekunden kan jag känna en viss lättnad över att jag börjar bli normal igen, över att slippa folks kommentarer om att jag borde äta mer, att jag är så tunn osv. För att i nästa sekund överösas av ångest över hur stor och äcklig jag är och rädsla inför framtiden. Jag orkar inte med timmar framför spegeln i jakt efter klädesplagg som jag vågar visa mig i. Och jag vill inte behöva gömma mig i baggyjeans och stora huvtröjor för att kunna visa mig ute. Det är en dans med svåra steg.. men trots allt vet jag att jag inte var lyckligare utan dessa kilon...

Det kom upp en väldigt intressant och vettig diskussion i skapanderummet idag - vilket det ofta gör när vår behandlingsassistent sitter där. Vi pratade om första intrycket av en ny människa när hon poängterade hur tråkigt det är att människor så ofta blir bedömda och får status efter sitt yrkesval. Hur ofta ställer man inte frågan: "Vad gör du?" som en av de första frågorna när man träffar en ny person? Vad skulle man få för svar om man istället frågade: "Vem är du?"? Inte lika lätt att svara på, men otroligt mycket mer givande!

Under eftermiddagen fick jag ett mail med ord som gjorde mig glad:

"Jag kommer ihåg dig från kursen i biokemi som jag ledde. Du hade högst poäng av alla på sluttentan så jag har anledning att tro att du är hyfsat kompetent."

Life goes on..

Just nu

10 veckor på dagvården är avverkade och jag har tagit många små, små steg framåt..

När jag började min behandling åt eller behöll jag i princip ingenting förutom kaffe och någon frukt. Idag behåller jag i princip allting jag äter och försöker få i mig följande varje dag:

Frukost:
2 mackor med smör och pålägg
1 tallrik fil/yoghurt, sylt och flingor
1 glas juice

Förmiddag:
1 näringsdryck

Lunch:
1 normal portion mat + sallad

Mellanmål:
2 mackor med smör och pålägg
1 skål yoghurt/fil

Middag:
1 portion mat + sallad

Kvällsmål:
1 macka med smör och pålägg
1 skål yoghurt/fil

Kroppen börjar sakta återhämta sig - jag blir inte längre svimfärdig av att springa några meter till bussen, benen känns inte som blystolpar när jag går i trappor och hjärnan känns inte längre som en gröt.

Jag litar på min läkare. De allra mörkaste tankarna och den konstanta oron har dämpats tack vare ny och fungerande medicin. Framtiden känns inte längre som ett brant stup.

Min behandlare har fått mitt fulla förtroende och jag har vågat mer och mer (även om det går upp och ner också med det) under samtalen. Hon har tagit det i min takt - väntat ut mig. Lyckats få mig tillbaka till nuet då ångest och tankar låst fast mig i deras grepp och tystnaden blivit mitt försvar. Hon har sagt mig ord som jag aldrig tidigare har fått höra och sett mig när jag varit som mest osynlig.

I vår behandlingsassistent ser jag mitt mål - att vara trygg i mig själv och våga gå min egen väg. De kloka orden från henne får mig att vilja kämpa.

Utan alla underbara tjejer jag lärt känna, som kämpar tillsammans med mig, skulle dagarna vara så hemskt mycket svårare. En del har jag kommit närmare än andra och i vissa har jag funnit en vän för livet.

Det är en lång resa kvar, men jag har kommit en bit på väg och nu är jag nog mer nyfiken på vad som väntar än vad som varit...

Det är djupt rotat..

Efter min första behandling - för 4 år sedan - intalade jag mig att jag var frisk. Huvudet svämmade över av sjuka tankar, men jag var normalviktig och eftersom tankarna inte togs på allvar antog jag att det var så det skulle vara. Inte ens läkaren på min nya hemort kunde få mig att erkänna att jag inte var tillräckligt frisk för att klara mig helt utan någon form av stöd.

Jag började springa igen nästan på en gång efter utskrivningen från behandlingen - så länge jag rörde på mig tillräckligt gick maten okej. Mängden träning som jag ansåg vara lagom ökade sakta men säkert. Jag hittade massor av roliga pass på gymmet och jag tränade löpning för att ställa upp i olika motionslopp. Känslan av att slå rekord efter rekord är underbar!

Vad jag inte riktigt ville inse var hur tvångsmässig träningen var. En löptur som var jättelång för andra var knappt uppvärmning för mig. Samtidigt som träningen ökade minskade matintaget och tvångstankarna förstärktes. När kolhydraterna uteslöts ur kosten slog det slint på riktigt igen. Kilona rasade av mig. Jag hade ingen energi alls. Kroppen totalstrejkade när jag skulle träna och eftersom jag inte kunde träna fick jag inte heller äta.

En eftermiddag i höstas sa kroppen och huvudet stopp och jag blev inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Efter 1 månad på psyk började jag i dagvård på en ätstörningsenhet och det är där jag är nu..

Försöker vinna över anorexidemonerna en gång för alla..!

Bloglovin