Jag är en busschaufför

I morse var det dags för psykologsamtal igen. Ett riktigt bra samtal och jag gillar henne mer och mer, "K2". En mörklila sjal från Indiska och intressanta symboler på väggen. Teckningar på white boarden och några välkända ord som fick mig att haja till. Tisdagens mail, onsdagens telefonsamtal och sedan dagens psykologmöte - en röd tråd och jag bara måste tro på ödet!

Jag fick en fantastiskt bra bild av mitt liv under dagens samtal. K2 beskrev, ritade och agerade - och för mig säger en bild mer än tusen ord!

K2 beskrev mig som en busschaufför med en hel drös av otrevliga passagerare ombord. Varje gång i livet jag har kört över en sten har de här passagerarna skrikit elaka saker till mig. Och varje gång de skriker släpper jag gasen, trampar ner bromsen och vänder mig om för att lyssna till vad de har att säga. Nu har jag hört dem gorma så många gånger att jag hör dem automatiskt varje gång jag råkar köra över en sten. Och varje gång jag kör över en sten stannar jag automatiskt upp för att lyssna på dem. När det dyker upp en vänlig passagerare så dränks det den säger i kören av alla otrevliga passagerare och de snälla orden försvinner.

Allt detta gör självklart att resan framåt på vägen går oändligt trögt! Och både har hindrat mig och hindrar mig nu från att köra dit jag verkligen vill.

K2 vill hjälpa mig att ta makten över både gas- och bromspedal. Hon poängterade också att hon är imponerad över att jag över huvud taget tar mig framåt på vägen med tanke på hur många elaka passagerare jag har i min buss.

Jag gillar liknelsen!