Fulltankad

Trött i huvudet, men nöjd efter en hel förmiddag på Capio.

Bland det första jag möttes av var två patienter som avslutade sin behandling på långdagvården ungefär när jag började den. Det fick tankarna om att jag är värdelös, som ännu inte är helt fri, att mildras rejält. Jag har ju trots allt lyckats hålla mig flytande och är inte i behov av långdagvård längre.. Och även om det skulle vara fantastiskt skönt att vara där och bara få släppa på allt kämpande för ett tag - att bara göra utan att tänka - är jag så otroligt glad över att jag slagits med tankarna och inte låtit vikten skena iväg nedåt. Den resan jag gjorde med viktuppgången och allt därtill vill jag aldrig mer gå igenom!

Hur som helst, först var det dags 1-års Stepwise. Något som tog extremt mycket längre tid att göra med Fru Klok än någon annan jag gjort det med tidigare, men jag klagar inte! Idag fick jag alla frågor ordentligt förklarade för mig och vi resonerade oss fram till passande svar tillsammans. Ingen stress över huvud taget och jag fick till och med höra att det var bra att jag tänkte efter så länge vid vissa frågor.

När jag gjort klart självskattningen fick jag en ordentlig genomgång av resultatet och Fru Klok utbrast: "Vad bra det är att du också forskar för då kan jag använda alla fina ord!". Det var roligt att jämföra dagens resultat med resultaten från de 2 tidigare Stepwise jag har gjort. Min profil närmar sig steg för steg "normalprofilen" och poängen för självhatsdelen har minskat! Jag har kvar en ätstörningsdiagnos, eller två: UNS typ 2 och 4. ;oP (Vad det nu gör för skillnad..? I mitt huvud har min ätstörning varit samma sak ända sedan jag för första gången började reducera matintaget.)

Efter Stepwise var det dags för samtal, som även det var med Fru Klok, och jag pratade som aldrig förr. Alla spärrar blåstes bort när jag satte mig i en av de svarta snurrfåtöljerna. Den stängda dörren hindrade resten av världen från att komma in. De välkända tavlorna på väggarna fick tiden att stå still. Och den där lugna, trygga rösten - helt utan några som helst värderingar - lät mig släppa kontrollen och bara vara. Jag.

Det blev ett långt och intensivt samtal. Jag fick utmaningar, beröm, motfrågor och svar. Och det var obeskrivligt skönt att slippa berätta all sjukdomshistoria igen! Att bara kunna dyka rakt ner, utan att behöva gå igenom "lära-känna-fasen". Att få känna sig förstådd i allt man säger och att uppleva känslan av 100 % tillit.

Fru Klok kan, vet och åstadkommer!

Jag, andas ut och tar sikte framåt igen!

Detta sitter från och med nu på fröken Katts kylskåp!