Postern börjar anta sin slutgiltiga form, abstractet är på god väg och nästa projektperiod har löst sig...
Kanske kan det äntligen få bli lite lugn och stabilitet i min tillvaro igen. Just nu är jag matt i hela kroppen, halsen gör ont och hjärnan känns ungefär som om jag skulle ha ätit för många Stesolid. Varenda cell i hela kroppen (nåja, förutom i hjärnan) skriker efter vila, lugn och rutiner.
Och jag kan inte låta bli att känna mig som ett totalt misslyckande för att jag är kvar i samma forskargrupp även nästa period. Trots att jag samtidigt andas ut över att få vara kvar där jag trivs och för att jag får fördjupa mig inom någonting jag verkligen är intresserad av.
Men jag ville ju att det här året skulle bli perfekt..!
FASA att jag sprang på Sven inne på Claes Ohlsson idag! ;O nu behöver man alltså inte längre åka ut till dina hoods för att riskera ett möte! hihi, du skulle sett min tvärvändning när jag såg honom.. hoppas han inte såg mig, nästan lite genant isf ;)
SvaraRaderasköt om dig! kramar
När ska vi egentligen lära oss att skrota det där med perfekt? Åh. Om du visste hur mycket tid jag lägger på att älta hur mycket mer perfekt jag önskar att jag vore. I alla tänkbara sammanhang. Speciellt en mycket bättre flickvän. Förklaring kommer nog på bloggen imorgon. Om jag orkar. Förhållande och ätstörningskamp är väldigt, väldigt krävande kan jag säga...
SvaraRaderaMen vännen, jag tycker iof sig också att man ska försöka få bort alla tankar på perfekt (även fast det är galet svårt) men jag tycker också att man ska lära sig tänka om: kan det inte vara perfekt att få vara i samma forskningsgrupp för rotation 2? För min del blev jag jätteglad när jag läste det och tänkte 'YES, vad skönt'. För min Ka är det perfekt att få vara kvar i forskningsgruppen, året har ännu inte tappat något i perfekthet :D
SvaraRaderaKRAMAR