Jag är tillbaka och det är obeskrivligt skönt!
De senaste dagarna har jag inte känt igen mig alls. Jag har inte känt mig värd att äta. Slagit på mig själv för att jag ätit ändå. Varit livrädd för att ge mig ut och springa. Och senast i morse var jag övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att bli helt fri. Att jag kommer hit, men inte längre.
Efter en morgon i slow motion pallrade jag mig i alla fall iväg till labbet och började med mina proteinspädningar. Strax därefter dök E upp och vi satte igång med den första Western Blotten. Jag var fortfarande off track och fortsatte att vara det tills någon gång efter lunch då jag plötsligt kände hur jag började hitta tillbaka till mig själv. Efter en jättetrevlig fika med E och min huvudhandledare var jag på G igen och labbandet blev riktigt roligt igen!
Startfasen av proteinsepareringen
Färdigseparerade protein
Blockning av protein på membranet
Väl hemma tog jag en skön löprunda i höstsolen. Mössa och vantar åkte på och jag struntade blankt i intervallerna som skulle ha sprungits. Istället njöt jag av en härlig runda på lätta ben bland alla gula löv i vackra Hågadalen.
Nu är det snart dags för mys med kvällsmål och House!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar