Världens bästa mamma!

Japp, det har jag - alla gånger!!

Igår efter dressyrlektionen sa M att hon vill rida mer själv på Capricen, vilket betyder att jag bara får en riddag per vecka. Självklart kopplade jag det genast till att jag inte rider honom tillräckligt bra och bröt ihop totalt, trots att M sa att det helt och hållet beror på hennes egen träning och ridning.. Men jag tycker ju verkligen verkligen om Capricen. Och stallet och hästarna ger mig så mycket - jag behöver det!

Mr J hjälpte mig att nysta i alla tankar på kvällen och till slut kom vi fram till att det nog kanske är lika bra att det blir såhär eftersom jag ändå vill rida klassisk dressyr. I Portugal insåg jag att det verkligen är min grej! Jag har i flera år velat fram och tillbaka angående ridningen, just för att jag inte har trivts med den "vanliga" formen av ridning. Både western och islandshästar har varit alternativ jag övervägt, men nu har jag verkligen hittat rätt! Det är precis så som ridningen var i Portugal som jag vill att det ska kännas när jag rider.

Jag vill inte slita och dra i tyglarna för att bryta av från galopp till trav. Jag vill inte fatta galopp på ett sätt som är helt bak och fram i mitt huvud. Jag vill inte tvinga! Petra sa något om att det är bättre att göra en övning 100 gånger och få ett bra och hållbart resultat, än att forcera fram något:

"Sometimes it is much more important to know why things work or not to understand more - and to have passions for the horse."

Igår kväll googlade jag lite på klassisk dressyr här i Uppsala och hittade ett ställe i Enköping som erbjuder privatlektioner på deras hästar. Det verkar toppen, men något dyrt med studentekonomi. Därför blev jag verkligen eld och lågor när världens bästa mamma erbjöd sig att hjälpa mig så att jag kan få rida lite lektioner där. JIPPIIIIEEEE!!

Saknade Janota