SVA-start

Idag var det dags: första dagen på labb! Jag cyklade med hjärtat i halsgropen och ångesten som en dimmridå omkring mig. Förbannade att jag lämnat all Stesolid hemma och ville mest av allt bara sjunka igenom jorden.

Oron och ångesten visade sig dock vara helt obefogade. Min huvudhandledare mötte mig vid ingången och vi ordnade med all praktiskt förberedelse; skrivplats, dator, nycklar, passerkort, labbrock osv. Sedan var det plötsligt fikadags och efter det satte jag genast igång med labbandet tillsammans med min andra handledare och en doktorand.

De första dagarnas mission är att extrahera RNA från lever och olika organ involverade i andningssystemet hos häst. Steg 1 är att väga upp ca 30 mg av de nedfrusna vävnaderna för att sedan homogenisera dem i en buffert. Det är tur att det är så små mängder jag jobbar med. Tanken på att homogenisera stora vävnadsbitar känns lite sådär måste jag säga.. När proverna är helt lösta i bufferten renas RNA:t ut med hjälp av ett smidigt kit och sparas sedan i -70 grader för kommande analyser, t ex kvantifiering och kvalitetsbestämning som ska göras senare i veckan.

På eftermiddag var det seminarium på BMC, en forskare från Italien föreläste om beta-cellers betydelse/roll i typ 2-diabetes. Väldigt intressant, men jag har som vanligt svårt att bara lyssna och sedan släppa det - jag vill hem och läsa om allting i detalj! Jag vill förstå och lära mig allt, men jag får lära mig att det är en omöjlighet.

När jag kom hem var jag alldeles matt i huvudet av alla intryck, ny information och den långa, intensiva labbdagen. Jag gav mig ut på en springtur för att få lite luft och rensa hjärnan och det var helt fantastiskt skönt! Kroppen kändes jättestark och jag njöt av att vara ute i det vackra vädret.

De senaste dagarnas oroligheter känns lite lugnare nu och ännu bättre är det att jag har en telefontid med A inbokad på onsdag. Under eftermiddagen fick jag dessutom 2 SMS från 2 olika vänner som ville boka in dejter. Det känns fint!