En årsdag. En extrem besvikelse. En förkylning from hell. En uppsvälld mage. Ouppnådd perfektionsim. Demoniska tankar. Påtagliga minnen.
En stunds förlorad styrka.
Och tårar.
Omsluten av mörker.
Så nära att ge upp.
De obekväma sängarna på psyk flimrade förbi på näthinnan och jag bönade och bad om att få bli mager igen. Om jag bara kunde få känna varenda revben och benknota igen. Ingenting annat spelade någon roll. Jag låg i mörkret och var mer redo än någonsin att bara ge upp. Låta mig falla. Helt utan skyddsnät. Släppa kampen och lämna över kontrollen. En gång för alla.
Men.
Den här gången var jag inte ensam. Den här gången kände jag närhet och trygghet från en annan kropp. Tätt intill min. Värme och kärlek som höll mig kvar i verkligheten. Som var starkare än mörkret. Gav mig den sista strimma styrka jag behövde för att ta mig uppåt igen. Att åter välja livet.
Nu fortsätter jag kämpa.
Välj livet gumman, våga släppa in det! Du är så duktig och stark, jag tror på dig! Se inte tillbaka, det är inget liv att vara fast i anorexiahelvetet!
SvaraRaderaKramar
*Styrka*
SvaraRaderaDet är inte värt det.
Vem kunde tro att det skulle bli värre i huvudet ju närmare friskhet man kom? Men har vi tagit oss så här långt vore det väl vansinne att ge upp nu, och behöva göra om allt jobb. Som att skriva en lång roman, kämpa för att knåpa ihop ord till meningar och meningar till kapitel efter kapitel för att sedan radera allt med flit. Lika bra att skriva klart, läsa igenom och förbättra det som kan förbättras när allt är klart. Vill vi sen bränna upp skiten, så visst, men inte innan den är färdigskriven!
SvaraRaderaGäller nog att inte se sig om och se tillbaka. Ungefär som att inte titta ner när man står väldigt högt upp på en höjd. Det är bra att du inte är ensam! Det gör mycket att ha någon nära som inger en hopp och livslust.
SvaraRaderaKram!