Life as it is

Nu är livet igång på 100 % igen och det märks. Jag är labilare. Perfektionistgenerna står under konstant uttryck. Jag trycker ner mig själv. Känner mig ensammast i världen. Inbillar mig att ingen av mina vänner tycker om mig - eller att jag inte har några vänner. Är livrädd för att mr J ska tröttna på mig och lämna mig osv..

Helgens bakslag tog hårdare än jag någonsin kunnat ana. I mitt naiva "jag är oslagbar"-tillstånd trodde jag att de tiderna var passé nu. Att jag hade tagit mig över det där och att vissa tankar aldrig aldrig skulle komma tillbaka, men jag antar att jag har får bråttom. Som vanligt!

Trots det tänker jag ändå inte ge upp. Inte än. Jag vill inte, för allt i världen, byta bort allt jag har i livet nu mot ännu fler dagar och nätter på sjukhus. Dagar där fokus endast ligger på hur många potatisar man ska ta till lunchen eller hur många cm från kanten på yoghurtskålen innehållet ska vara. Det är över nu.

I höst och vinter ska jag inte stänga in mig. Inte isolera mig från vännerna. Inte ägna hela dagarna och kvällarna åt träning och plugg. Inte sluta äta. Inte falla tillbaka!

Jag ska fortsätta att umgås med mina vänner. Jag ska rida på Capricen. Jag ska försöka lämna mitt labbarbete just på labbet och inte gräva ner mig i det även hemma. Jag ska fortsätta att äta. Jag ska försöka få ut så mycket som möjligt av den kommande behandlingen. Jag ska springa lagom mycket. Jag ska gå på konserter.

Och jag ska andas!

Fintotton idag