Det svårläkta såret

Orden som följer nedanför detta stycke är min sanning och jag hävdar inte att det är den enda rätta. Jag har inte heller för avsikt att anklaga någon för något. Detta är bara mitt sätt att bearbeta och för första gången, helt naket, dela med mig till andra av det som har varit. Det är med stor tveksamhet jag lägger ut den här texten och det kan mycket väl hända att jag tar bort den igen. För jag skäms över hur påverkad jag blivit av någonting som i andras ögon kan ses som någonting helt banalt..

Min berättelse börjar en solig augustidag 1991. Jag var sju år och stod nedanför skoltrappen tillsammans med alla andra förväntansfulla barn och föräldrar. Min allra första skoldag! Spänningen var hög, liksom rädslan och glädjen. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig..!

Skolan var en helt ny värld för mig och jag tyckte om det. I alla fall så länge jag fick läsa och jobba i min egen takt, i böcker som som var tillräckligt svåra, och slapp gemensamma genomgångar där killarna bara busade och fröken gick alldeles för långsamt fram. Och kanske var det där någonstans det började. Eller var det när killarna började uppmärksamma mig mer än de andra tjejerna? Eller den dag jag för första gången hade på mig mina glasögon? Jag vet inte.. För plötsligt en dag, när jag som vanligt gick hand i hand med min bästis A, vändes hela min värld upp och ner. Jag kommer så väl ihåg orden, trots att det snart är 20 år sedan: "K, jag måste säga en sak. Jag vill inte vara din bästis längre". Det gick en kall ilning genom hela kroppen och jag kände ilskan och tårarna bränna i mig. Ändå svarade jag glatt: "Okej!".

Jag tror att det var där någonstans startskottet gick. En redan blyg och osäker flicka är lätt att göra till ett offer. Rasterna blev ensammare och ensammare. I början försökte jag hänga med de andra, oförstående och envis som barn är, men med tiden gav jag upp. Den dagen jag upptäckte att jag alltid blev ensam tjej kvar när vi fick flytta om bänkarna och sitta bredvid vem vi ville förstod jag, på riktigt, att jag inte var lika bra som de andra tjejerna. Varför visste jag inte, och det var väl egentligen ingenting jag reflekterade över heller. Jag bara accepterade.

På fritids var allting enklare. Där trivdes jag. Fröknarna tyckte om mig, jag var bra på brännboll och jag fick pyssla hur mycket jag ville. Dessutom fick jag leka med A när vi var på fritids - för på vårt fritids gick ingen av de andra tjejerna från vår klass. Några år senare visade det sig dock att A hittade på saker jag sa och gjorde när vi lekte och berättade det för de andra tjejerna i klassen, för att få dem att vända sig emot mig - ännu mer. Såhär i efterhand inser jag att många av tjejerna inte alls hyste så mycket agg mot mig, utan mest drogs med av A och hennes partners in crime. Och inte kan man väl kräva av ett litet barn att det ska förstå..

En vårmorgon under andra terminen av första klass hittade jag någonting på min hatthylla. Någonting som antagligen är det mest betydelsefulla som hände mig under den här tiden. Antagligen är det viktigare än så, för vem vet vad som skulle ha hänt om jag inte hade hittat de där vykortet från en av tjejerna i klassen? Vykortet där det stod: "Hej, kan vi leka någon dag?" och så ett stort Kajsa Anka-klistermärke nedanför. Jag kommer fortfarande ihåg glädjen. Och jag kan än idag fundera över vad det var som fick denna flicka att vara så modig att hon vågade ta det där steget. Den enda förklaring jag kan komma på är att hon är en otroligt stark själ - min Ka!

Det där vykortet var det första steget i en, vad jag hoppas, livslång vänskap. Till en början var den som en hemlig kärleksrelation där vi inte fick bli avslöjade. I skolan var allting som vanligt, men på helgerna lekte vi glatt. Och ganska snart drogs vi tillvarandra, som plus- och minuspol på två magneter, även i skolan. Vi blev Ka1 och Ka2. Alltid tillsammans. Alltid lite utanför.

Inför mellanstadiet splittrades våra tre lågstadieklasser, mixades och blev tre helt nya klasser. Ka och jag hängde ihop. Vi blev satta hos den stränga och krävande läraren, "för vi var ju så duktiga".

Det fortsatte att vara Ka och jag. Och vi fortsatte att vara lite, eller mycket, utanför. Vid det här laget var det så mycket vardag att jag helt enkelt antog att det var såhär livet skulle vara. Att jag liksom var lite mindre värd än alla andra och att det var det som var meningen.

Jag utvecklades väldigt tidigt och blev i och med det ännu mer medveten om hur annorlunda jag var. Det gjorde mig ännu blygare och ännu skyggare och ännu mer tacksam att reta. Det tog inte många veckor in på mellanstadiet förrän detta upptäcktes av en tjej i en av årskurserna över oss. Hon följde efter mig med cykeln när jag promenerade hem från skolan och hävde ur sig elakheter när hon kom ikapp. Jag var livrädd för att träffa på henne i skolan och jag vågade inte säga ett knyst till någon - övertygad om att ingen skulle tro på det jag sa. Den här flickan skulle nämligen vara skolans kamratstödjare..

I samband med flytten till mellanstadiet började det även några helt nya elever i skolan och jag lyckades, efter ett tag, faktiskt att finna ett par nya vänner. I 4:an började jag rida och i 6:an började jag hänga i stallet flera dagar i veckan för att sköta en ridskoleponny. Plötsligt hade jag ett ställe där jag var accepterad och inbjuden. Där jag inte var helt utanför. Jag levde för stallet och jag växte lite som människa. Utanförskapet i skolan fick mindre betydelse. I stallet syntes jag. Och fick vara med.

Till högstadiet splittrades alla klasser igen och elever från alla mellanstadieskolor i kommunen mixades ihop och spreds ut över 3 skolor. Det här var slutet på det extrema utanförskapet som hittills präglat min skolgång, men såren var färska och svårläkta. Insikten att jag var mindre bra än alla andra var fortfarande lika stark. Automatiskt drog jag mig undan. Umgicks bara om folk tog kontakt med mig. Satt knäpptyst på lektionerna - livrädd för att säga något fel som skulle ge de andra någonting att reta mig för. Och jag hade ångest inför varje idrottslektion. Jag visste ju att jag var sämre än alla andra på allting! Vad skulle jag inte komma att behöva utstå om jag var orsaken till att laget förlorade!?!

Resultatet: en självkänsla sänkt till botten.

Och så har det fortsatt. En oförstådd flicka med en överkörd självkänsla, som fått uppmärksamhet och uppskattning för bra resultat - endast perfekt är bra nog!

Det finns mer att säga, mycket mer. Många faktorer har spelat in och saker har varit både bättre och sämre, men mönstret är tydligt och jag bestämmer mig för att det räcker såhär. Jag vet också att min historia väcker många frågor, t ex "varför sa jag aldrig någonting till någon?" eller "hur kommer det sig att ingen märkte någonting?".

Båda frågorna är svåra att svara på och det finns väl egentligen inget klart svar på någon av dem. Jag är den förstfödda i vår familj och jag lärde mig läsa, skriva, klippa etc väldigt tidigt. Skolarbetet var inga problem alls och jag var väl ett rätt så problemfritt barn. Min bror föddes när jag var 3,5 år och jag gick ifrån att ha fått all uppmärksamhet till att behöva dela den. Bror krävde mer än jag och omgivningen var van att jag var duktig och klarade mig själv, vilket jag också gjorde, men någonstans i röran blev det för mycket "kan själv". Jag var van att klara av saker och att vara duktig - alltså ville jag inte tala om att jag i själva verket inte levde upp till bilden min omgivning hade av mig. Det är även en anledning till att ingen märkte något - jag gömde det för bra genom pyssel, läsning och skolarbete.