Det är alldeles för lätt att bli lurad och alldeles för svårt att inse att man har blivit lurad - av anorexin..
Jag påmindes om det senast idag när jag hällde mjölk i kaffet och såg fil- och yoghurtpaketen i kylen. Inte en enda gång sedan jag skrevs ut från långdagvården på Capio har jag köpt hem fil, yoghurt eller mjölk med en lägre fettprocent än vad som serverades på Capio. Nu har det blivit så naturligt för mig att jag nästan inte ens reflekterar över det när jag handlar. Visst händer det att jag smygtittar på 0,01%-yoghurten då och då, men samtidigt vet jag att det inte är värt det. Jag vet hur förbaskat svårt det kommer att vara att köpa standardprodukten vid nästa tillfälle om jag fuskar en gång. En endaste gång!
Sedan insåg jag att jag gång på gång under den senaste tiden har gått rakt i anorexins fällor. Många gånger ser jag klart och tydligt att anorexin vill lura mig. Och en stor del av gångerna är jag tillräckligt stark för att välja den friska vägen, som när mjölk och fil ska inhandlas. Andra gånger orkar jag helt enkelt inte kämpa emot, inte ta diskussionerna i huvudet och ångesten som följer med utan ger helt enkelt upp. Som när jag gång på gång tackar nej till fika på jobbet, för femtioelfte gången utesluter matlagningsgrädden ur middagsgrytan eller helt enkelt bara måste få tömma kroppen. Dessutom finns de där tillfällena då jag inte kan avgöra om det är jag eller anorexin som talar. När jag beställer in mineralvatten istället för vin på klassmiddagen eller när jag inte är sugen på kvällsmål. Och det finns säkert tusen och en miljard fler tillfällen då jag inte ens reflekterar över vad som händer, utan bara agerar på ren gammal vana.
Jag vet att jag måste måste måste samla den där kraften och styrkan som behövs för att bli kvitt de där sista spåren av anorexin som fortfarande hänger kvar, alldeles för starka och tydliga. Jag vet att det är en förutsättning för att livet ska bli så bra som det ska vara.. Men jag vet också att jag inte vet hur ett liv utan ätstörningar ser ut - det var 12 år sedan jag levde ett sådant liv och jag var bara ett barn.
Så bra som livet är just nu har det inte varit på så otroligt länge.. Jag vet att jag balanserar på en skör tråd. Att det inte behövs mycket för att jag ska falla. Och att jag har långt kvar till ett helt friskt liv.
Men hur samlar man kraft för att kämpa mot någonting som man inte vet vad det är..?
Oj, 12 år är verkligen en lång tid! Har du varit medveten om ätstörningarna under en så lång tid eller blev de mer påtagliga först senare? Du kommer att klara det, tycker att ditt tänkande är så medvetet och klart att jag inte kan se nånting annat än att det är du som är segraren redan nu!
SvaraRaderaKram!
Anorexin vill luras, det är den allra bäst på den luriga jäveln. Bra att du har den insikten att du faktiskt blir lurad då och då.
SvaraRaderaDu skriver så klockrena inlägg! Jag känner verkligen igen mig i det där att det liksom går av gammal vana att tänka ätstört. Har också haft ätstörningar hela mitt vuxna liv och det är inte lätt att göra sig en bild av hur ett ätstörningsfritt liv ser ut. Men jag måste säga att ju mer jag nosar på det livet, desto mer sugen blir jag på att leva det. :-)
Jag motiverar mig med saker som: jag orkar mer när jag äter bra, jag vill kunna få barn, jag blir vackrare när jag äter, jag åldras inte lika fort om jag äter bra, sociala situationer blir lättare etc etc.
Kram
Ja anorexin vill verkligen luras och även jag som står bredvid måste ibland tänka till en extra gång är det anorexin eller inte för spåren finns kvar här alldeles för tydliga än men de ska bort men min dotter med säger att hon var ett barn när anorexin slog till och nu är hon på väg in i vuxenvärlden och det är mycket tankar, vem är jag?!Kram!
SvaraRaderaÅh vilket inlägg, jag känner precis igen mig i dina ord, precis!
SvaraRaderaVi måste bara fortsätta att våga, fortsätta att våga leva, fortsätta att välja de där små vägarna som vi tidigare inte gått på, fortsätta för att undvika den där trygga, nedtrampade, raka vägen rätt ner i fällan ännu en gång.
Trevlig dag:=)
Du skriver så otroligt självmedvetet och det är din styrka gentemot anorexin. För att kunna förändra någonting så måste man vara medveten om det, och det är du i stor utsträckning. Ibland behöver man någon att bolla med, vad man ska börja med först. Det behöver inte vara någon form utav behandlare, utan kan duga minst lika bra med en familjemedlem eller vän. Något som är bra också är att fråga hur andra ser på dig. Om de ser sjukdomsspår fortfarande och vad det i så fall är de ser. Det kan få en att tänka till. Många kramar. :)
SvaraRaderaKlart att anorexian försöker lura dig, den är ju rasande! Men du är så stark som står emot den gång på gång, bara fortsätt så så släpper den sakta men säkert taget om dig. Det går inte över en natt, men tänka bara så mycket bättre du mår nu än för 1 år sen! Håll kvar och låt inte den få greppet om dig genom att t ex köpa minimjölk eller liknande. Du fixar detta <3
SvaraRaderakan bara instämma i alla föregående kommentarer. du skriver så insiktsfullt och klokt, tankegångar som flera av oss så väl känner igen oss i. i och med att du uppmärksammar anorexins försök till att lura dig hjälper du också oss andra att se liknande situationer i våra liv och vår kamp. det är så lätt att förblindas av äs, för den är lurig! men ju mer vi sätter ord på det och för fram det i ljuset, och som någon skrev bollar tankar och funderingar med andra tror jag att det sakta men säkert utplånas. du är stark! kan rekommendera en bok som nyss kommit ut och som jag läser nu, "frisk och fri från ätstörningar", där 25 tjejer som blivit friska (och fria) från äs delar med sig av sina berättelser. stor kram
SvaraRaderajohanna: tack för tipset! ska absolut undersökas! :o)
SvaraRadera