Dagens uppsats

I förmiddags var det dags för samtal på Capio igen. Gosh, vad konstigt det kändes att vara tillbaka där igen! De 6 månader jag spenderade där känns så otroligt långt borta, samtidigt som jag blir påmind om tiden där varje dag. Det är 6 månader av mitt liv som jag aldrig kommer att glömma och som jag, för en lång lång tid framöver, kommer att tänka på - varje dag..

Innan samtalet med A sprang jag på underbara K i korridoren och fick, som vanligt, världens största kram. Den kvinnan kan verkligen konsten att få en att skratta och känna sig betydelsefull! Vi pratade, skojade och stimmade i korridoren en bra stund innan det var dags för mitt samtal. Ett samtal som faktiskt gick riktigt bra. Jag låste mig inte en enda gång under hela tiden och A hjälpte mig att få upp ögonen för de framsteg jag faktiskt har gjort, på egen hand, sedan jag slutade på dagvården.

Vikten togs och jag förstår inte hur lång tid det ska behöva ta att inse, verkligen ta till sig och förstå, att det går att äta tills man är mätt och även stoppa i sig lite "onyttigt" då och då utan att skena upp i vikt. Jag får det bevisat för mig gång på gång, men ändå kan jag inte tro på det. Whyy? Det går bra i ett par dagar, men så fort jag ätit mig lite för mätt eller ätit något annorlunda, "fel" eller konstigt så är alla rationella tankar som bortblåsta och jag är genast övertygad om att jag gått upp 2-3 kg över en natt.

Innan vi avslutade vårt samtal sa A något klokt till mig, angående att våga lämna anorexin bakom sig helt och hållet: "Om det är såhär bra nu, tänk då hur bra det skulle kunna vara om du vågade släppa ännu lite mer av kontrollen". Och det har hon så rätt i!

Eftersom det här med största sannolikhet var mitt sista samtal på Capio var jag tvungen att leta upp Fröken Pyssling för att sno en kram och byta några ord. Det var utan tvekan dagens största höjdpunkt! Jag hamnade i en fåtölj inne på hennes rum och vi pratade häst och sommarhändelser och jag fick återigen skratta åt hennes underbara beskrivningar av saker. En bit in i samtalet utbrister hon: "Vilket socialt liv du har nu!". Och när jag svarade att jag aldrig någonsin haft så många och fina vänner som jag har nu tårades hennes ögon. Jag fick höra hur glad och rörd hon var över att jag kommit så långt. Att det var så speciellt för henne eftersom hon fått följa mig under hela resan (hon började på Capio när jag började min dagvård). Och flera gånger fick jag höra hur fin jag är.. Fröken Pyssling är en fantastisk människa och jag hade aldrig varit där jag är i dag utan henne!

En intensiv förmiddag med många möten och mycket känslor, men det var fint!