Jag åkte till middagen. Åt sallad och baguette. Drack 1/2 glas vin och smakade en liten bit av efterätten. Nu sitter jag hemma och äter kvällsmål, tacksam över att ingen ifrågasatte varför jag inte drack mer vin, varför jag inte hade smör på baguetten eller varför jag tog så lite efterrätt.
Jag åkte i alla fall dit. Och jag åt av allt. Trots att tankarna bråkade med mig. Det var längesedan jag tittade på tallriken med sådan panik som i kväll. Min mage är fortfarande fylld med luft och jag påminns ständigt om att jag lagt på mig kilon den senaste månaden.
Jag famlar efter acceptans..
du åkte dit, det är grymt bra gjort gumman!
SvaraRaderaJag famlar oxå efter den där satans acceptansen, vart är den??
Kramar
du är stark, och fin! :) jag försöker själv att hålla fast vid hoppet om att acceptansen en dag kommer att infinna sig. tills dess är det bara att fortsätta kämpa mot, vad åtminstone förnuftet vet, är en bättre framtid. stor kram
SvaraRaderaAcceptans är ingen som kommer självmant. Till en början får man nog fejka fram den. Inse att man inte har något annat val. Eller, visst kan man välja att gå tillbaka, men det är ohållbart, för man kommer ändå förr eller senare behöva göra allt det tuffa, jobbiga och plågsamma igen. Och varför i helskotta genomlida det här ännu fler gånger?
SvaraRaderaLägenheten ligger kanske 50 meter från luthagens livs:) Very nice yes indeed ;)
Gomorron snyggo!
SvaraRaderaVisst är det, du brukar ju också få såna härliga insikter då och då vad jag förstår. Önskar att man kunde hålla fast vid dem föralltid...
Acceptans är ju inte att man ska älska läget, det är att man ska acceptera läget, därav namnet. Så på sätt och vis så har du ju redan det eftersom du inte går tillbaks till helvetesskiten igen fast det kanske vore "enklast".
Men jag förstår hur du menar, och jag vet faktiskt inte vad som får en att tycka att ens fysiska skepnad är acceptabel. Jag har hatat och straffat min kropp på så många sätt sen övergreppen för massa år sedan, men nu inser jag att den kroppen har fört fram min själ i tjugo år utan att ge upp. Jag har plågat den och den har fortsatt älska mig villkorslöst, tagit hand om mig, varför ska inte jag älska den lika villkorslöst, ta hand om den?
Svårt, svårt. För kroppen vill ju gärna se ut som den är skapt och så måste man dessutom leva med det tills man helt enkelt inte lever mer. Själva formen går ju faktiskt inte att påverka. Jag hade t.ex. riktigt breda höfter trots att jag var mycket avmagrad, what to do? Det går inte att svälta bort gener och DNA vad jag vet...
SvaraRaderaHm, men vad är det som är så förskräckligt med den kropp du har nu? Gör den dig till en sämre människa på något sätt? Tror inte det, snarare tvärtom. Du vet ju att du är vältränad och hälsosam. Vad mer vill du ha som inte kräver svält? Nu tjatar jag lite på dig, men det är det värt tycker jag ;)
Jag tycker du är så stark och en riktig kämpa som slåss med den där anorexin som du inom en snar framtid kommer att säga tack och hej till. När jag pratar om bra bloggar här hemma då nämner jag din..för ska man läsa en blogg om en tjej som kämmpar mot äs då tycker jag din är mycket läsvärd. Ha en fin torsdagkväll och ta hand om dig.Kram!
SvaraRaderadu är fortfarande smal ska du veta! jättebra av dig att åka iväg ändå.. hoppas det var trevligt. kram!
SvaraRadera