Igår var vi hos mr J's mor på släktkalas, eller kusinträff om man hellre föredrar det. Vi var över 25 personer totalt och mr J och jag släpade partytält, bord, stolar, porslin och mat som tokar innan spektaklet började. Solen strålade och det fläktade lite lagom för att mygg och bromsar skulle hålla sig på lagom avstånd. Grillarna var proppfulla av majs, kött, fisk och champinjoner och alla släktingar var glada och lättsamma typer. Det var högljudda skratt från alla håll och kanter och en av de äldre kusinerna hittade mig, som vanligt, för att prata häst.
Jag fixade det ganska så bra - tror jag i alla fall.. Eftersom kalaset började på eftermiddagen fick lunch och mellis byta plats. Fine. Jag åt en bra portion grillad lax och majs med potatis, sallad och några olika röror som lunch. Pratade lite med damen bredvid och mr J och hästkusinen på andra sidan. Hjälpte till att plocka av borden och duka ut nytt. Godkänt. Åt två maränger, glass och ett lass jordgubbar till efterrätt. Ångesten började krypa upp på mig. Jag såg hur enorm magen hade blivit under dagen. Jag hatar det! Ändå lät jag allting stanna kvar i magen. Orkade inte kräkas. Och innerst inne vet jag att det inte får mig att må bättre i alla fall.
Sysselsatte mig med att plocka undan från borden igen och upptäckte till min stora fasa att det nu vankades kaffe och en miljon sorters bakverk och kakor. Panik! Jag nöjde mig med kaffe och höll på att krypa ur skinnet av allt trugande om kakor och bakverk från människorna runt omkring. "Nej tack" efter "nej tack" och jag blev alldeles matt. Orkade inte prata alls längre och, trots att demonerna högg mig hårt med sina spjut - för så oartig får man inte vara, frågade jag försiktigt mr J när vi skulle åka hem. Det dröjde ytterligare ett par timmar och när vi äntligen var på väg och hans mor försökte truga i oss middag var jag på bristningsgränsen, nära att sätta mig ner på marken som ett barn och bara skrika rakt ut. Och jag hatar det. Jag hatar att anorexin är så stark att den får ett trevligt släktkalas att bli till ett maratonlopp.
Tillslut kom vi iväg, utan middag, och jag skämdes och hatade. Allting kändes totalt meningslöst och jag var övertygad om att mr J skulle lämna mig. Att han var så trött på det här nu. Och jag skulle förstå honom, till 100%.. Men när jag bad honom att inte vara arg på mig tog han min hand och sa att han självklart inte var arg på mig. Sedan styrde han bilen till Dragon's Deli och köpte varsin sushi åt oss. Underbara människa!
En pers.. och jag vill helst av allt förtränga det. För hur jag än gör kommer jag ändå bara ihåg allting jag inte gjorde bra och allting jag borde ha gjort.
Nu väntar frukost och sedan loppis med Maja!
Vännen, försök att plocka fram och minns allt du gjorde bra igår för det var mycket av vad jag kan tyda av ditt inlägg här att ge sig på ett släktkalas är inte bara det vet jag från min dotter här det är en kamp. Du ska vara stolt över dig själv, stäck på dig och din J verkar vara ett toppenstöd för dig. Loppis, vad kul! Ha en riktigt fin söndag nu och ta hand om dig.Kram!
SvaraRaderaHjärtat! DEt är en pers och kommer kanske så vara ett tag men vad f.n, du VET att du klarade det och att du kommer att klara det i fortsättningen också. Jag tycker du gjorde allt rätt och var så stark och modig! Keep it up babe, anorexin har inte en chans mot dig!
SvaraRaderaHa de supernice med Maja och Neo idag!
Kramar
varför måste elaka monster finnas?? Jag blir så arg och ledsen, på att fina underbara människor måste drabbas! DU är så fin, och bra! Och jag är så glad att du har denna fina man som förstår, och som ser ditt värde! Som kämpar för dig när du själv inte rikigt orkar! Oj vad du förtjänar det!!
SvaraRaderaDet var ju ändå bra gjort, tänk på det positiva du gjorde.
SvaraRaderaDu åt middagen, du åt maränger och glass.
Nästa gång du ska iväg vet du att du klarar det, då kan du ta dig an en ny utmaning och kanske smaka på en kaka oxå :)
Det var bra gjort tkr jag <3
Be proud!
Keep on fighting
<3
Åh Katt, det är precis sådana saker och dagar som brukar sänka mig också. Jag blir så ledsen och besviken över tusen saker: mest av allt att jag förstör för mina älskade runt omkring mig. Lite för att jag tycker synd om mig själv för att jag inte får njuta och ha ett bra liv. Mycket för att det bara känns så jobbigt och att ångesten är för mycket för att den ska gå och leva med.
SvaraRaderaDet bästa är att sådana dagar går över. Och i mina ögon skötte du dig jättebra. Du åt av maten. Man behöver inte äta kakor och godis. Självklart ska man kunna. Men att öva sig på detta behöver man inte göra under en samtidigt tuff social press.
Så ge dig själv lite kred. Ta ett djupt andetag och tänk framåt. Framåt. Framåt. Friskare. Friskare.
Du är så underbart stark. Han kommer aldrig lämna dig, iallafall inte för en sådan sak. Det lovar jag!
Megakram gumman!
Jag förstår precis hur det känner.. Jag känner igen mig kan jag säga!
SvaraRaderaMen du skötte dig ändå jättebra. Och försök tänka framåt! Att det är så verkligenheten ser ut och det var ingen annan som var där på kalaset som blev tjock? Då blev inte du det heller.
Du är superduktig! Alla kred till dig! Kramar
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, you rock! Blir grymt imponerad av hur du tacklar svårigheterna!
SvaraRaderaJag förstår precis hur jobbigt det måste varit för dig, och jag vet att man känner sig helt värdelös.. Men du gjorde verkligen ett grymjt jobb!
Kramisar