Och jag drömmer om en framtid som glömmer

Jag vet att jag inte borde bry mig. Att jag inte ska låta det påverka mig. Och att jag klarar mig minst lika bra ändå. Jag vet inte ens om det är någonting jag egentligen saknar. Men trots det känns den där taggen i bröstet. Alldeles för skarpt.

Alla ord som bara varit tomma meningar utan betydelse. Alla gester som bara varit ett simpelt spel, en teater, en lek.. Och löften och förlåt som försvunnit ut i rymden, lika tunna som luft.

"Så kan vänner viska och löften brista

om och om igen

Du håller mig kvar i nått jag lämnat

för länge sen"

Visst är det mitt förflutna som spökar. Och visst vet jag att allting är annorlunda nu. Att nu är långt ifrån då. Jag vet att ingenting av detta ligger hos mig.

Det är inte så mycket det att jag saknar. Det är mer den där välbekanta känslan av svek och utanförskap. Och att jag trodde så mycket mer om dig.. Därför vill jag bara säga (om du mot förmodan skulle hamna här och läsa): jag är besviken!

Obehöriga äga ej tillträde.