I andra hand

När jag var tio år hade jag en riktig vän, Ka. Jag vet än idag inte vad det var jag gjorde så fel det där första året, mitt allra första skolår, i Enebyskolan. Varför jag den där soliga eftermiddagen, vandrandes hand i hand med min bästis, fick höra just de där orden. Orden som skulle bli början på min resa mot botten.

"Kattis, jag vill inte vara din bästis längre.."

Jag accepterade min nya roll utan att protestera. Och kanske var det det som fick dem att fortsätta. Ett tacksamt offer. Ett lätt byte. För blyg för att våga säga något. För liten för att förstå. Att ett litet barn aldrig någonsin kan ha gjort sig förtjänt av så mycket elakhet.

Ändå fanns det få tillfällen i livet då jag var så lycklig som när någon av dem frågade om de fick följa med mig hem och leka.

Ända tills den dag jag för första gången förstod. Jag var en nödlösning. Den man tog till när man i sista sekund kommit på att man glömt hemnyckeln hemma. Och som man dagen efter pratade bort genom att berätta något påhittat dravel att använda som nytt vapen i deras lek.

När jag var tio år visste jag att jag alltid kom i andra hand..