Good start!

Jag har fått en fin start på den här veckan.. Natten till i dag fick jag äntligen sova ordentligt och i morse vaknade jag av en puss från finaste mr J. Vad kan slå det!?

Efter frukost begav jag mig till Väsby för samtal hos A. Jag var sådär lagom halvpepp på det eftersom det höll på att sluta i en smärre katastrof förra gången, men efter att ha ältat saken med mr J halva söndagseftermiddagen beslutade jag mig ändå för att åka. In handlade en Chic på Pressbyrån för att skingra tankarna lite och hittade faktiskt en hel del läsvärt, trots att jag egentligen köpte den för shoppingtipsen.

Dels fanns där en artikel som behandlade "perfektionist-syndromet", någonting som jag egentligen skulle behöva läsa lite om varje dag. Det stod bland annat att man istället för att undvika situationer som ger prestationsångest ska ta itu med prestationsångesten, att man blir starkare av att möta sina rädslor och att det allra viktigaste är att se prestationen för just en prestation och inte hela ens person eller värde.

Linda Skugge hade författat en fantastisk krönika i slutet av tidningen. Hon anser att kungahuset ska prata öppet om Victorias ätstörningar och Daniels njuroperation för att hjälpa människor som är/har varit i samma situationer. Åh, krönikan bara måste läsas - jag älskar den!

Väl framme på sjukhuset sprang jag på finaste H - vad är oddsen!? Vi fick oss i alla fall en kort kort pratstund och det var roligt att se att hon såg så mycket friskare ut. Inom en snar framtid ska hon dessutom komma hit och hälsa på. :o)

Det oväntade mötet med H och lite småprat med favorit-receptionisten fick mig att tappa fokus från det kommande samtalet med A, så när hon kom för att hämta mig och kramade om mig var jag för en gångs skull helt lugn. Jag fick höra fina ord och vi pratade om både glada och ledsna saker. A sa precis de ord jag själv hade tänkt säga och vi kunde prata med varandra, mötas halvvägs. Det kändes fint!

Hon gav mig dessutom en fenomenal liknelse till hur det är att bekämpa anorexin: det är som att spela de äldsta versionerna av TV-spelen Super Mario eller Sonic. För att klara spelet måste man slåss mot "bossar" efter var 3:e bana. Ju längre fram i spelet man kommer, desto svårare blir "bossarna" och det händer då och då att man inte klarar en "boss" på de tre liv man har. Då får man börja om från början och det kan hända flera flera gånger, men eftersom man klarat av de första "bossarna" tidigare så har man lärt sig precis hur man ska göra för att slå ner dem och vinna. Allt eftersom lär man sig vinna över fler och fler "bossar" och till slut har man klarat hela spelet - anorexin är död!

Efter sjukhuset var det labbeftermiddag som väntade. Proverna från förra veckan kastades i papperskorgen och jag försökte att även låta misslyckandekänslorna hamna där. Jag fick nya uppgifter för hela veckan - mappnings-PCR:er av massor av prover med massor av olika primrar. Hjärnan var fortfarande kvar i Väsby och jag misstänker starkt att flera reaktioner blev helknasiga. Jag vill inte misslyckas, igen! Det kommer alltså att vara ett vandrade nervvrak till Katt som väntar på gelresultaten imorgon..