Det är en dålig vecka. Jag jobbade alldeles för länge idag. 1,5 timme mer än jag skulle, men allting måste bli klart. Jag måste göra allting tills det är perfekt. Lunchen åts alldeles för sent. Istället för att springa somnade jag på sängen. Melliset är intaget. Och ångesten kryper i benen.
Jag vet att det inte är farligt. Jag vet att det inte är någonting man dör av. Och framför allt vet jag att det går över.. Att det inte är för evigt och att jag kommer att få många fina dagar och veckor även om just den här dagen känns tung.
Därför tassar jag nu in i köket och klistrar lite självhäftande plast.
Vänd det hela vännen! Pyssla, tänk på Winnerbäck, tänk på livet (de bra bitarna med livet) och försök att känna att du är så jävla bra som kämpar hela hela tiden! Försök att vara stolt ända inifrån, det är svårt men du förtjänar verkligen att känna dig stolt!
SvaraRaderaI början var det bara läskigt att sjunga, men till slut vågade jag faktiskt känna mig duktig som stod där. Ronja hjälpte mig jättemycket. För jag vill ju inte ha den där rädlsan - antar jag att du inte heller vill. Man blir ju så begränsad och jag vill inte vara begränsad ;)
Maraboun är inte min favorit, den funkar men jag gillar inte frystorkade jordgubbar så mycket. Den är verkligen inte äcklig, det är bara just det där frystorkade jag har svårt för.
KRAMAR!!!
Visst går det över, synd bara att det inte hjälper så mkt för stunden! Skickar massa styrkekramar till dig, du är bäst! Kramis
SvaraRaderaTack för din kommentar! Jag börjar fatta att det till stor del handlar om vilja om man ska bli frisk eller inte. Och vilja på riktigt och då även kan ta att vissa delar av livet inte går att kontrollera som man vill. Men på köpet blir man friare och gladare! Grattis till oss som vill:)
SvaraRaderaKram kram från Anne
Och drömmer om en konsert, med en Man som är alldeles underbar! Lilla Katt, kämpa dig igenom det kämpiga och försök intala dig att när du gjort det denna gången, så kommer det att kännas lite mindre jobbigt nästa gång. Det är striderna vi måste ta. Om och om igen...
SvaraRaderaVi kanske till och med har tagit så många, att vi fixar att gå på Winnerbäck tillsammans i höst? Jag vill iallafall baske mig komma upp och krama om dig och säga att du ger mig så mycket inspiration, stryka och värme! Våga inte tro något annat!
Nu ska K i Söder iväg och jobba natt. Inte en favvo-syssla. Kommer absolut hålla kontakten med dig, och börjar jag skriva igen är du den första som får veta!
Megakram!