Nu har jag varit på VBSG i 6 veckor och jag har klarat det! Idag är det bara 2 veckor kvar varav 1 av veckorna kommer att vara helt självständigt arbete eftersom min handledare ska på konferens. Det har varit en bra period här. Jag har fått tillbaka lite självförtroende i labbet, efter den rabiata handledaren på det andra stället, jag har fått lära mig en hel del nya saker och jag slipper komma till UGSBR utan att ha vistats i ett labb på över ett år.
Jag vill springa idag.
Anorexin vill springa idag.
Benen vill inte springa idag.
Alltså ska jag inte springa idag. Dessutom har mr J och jag bestämt att vi ska springa tillsammans på lördag. Jag är så less på alla konversationer i huvudet. Det är så lätt att prata förnuftigt till och med någon annan, men när det gäller en själv är det inte lika lätt. Egentligen är beslutet så lätt - jag känner att mina ben behöver vila och jag har en inplanerad löprunda på lördag. Hur mycket jag än skulle vilja sticka ut på en runda även idag så vet jag att det inte skulle bli en speciellt njutbar runda eftersom benen inte känns uppladdade för det. Piece of cake. Men ändå gnager det i bakhuvudet att jag nog allt skulle behöva ge mig ut på en runda. ?+%&#@$/&% anorexi!! Låt mig bara få vara normal och kunna sticka ut och springa när jag vill för att jag vill och för att min kropp vill!
Nej, jag tänker inte ge efter för de elaka tankarna, men det gör mig så förbannat ledsen och matt att de ska behöva vara där över huvud taget..! Jag kan inte hjälpa et, men jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist. Nu när jag äntligen har kraft, ork, vilja och lust att göra det jag tycker är så fantastiskt roligt så ska anorexin vara där och bråka..
Nu är det dags att ladda ytterligare en gel. Sedan hem för lunch och invänta Maja och Neo.
Jag vill springa idag.
Anorexin vill springa idag.
Benen vill inte springa idag.
Alltså ska jag inte springa idag. Dessutom har mr J och jag bestämt att vi ska springa tillsammans på lördag. Jag är så less på alla konversationer i huvudet. Det är så lätt att prata förnuftigt till och med någon annan, men när det gäller en själv är det inte lika lätt. Egentligen är beslutet så lätt - jag känner att mina ben behöver vila och jag har en inplanerad löprunda på lördag. Hur mycket jag än skulle vilja sticka ut på en runda även idag så vet jag att det inte skulle bli en speciellt njutbar runda eftersom benen inte känns uppladdade för det. Piece of cake. Men ändå gnager det i bakhuvudet att jag nog allt skulle behöva ge mig ut på en runda. ?+%&#@$/&% anorexi!! Låt mig bara få vara normal och kunna sticka ut och springa när jag vill för att jag vill och för att min kropp vill!
Nej, jag tänker inte ge efter för de elaka tankarna, men det gör mig så förbannat ledsen och matt att de ska behöva vara där över huvud taget..! Jag kan inte hjälpa et, men jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist. Nu när jag äntligen har kraft, ork, vilja och lust att göra det jag tycker är så fantastiskt roligt så ska anorexin vara där och bråka..
Nu är det dags att ladda ytterligare en gel. Sedan hem för lunch och invänta Maja och Neo.
Klart du har klarat det!!
SvaraRaderaTänk om tankarna också kunde fatta att det är sommar och semester och ta lite semester de med...Eller helst ge sig av för gott! Tycker du är jätteduktig som inte ger efter!
Kram!
Känner så väl igen mig, som så många andra gånger. Motion på ett "normalt" sätt, vad är det egentligen? Men den här gången valde du utan tvekan rätt och du vinner på det i längden även om det kan kännas jobbigt för stunden. Inspireras av din styrka! Kram :)
SvaraRaderaDu är så cool! Jag säger det igen: om alla vore som du vore denna jord en väldigt förnuftig och frisk plats att leva på. Och så pysslig den skulle vara. Allting skulle vara målat och pysslat och pyntat. Underbart!
SvaraRaderaJag kan inte nog berömma dig, och inte ofta nog poängtera att du är min stora förebild!
Hoppas du höll dig från en löptur, starka du!
SvaraRaderakommer nog tillbaks till uppis i augusti ngon gång.. ska kolla upp när skolan börjar :) är du sugen på dejt?
kram!
Du är fantastiskt bra! Du kämpar som en galning, och ja, det är orättvist som in i tusingen att anorexin ska fortsätta att förstöra.. men kämpar man tillräckligt länge så får vi hoppas att fanskapet försvinner..
SvaraRaderaJag förstår dig så väl angående träningen. Själv sitter jag här med ett nytt träningskort, träningsförbudet är hävt, jag vill träna, men jag vågar inte. Varje dag tänker jag att jag ska ta mig till gymmet, men jag vågar inte..
Kramis