Hur gör man för att våga?
Ta det där sista steget utför kanten och bara låta sig falla
rakt ut i ovissheten
utan några som helst skyddsnät
när det är ens allra största skräck.
Varifrån får man mod?
Att stanna kvar i rutiner av klockslag och mängder
större än någonsin
med en kropp som bara växer
när ångest är det enda som existerar.
Jag har gått vilse och jag hittar inte ut..
Maten tillagas, tuggas och sväljs och jag tvingar den att stanna kvar. Trots att ångesten river. Gång på gång undrar jag av vilken anledning jag plågar mig med det här. Ångesten som kommer efter måltiderna. Ångesten som hägrar innan varje måltid som inte är planerad i detalj. Ångesten som river under måltiderna när jag krigar om hur mycket jag får äta. Ångesten som ständigt är närvarande - den över min kropp. Vore det inte bara lättare att låta bli? Att ge efter för ångesten och slippa tröttheten och kampen..
Jag vet inte längre vad jag kämpar för. Varför jag så stenhårt håller på mina rutiner och tvingar i mig den giftiga maten. Min kropp äcklar mig och målet att bli tillfreds med den känns så oändligt långt borta. Det blir svårare och svårare att urskilja vem som säger vad - om det är förnuftet eller anorexin som talar och jag vet inte vem jag ska tro på.
Hur hittar man ut..?
Det had ekunnat vara jag som skrivit det där inlägget.. Varje ord är till punkt och pricka vad jag känner! Vad är meningen? Hur orkar man? När slutar det?
SvaraRaderaGlad midsommar tjejen, där är grym!!
Kramis
Även fast det inte är äs jag har så känner jag så väl igen den där tanken med att man gått vilse och inte hittar ut. Precis så är det jag känner nu också. Man kommer en bit på vägen, men sen är det som stopp och man vet inte åt vilket håll man ska gå härnäst. Jag har ingen direkt erfarenhet av äs, men jag tror att om du bara fortsätter som du gör nu och försöker ignorera tankarna och ångesten i samband med maten så kanske det så småningom bara försvinner, little by little, så att du plötsligt står där och är fri. Det hoppas jag i alla fall!! KRAM
SvaraRaderaKom igen nu! Du äter för att orka, utan energi "stannar" kroppen. Utan energi orkar du inte rida, springa, labba, cykla, pyssla, umgås, älska.... dvs allt du tycker om att göra, eller hur?
SvaraRaderaDu kämpar för att bli fri anorexin, det är det du kämpar för! Och du MÅSTE fortsätta. Du är så stark och din vilja är enorm. Fortsätt nu.
Det finns många i din omgivning som älskar dig och inget hellre vill att du ska bli frisk.
Och komihåg att du är jättesöt och fin. Och att många tjejer avundas din kropp.
Nu är det midsommar och sedan en lång härlig varm sommar, ta vara på ljuset och grönskan i naturen, det ger mycket positiv energi.
Önskar dig en bra torsdag!
Jobbkram M
man fortsätter att kämpa. det kommer 'hinder' man måste över vid ett par olika vikter på väg mot friheten. bara fortsätt så släpper det. låt dig inte luras igen, du har kämpat för länge och för hårt för det. kram kram kram
SvaraRaderaAnnii: Jag är uppe i målvikten och har varit där ett bra tag nu, men det släpper inte.. Det blir bara värre!!! Kram
SvaraRaderaM: TACK för dina ord! Jag vet bara inte hur jag ska lära mig att stå ut i min kropp.. Jag känner mig som en fånge och ser bara fläsk fläsk fläsk i spegeln.. :oS Hoppas att du får en jättefin midsommar! KRAM
SvaraRadera*kramar om länge* Till mig säger Gisela att jag måste hålla ilänge, det gäller alla...men hur orkar man som sagt var hålla i?
SvaraRaderaSitter med precis samma tankar som du och jag känner igen dem så väl!!
Tycker så mycket om dig vännen!
Glad Midsommar!
Kramar Mia
Gumman jag önskar så att jag hade svaret!!!!! Men du vet vad du älskar....ridningen, labbandet, löpningen....det är därför du kämpar....och du KOMMER att komma dit....men det är tufft och det tar tyvärr längre tid än man önskar.
SvaraRaderaOch du: Stirra dig inte blind på målvikten....men tusan bestämmer den????
Massor av kramar å stort förlåt!!!!!!
önskar jag kunde svara dig... men tyvärr vet jag inte, skulle gärna vilja veta det själv. Det är fruktansvärt, den känslan... jag orkar inte med den mer!!
SvaraRaderaönskar dig en superfin midsommar redan nu!
Tänker på dig min ängel!
Det kommer. Tro mig - jag vet. Och jag lovar att det gör det. För varje dag du gör som du ska, äter som du ska och bekämpar anorexin, desto svagare blir den och desto starkare blir du. Ångesten blir större för varje kompromiss - ger man anorexin ett lillfinger tar den ens personlighet. Och det tar tid att blir frisk! Det är trots allt en allvarlig sjukdom vi pratar om här. Man måste kämpa - precis som en cancerpatient måste gå på kemoterapi och pumpa i sig gifter för att kunna bli bättre. Du kan! Du är på väg! Det FINNS ingen väg tillbaka - bara en avgrund. Och på vägen framåt finns alla du älskar, allt du tycker om att göra. Gå dit. Seså!
SvaraRaderajag kan tänka mig det. bara för man nått 'målvikten' så är man tyvärr inte klar. det är det sista hindret, att hålla kvar vid vikten och kämpa och inte ge upp. precis som anorexin testar hur länge man orkar slåss. får gärna maila el msna om du vill. kan skicka min adress i annat inlägg..om DU vill. kram
SvaraRaderaAnnii: du får gärna skicka din adress. :o)
SvaraRadera