Sommartankar

Sitter på kontoret och väntar på att mitt DNA ska vandra klart på gelen. Förhoppningsvis får jag lite fina skillnader så att jag har några PCR:er att sätta upp innan det är lunchdags. Efter lunch vankas det möte, angående mitt första projekt i höst, på SVA.

Jag ser fram emot hösten - dock med skräckblandad förtjusning. Det ska bli så spännande att få göra egna forskningsprojekt, roligt att få skriva igen och stimulerande att få lära sig nya och aktuella saker. Men, det kommer att bli tufft! Långa dagar och intensivt arbete.. Jag kommer att få kämpa för att klara av studierna och samtidigt hålla ätandet i schack. Vara envis som synden när det kommer till att hantera misslyckanden - inte ta ut det på maten och inte ta ut det på löpbandet i gymmet. Det kommer att bli en hård kamp, men jag vet vad jag vill..!

Vid den här tiden förra året kände jag mest ångest. Ångest över om valet av utbildning till hösten verkligen var rätt. Ångest över att jag hade fullt ansvar för en häst hela sommaren. Ångest över att jag inte hade ork att träna tillräckligt mycket. Ångest över att vara ansvarig för redovisningen på jobbet, samtidigt som det varje dag var differenser på flera tusen i kassorna. Ångest över att exjobbet inte blev så perfekt som jag ville att det skulle bli. Ångest över att jag åt, trots att jag var så stor. Ångest över att jag inte hade några vänner. Ångest över att jag sommarjobbade på Coop och inte på något labb. Ångest över att jag var tvungen att låna mammas eller pappas bil varje gång jag skulle ut till hästen. En sommar av ångest.

I år vet jag vad jag vill. Jag vet vad jag måste jobba på. Det ångestfyllda extrajobbet är uppsagt. Utredning av behandling på psykiatrin är under utredning. Hästeriet är begränsat och utan krav. Jag vet att jag har vänner, familj, Fnattis och mr J. Det kan bli bra!